Nyligen hade filmen Annihilation premiär på Netflix. Det är en mycket atmosfärisk science-fiktionfilm med en existentiellt obehaglig och tryckande stämning, som gör den mycket lik den sortens kosmisk skräck som skrevs av H.P. Lovecraft på 1920-talet. Filmen handlar om ett forskarteam som ska ta sig in i ett kusligt vildmarksområde, som regeringen spärrat av efter att en meteorit kraschade där. Meteoriten har orsakat ett fenomen som ser ut som en enorm glimmande såpbubbla som täcker omgivningen och växer konstant, vilket regeringen ser som ett potentiellt hot eftersom ingen vet vad som finns innanför bubblan. Det har skickats in drönare och tidigare teams att utforska området, men hittills har ingen återvänt från uppdraget och all radiokontakt med omvärlden bryts innanför bubblan.
Handlingen följer med det nyaste teamet att bege sig innanför bubblan. Det etableras direkt att det är nästan omöjligt att inte gå vilse i området, eftersom kompasser funkar inte och naturen har blivit så vildvuxen att alla landmärken har blivit uppslukade. Dessutom är det någonting med tillvaron som förvränger forskarnas sinnen och tidvis tar bort deras korttidsminne, vilket gör det svårt för dem att veta hur länge de varit där. De är medvetna om att meteoriten träffade en fyr, som utgör mittpunkten av bubblan och därför söker sig teamet mot kusten och hoppas den vägen komma åt lösningen till mysteriet. Naturen har som sagt blivit mycket vildvuxen och meteoriten har på något vis börjat förvränga växt- och djurlivet, vilket jämförs av huvudpersonerna uttryckligen med cancertumörer som löper amok på en organism. Desto närmare de kommer till mittpunkten desto mer förvrängs miljön och djuren de möter, vilket visar sig ha drabbats tidigare team.
Filmen satsar mycket på atmosfären som är genomgående obekväm och blir alltmer tryckande samt otäck för varje steg som forskarna närmar sig mittpunkten av bubblan. Även scenerna utanför bubblan ger intrycket av att återskapa hur en gravt deprimerad människa möjligtvis upplever världen, eftersom en av huvudpersonerna har blivit domnad och självdestruktiv efter att hennes man försvann i bubblan med ett tidigare team. Det visar sig dessutom att alla i teamet har något emotionellt baggage från tidigare och cinematografin reflekterar det genom att den vanliga tillvaron presenteras i gråa och trista färger med svaga färger. I total kontrast till det presenteras den förvuxna vildmarken inanför såpbubblan i mycket granna färger. I många andra berättelser om upptäcktsfärder skulle den skarpa kontrasten kunna användas till att framföra det magiska i en ny miljö, men det är verkligen inte vad Annihilation gör. Vildmarken i filmen är visserligen otroligt vacker, men på samma sätt som farliga kemikalier eller giftormar kan vara färggranna eller hur en hungrig tiger kan vara ståtlig. Den förvrängda naturen framstår som otäck och vidrig, vilket förverkligas till att börja med genom subtila kamerarörelser och att solljuset förvrängs av såpbubblans prismatiska textur. Allting ser onaturligt ut från första början, långt innan vi har sett exakt hur bisarrt allting innanför bubblan kan bli.
Förutom att stämningen i Annihilation är mycket Lovecraftisk gäller det samma även handlingen, eftersom grundpremissen är mycket lik Lovecrafts novell The Colour Out Of Space från 1927. Det är lätt att glömma bort att Lovecraft skrev inte bara om bortglömda gudar och ockulta komplotter, utan han var även en pionjär inom science-fiction. Hans berättelse At the Mountains of Madness har inspirerat dussintals andra författare och har gett upphov till hundratals filmer som apar efter handlingen, främst bland dessa The Thing och hela Alien-franchisen. Likt hans tillsynes mer övernaturliga berättelser berör hans sci-fi människans obetydlighet i ett stort och obrytt kosmos, där varje vetenskapligt framsteg påminner oss om hur lite vi egentligen förstår vår verklighet. Vanligtvis är hans protagonister akademiker, vetenskapsmän och andra lärda personer, men The Colour Out Of Space är så vis ovanlig att det mesta bevittnas av vanliga jordbrukare. Det bidrar till en större existentiell skräck, eftersom en samling outbildade bönder har det ännu svårare att förstå vad som försiggår och är därför ännu mer hjälplösa än en mer typisk Lovecraftisk protagonist.
Likt Annihilation börjar handlingen med en meteorit som kraschar på jorden och ställer till det för alla. Det sker dock inte lika snabbt och inte lika uppenbart i Lovecrafts berättelse. Först granskas meteoriten av vetenskapsmän, som till sin häpnad märker att stenen krymper snabbt. Inuti finns ett ämne som också krymper och försvinner snabbare än de hinner analysera det. Ämnet är så abstrakt och svårt för vetenskapsmännen att beskriva att det närmaste de kan titulera det är en "färg", för det är det enda de kan bekräfta med sina instrument. Meteoriten smälter bort och allt bevismaterial om att meteoriten ens fanns har gått upp i rök, vilket är tillsynes slutet på hela mysteriet. Sedan börjar konstigheterna på bondgården nära kratern.
Till att börja med verkar allting normalt och bondgården mår bra, med en ovanligt bra skörd under våren efter meteoritfallet. Grönsakerna och frukterna är ovaligt stora och gärggranna, men det visar sig att allting smakar som aska och skörden är värdelös. Likt Bonden Paavo är familjen på gården vana med svåra tider och missväxt, varpå de envist stannar kvar på gården trots att de borde ha stuckit direkt. Under de följande månaderna börjar allting kring gården dö och växtligheten blir grå som aska, medan stora, färggranna och självlysande svampar börjar växa kring husknutarna. Både boskapen och de lokala vilddjuren börjar förvrängas till alltmer missbildade varelser, vilket händer även till bondfamiljen som till att börja med blir både sinnes- och orkeslösa. Träden skakar på egen hand utan blåst och om nätterna kan det ses ett kusligt ljus i brunnen, som är familjens enda vattenkälla. Samtidigt som allt levande runt gården blir grått och dör bort blir färgen grannare och drar styrka av bondfamiljens misär.
Stämningen i Lovecrafts novell är lika otäck och hypnotisk som det vi får se av upptäcktsfärden i Annihilation, för vi kan inte låta bli att bli indragna i bondfamiljens tröstlösa situation när färgen sakta suger livet ur dem. Det har påpekats när Lovecraft beskriver färgens effekter på omgivningen är det frågan om radioaktiv strålning, vilket på 20-talet var fortfarande något mycket nytt. Det är ett prima exempel på hur Lovecraft försökte hålla sig uppdaterad om vetenskapliga framsteg och anpassade sina berättelser enligt det. Dessutom visar det hur inflytelserik författare han var, för premissen om radioaktivitet som muterar djur skulle bli mycket vanligare inom sci-fi först 20 år senare. Största skillnaden mellan meteoriterna i Annihilation och The Colour Out Of Space är att i Lovecrafts berättelse orsakar meteoriten tillfälligt stark tillväxt som sedan ersätts med att allting dör långsamt och smärtsamt, medan den i Annihilation får allt liv att löpa amok. Naturen innanför såpbubblan muteras konstant och bortom all kontroll, jämförbart med en cancer som får cellerna att gå på högvarv och förstöra kroppen. Resultaten i båda berättelserna är jämförbara, men detaljerna i hur båda meteoriterna förstör sin omgivning är distinkt olika.
Annihilation känns som en modern uppföljare till Lovecrafts novell, med mycket liknande omständigheter och en lika existentiellt hopplös stämning. Man kunde tro att ett professionellt och högtutbildat forskarteam skulle vara bättre förberett på att handskas med ett utomjordiskt hot, men det som sker i Annihilation är lika onaturligt och sinnesförvirrande att akademiker blir lika hjälplösa som bondefamiljen. Jag rekommenderar starkt filmen för fans av science-fiction och till fans av Lovecraftiska berättelser, för filmen lyckas verkligt bra fånga stämningen inom kosmisk skräck. Med samma gång vill jag även rekommendera den tyskgjorda filmversionen av The Colour Out Of Space från 2008, som är bland de bättre Lovecraft-filmatiseringarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar