Alldeles snart har den sjunde Star Wars-filmen The Force Awakens premiär. Hittills har nyheterna kring filmen
bemötts med mycket entusiasm, för filmens trailers antyder att filmmakarna har väl
lyckats fånga en liknande äventyrsstämning som den ursprungliga trilogin hade. Star Wars-fansen är överlag optimistiska
över den nya regissören J.J. Abrams, eftersom hans Star Trek-filmer gav en inblick i hur han möjligtvis skulle
regissera en Star Wars-film (även om
Trekkies är mycket oense om vad de ska tycka om hans filmer). Dessutom visade
filmen Super-8 att Abrams är kapabel
att väl imitera en annan regissörs signaturstil, i det fallet Steven Spielberg
som ofta samarbetat med George Lucas. Utöver det att Abrams regisseringsstil är
i teori perfekt för ett klassiskt rymdäventyr likt Star Wars finns det en annan
detalj som gjort fansen mycket optimistiska: Skaparen George Lucas har mycket
liten inblandning den här gången.
Åsikten om prequeltrilogin som kom mellan 1999 och 2005 är överlag
negativ och den populära attityden bland många är att George Lucas förstörde
allas barndom och att filmerna borde klassas som brott mot mänskligheten. Filmkritikern
Mike Stoklasa från humorsidan Red Letter Media släppte ut tre
otroligt informativa analysvideon på trilogin och förklarade djupgående
bristerna hos alla tre filmer i förhållande till ursprungstrilogin. Enligt
Stoklasa misslyckades filmerna delvis på grund av slarvigt skrivna manus och
att Lucas har mer intresse för att regissera spektakel än skådespelare, vilket
syntes i överentusiastisk användning av datoreffekter även i scener där dessa
inte skulle ha behövts. Största problemet enligt Stoklasa är att till skillnad
från när ursprungstrilogin gjordes hade Lucas ingen att ansvara för utöver sig
själv och just ingen vågade ifrågasätta hans beslut, vilket ohjälpligt
påverkade hans kreativa process. I kontrast till det hade skapandet av den
första filmen utsatts för en lång serie motgångar och studion hade inget
förtroende för projektet, vilket gjorde slutresultatet alltmer imponerande. Jag
instämmer med mycket av vad Stoklasa säger om filmerna och jag rekommenderar
att se hans recensioner, men samtidigt tycker jag att det är synd att hans
recensioner används av folk till att tysta ner dem som råkar tycka om
prequelfilmerna som om de hade objektivt fel om något som ohjälpligt är en
subjektiv åsikt.
Det har nu i ett årtionde klagats med mycket överdrift om att George
Lucas skulle ha gjort de sämsta filmerna någonsin och ha förrått Star
Wars-fansen, som ett ostridbart faktum. Jag själv föredrar också
ursprungstrilogin, men ärligt talat tycker jag att prequelfilmerna inte är
riktigt så dåliga som det tycks vara coolt att anse. Det finns en hel del
underhållande moment i filmerna och mycket som hjälpte att blåsa in nytt liv i
hela franchisen. Därför ska jag nu lista tio positiva saker med de tre filmerna,
medan vi väntar på att se om den uppkommande filmen är så bra som många hoppas.
10) Specialeffekterna
Ett vanligt klagomål om filmtrilogin är att det satsades för mycket på
effekterna på skådespeleriets bekostnad. Problemet var inte med effekternas
kvalité utan med hur väl skådespelarna interagerade med alla datorskapade
miljöer och varelser, trots att det fanns inget fysiskt för dem att greppa om.
Av den orsaken gav allting tyvärr ett konstgjort intryck, även om effekterna
annars var banbrytande.
Största problemet var att teknologin som användes hade aldrig tidigare
utnyttjats så ambitiöst och ingen visste då ännu hur man skulle handskas med
det. Därför var filmprocessen ett enda stort experiment, men George Lucas hade
sin egen filmstudio och så stor personlig egendom att han hade råd till att ta
en stor risk som mycket få filmmakare just då skulle ha vågat sig på. Han
experimenterade med något obekant och andra filmmakare kunde lära sig av hans
misstag och vidareutveckla datoreffekter till att bli ännu mer realistiska.
Som exempel kan nämnas utvecklingen från Jar Jar Binks till Gollum. Även
om Jar Jar är bland de mest avskydda elementen i prequelfilmerna måste det
påpekas att han är den mest realistiska datorskapelsen av sin tid därför ett
enormt framsteg. Eftersom effekterna lyckades så väl med Jar Jar fick regissören
Peter Jackson förtroende att experimentera med en primärt datorskapad Gollum
för Sagan om Ringen. Under den
filminspelningen utvecklades teknologin vidare så att skådespelaren Andy Serkis
kunde interagera med de andra skådisarna och sedan målas över med den digitala
Gollum, vilket förbättrade de andras rollprestation när de hade någon att
fysiskt umgås med. Därifrån togs steget till att utveckla vidare den ännu mer
banbrytande tekniken med motion-capture för att Jackson ville göra Gollum ännu
mer realistisk.
Någon måste ta det första steget och George Lucas var villig att ta en
otroligt stor risk med sina tre filmer. Även om effekterna inte alltid lyckades
gav dessa en grund åt andra filmmakare att finslipa på, precis som med de
banbrytande effekterna i den första Star Wars från 1977.
Bland de många spektalsekvenserna i alla tre filmer finns det två scener
som får var sin plats på listan:
9) Stridsarenan på
Geonosis
Mot slutet av den andra filmen befinner sig huvudpersonerna på planeten
Geonosis där de tagits till fånga och tvingass slåss mot blodtörstiga vilddjur
på en slags utomjordisk Colosseum. Förutom att det är den enda stridsscenen i
filmtrilogin med minimal användning av ljussablar är det en mycket
underhållande stridssekvens, som är betydligt mer spännande än de flesta
överkoreograferade slagsmålen. Det är en av de få stridsscener som inte ser ut
som en balett och presenteras som blodigt allvar där huvudpersonerna verkligen
riskerar dö.
8) Racerbanan på
Tatooine
En av signaturscenerna i den första filmen är racertävlingen som Anakin
deltar i. Scenen är fartfylld och påminner om häktiska biljakter i gamla
filmer. Vi får se flera av Anakins motståndare i tävlingen dö när deras
farkoster kraschar i landskapet, eller så blir de prickade av arga infödingar
eller dör på grund av den ledande racerstjärnans fusk. Allt det bidrar till en
känsla av fara när den unga pojken åker omkring i sin hemgjorda skrothög och
lyckas göra tävlingen till en av höjdpunkterna i första filmen.
7) Hayden Christensen
som Anakin Skywalker
Ni läste helt rätt och det här är ett medvetet kontroversiellt inlägg.
Av alla skådespelare inblandade i filmtrilogin har troligtvis Christensen fått
mest kritik och gjorts till åtlöje, mest på grund av manuset han hade att
arbeta med. Till Haydens försvar bör det påpekas att George Lucas alltid har
varit ganska dålig på att skriva repliker och det är få skådespelare som lyckas
få hans material att låta bra och trovärdigt. Under ursprungstrilogin hjälpte
det att det fanns fler folk som vågade ge Lucas kritik och tog chansen att
improvisera bättre repliker, med Harrison Ford som ett prima exempel. Även om
Ford också var en ung och oerfaren skådis var han till skillnad från
Christensen även kompis med Lucas och kunde därför komma undan med kommentarer
om hur orealistiska repliker regissören skrev.
Men Hayden Christensen kom inte med på min lista bara för att hans
rollprestation påverkades negativt av manusförfattarens ökända tendenser, för
då borde jag skriva om största delen av skådespelarna. Han är med för att i den
tredje filmen gör han en utomordentlig rollprestation då Anakin går över till
mörka sidan. Replikerna är fortfarande kassa för det mesta, men Hayden sätter
sitt allt för att visa konflikten inom karaktären: En extremist som delvis
inser sig vara förtappad och delvis är naiv nog att tro att han kan rädda hela
galaxen. Den bästa sekvensen är när han utan nåd mördar de hjälplösa
separatistledarna och vi får efteråt se i hans miner samt gester att han inser
sig ha gått för långt, men att det är för sent för honom att vända kurs. Han är inte längre Anakin Skywalker, utan
Darth Vader minus metallproteserna. Jämfört med de klumpiga dialogscenerna som
Anakin är hans fysiska rollprestation i de scenerna där han spelar Vader något
respektingivande.
6) Ian McDiarmid som
Palpatine
Det syns att Ian McDiarmid har enormt roligt i rollen som den blivande
galaktiska kejsaren Palpatine, som är underhållande i all sin överdrivet
uppenbara ondska. Genom största delen av prequeltrilogin låtsas Palpatine vara
en god politiker med galaxens välbefinnande nära sitt hjärta, även om det blir
ganska snabbt uppenbart för publiken att han är en oljig manipulator som spelar
alla likt spelbrickor. Även om hans plan innehåller fler luckor än en
julkalender och är så överkomplicerad att den inte egentligen går att reda ut
fullständigt kan man förlåta det för McDiarmid spelar det onda geniet så väl.
Han tar emot alla chanser att spela över och i synnerhet i tredje filmen
förvränger han ofta sin röst och kacklar som en häxa. Likt många filmskurkar är
han på ett konstigt vis mycket charmig i hur självsäker han är över sin
kommande vinst och hur mycket han njuter av att vara elak. Saknas bara att han
hade en mustasch att snurra.
5) Ewan McGregor som
Obi-Wan Kenobi
Obi-Wan Kenobi är bland de mest älskade rollfigurerna i ursprungliga
Star Wars-trilogin, mest för att Alec Guinness var en så bra skådespelare att
även hans uttråkade slarvprestation blev så lyckad att Kenobi anses tillsammans
med trollkarlen Gandalf vara bland de bästa mentorsrollerna i modern fiktion.
Ewan McGregor hade således ett mycket krävande arbete framför sig och hans
prestation är allmänheten överens om att var bland de bästa sakerna i hela
prequeltrilogin.
McGregor porträtterar väl Kenobis karaktärsutveckling genom filmerna
från en regelspänd lärling, som själv blir lärare för tidigt innan han blivit
mogen för uppdraget. I den andra filmen verkar han villa försöka ge intrycket
av att vara mer mogen och vis än han egentligen är, medan i den tredje filmen
är han halvvägs till den vise gamle eremiten spelad av Guinness. McGregor
imiterar Guinness rollprestation tillräckligt mycket för att verka som en yngre
och mindre erfaren version av samma man som i den första filmen. Då Kenobi hade
sitt gråtfärdiga sammanbrott efter striden med Anakin kan man föreställa sig
att han efteråt hade gott om tid att fundera över sina misstag på den avlägsna
ökenplaneten Tatooine innan de möttes igen. När han tjugoplus år senare träffar
Luke gör han ett betydligt bättre arbete som mentor än med Anakin, även om han
ljög om några ytterst viktiga detaljer. Slutresultatet av hans manipulering är
i alla fall att han lyckades styra Luke till en bana att stoppa Imperiet och
föra Vader bort från mörka sidan. Jag anser att McGregors rollprestation är
tillräckligt bra för att skapa en brygga mellan de gamla och nya filmerna.
4) Universumet känns
större och mer varierat
Det hör till att Star Wars-filmer ska vara stora spektakel, men det
glöms lätt bort att de tre ursprungliga filmerna mest äger rum på bara en
handfull planeter och vi får egentligen aldrig se något större samhällscentrum.
Visserligen nämns flera planeter än dem som besöks under filmernas gång och
publiken kan dra egna slutsatser av det som visas av rymdimperiets militära
styrka. Samtidigt är det uppfriskande att prequelfilmerna kunde visa hur mycket
större galaxen ser ut annanstans än på periferiplaneter som Tatooine. Ställen
som den planettäckande megametropolen Coruscant bidrar till galaxen som
etablerades i ursprungstrilogin och förstärker känslan av ett episkt
rymdäventyr. Vi får även se riktigt bisarra naturmiljöer som inte ser ut som
någonting från vår värld, även om det tyvärr inte utnyttjas mer än i ett fåtal
scener. Dessutom får vi genom prequelfilmerna en större inblick i den
galaktiska republikens politik, dess icke-mänskliga kulturer och mycket annat
som etablerats vidare utanför filmerna, t.ex. i tecknade serien Clone Wars.
3) Det visuella
spektaklet
George Lucas må vara dålig på att skriva repliker, att regissera
skådespelare och att ta emot kritik. Men han har en respektingivande ambitiös
vision för en visuell berättelse och drivkraften (och resurserna) att förverkliga
den. Alla sex Star Wars-filmer är enastående visuella spektakel som berättar en
episk historia som påminner om forna tiders myter och hjältesagor. Prequeltrilogins
handling och politiska intriger blir tidvis överkomplicerade och råddiga, medan
den klumpiga dialogen bidrar till att berättelsen tyvärr försämras. Men
egentligen gör det ingenting för i ett nötskal handlar prequeltrilogin om hur
galaxen slits sönder inifrån och en gyllene ålder tar slut, jämförbart med
myter som inspirerade Tolkien och via honom all fantasylitteratur. Därför anser
jag det viktigare att en rymdopera som Star Wars tar väl hand om det visuella
berättandet. Jämfört med de gamla filmerna finns det tidvis för mycket saker
som virrar runt i en salig röra, i synnerhet i scener som verkar vara riktade
till en yngre publik. Men i stort sett lyckas filmerna med att visa tittarna
miljöer och händelser som påminner om klassisk scifi-konst från 1930-talet
framåt, tack vare att Lucas haft tillgång till utomordentligt begåvade
konstnärer som Ralph McQuarrie.
2) Musiken
På samma sätt som Star Wars är ett visuellt spektakel har alla filmerna
fantastiskt bra musik skriven av John Williams, som lyckas suveränt komplettera
Lucas visuella stil på bästa tänkbara vis. Musiken lyckas framhäva det episkt
mytologiska i det klassiska rymdäventyret och väcka hos publiken
känsloreaktioner som inte nödvändigtvis kommit fram med en annan kompositör som
inte kunnat förstå vad Lucas var ute efter. Jag har länge tänkt att filmserien
är nästan som en flera timmar lång musikvideo och som ett experiment skulle jag
gärna pröva se filmerna utan dialog eller ljudeffekter för att ta till mig
enbart det visuella och musikaliska spektaklet. Det går att se en sådan version
av Alien på DVD-utgåvan och det samma
kunde väl fungera med George Lucas rymdopera. Det kan hända att vissa av
skavankerna i prequeltrilogin kunde ignoreras genom en sådan upplevelse, t.ex.
om filmen visades i samband med en symfonikonsert.
1) Mera Star Wars
Den ursprungliga filmtrilogin var en otroligt stor succé och gjorde Star
Wars till en enorm franchise inom olika medier: Filmer, spel, serietidningar
och en ogudaktig mängd leksaker. Sedan första filmen kom ut har ett par
generationer växt upp i en värld där Star Wars inte går att undvika och
omringar oss i någon form. Men jag vill påstå att så skulle fallet inte
nödvändigtvis vara numera om inte första prequelfilmen kommit med stor fanfar
1999. Istället kunde ursprungstrilogin ha fallit i glömska hos allmänheten och
numera varit en nostalgisk kultklassiker med en hänförd men liten publik av
medelålders män. Return of the Jedi
hade nämligen gått på bio 1983 och under de följande sexton åren hade Star Wars
fått minskad synbarhet hos allmänheten och för varje år som gick var de flesta
nya produkterna riktade alltmer till den lilla gruppen som fortfarande aktivt
nördade runt med sin favorit rymdopera.
Säg vad man vill om special editions som släpptes ut 1997, men de
återupplivade allmänhetens intresse i Star Wars till den grad att allt fler
människor kunde känna entusiasm för den kommande Phantom Menace. Många har redan glömt det men när filmen kom ut var
den inte alls så avskydd som folk numera tror. Tvärtom, den var en stor succé
tack vare de banbrytande effekterna som bidrog med ett spektakel biopubliken
inte var mentalt förberedd för. Det var först i samband med att den andra
filmen kom ut år 2002 som många började kritisera filmerna, dels för att
biopubliken börjat vänja sig vid effekterna och väntade sig bättre manus vid
sidan om spektaklet. Ändå var Attack of
the Clones en till succé och Revenge
of the Sith en ännu större succé år 2005.
Oberoende om man ogillade prequeltrilogin och om man melodramatiskt vill
jämföra den med våldtäkt eller värre saker är det lönt att ta en titt på
helhetsbilden och inte glömma bort det bästa med de tre nyare filmerna: Mer
Star Wars att välja mellan. Filmernas succé hos allmänheten bidrog med en till
kick av kreativitet till franchisen och tack vare det kom det ut nya spel,
serietidningar och leksaker för en ny generation. De tecknade serierna om
klonkriget och om rebellalliansens början har huvudsakligen blivit välmottagna
för att ha byggt vidare på det som tidvis vagt etablerats i filmserien. I de
nya serietidningarna kunde författare spekulera hur galaxen kunde se ut 100 år
efter filmernas händelser och på samma sätt har det forskats i galaxens forntid
i spel som Knights of the Old Republic
(eller KOTOR i folkmun).
Jag tror inte att det skulle ha uppstått så mycket nytt material inom
franchisen på 2000-talet om inte prequeltrilogin påmint allmänheten på
1990-talet om att den där grejen de tyckte om som barn existerade och att den
skulle komma tillbaka. Många forna lojalistnördar är fortfarande sura över att
franchisen inte är exklusivt deras längre och att de måste dela den med små
foster, men så är det tyvärr med alla franchises som lever länge nog att de
första fansen blir gamla nog att ha egna barn. Jag tror att prequeltrilogin
räddade franchisen från att falla i glömska och påminde de gamla fansen vid
rätt tidpunkt om att den existerar och ska få fortsättning. Annars skulle vi
möjligtvis inte ha så här mycket Star Wars-relaterat att välja och vräka mellan,
inklusive lyxen att bekanta oss vid andras visioner för Star Wars än bara den
som George Lucas har. Därför anser jag att det är en strålande bra tid att vara
ett fan av Star Wars just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar