Doktor Vem och Liftarens Guide till Galaxen

Jag anser mig själv vara en hänförd anglofil, till stor del för att mina föräldrar sett på många brittiska TV-serier under hela min uppväxttid och deras kärlek till det brittiska har smittat av sig. Min förkärlek till brittisk populärkultur ledde till att jag blev bekant med den mycket populära franchisen Hitchhiker’s Guide to the Galaxy skapad av Douglas Adams. Franchisen har utkommit i en stor variation medier, på bl.a. radio, TV och i bokform, där varje version skiljer sig markant från varandra. Trots att det finns mängder av skillnader mellan de olika versionerna finns det vissa grundpelare som stämmer överens i alla versioner av berättelsen. I alla versioner sprängs jorden av utomjordingar som bygger en intergalaktisk motorväg och engelsmannen Arthur Dent överlever tackvare den kringresande utomjordingen Ford Prefect, som äger den titulära liftarens guide. Tillsammans reser de i rymden och slås följe av galaxens ex-president Zaphod Beeblebrox, Trillian (som är den enda kvarvarande människan utom Arthur) och den konstant deprimerade roboten Marvin.

Oberoende om man är bekant med den ursprungliga radioserien eller böckerna har Liftarens Guide till Galaxen blivit ett så stort fenomen att det är mer troligt att man känner till alla referenserna inom övrig populärkultur än själva ursprungsmaterialet. Exempelvis har många säkert hört hur talet 42 är viktigt av någon anledning eller att ens handduk är en livsviktig ägodel, utan att nödvändigtvis veta varifrån skämtet härstammar. Men när jag hörde att en filmversion skulle komma år 2005 tyckte jag att jag åtminstone borde läsa första boken innan jag såg den på bio, eftersom jag ville uppleva berättelsen i bokform även om att jag kände till många av referenserna från förut. Jag tycker mycket om boken på grund av dess snillrikt vitsiga satir, något som britterna specialiserat sig på i hundratals år och främsta orsaken till att jag anser britterna vara världsmästare i komedi. Jag slukade de tre första böckerna på nolltid och såg framemot att se vad filmversionen hade att erbjuda.

Överlag tycker jag lika mycket om filmen som böckerna, men jag kan förstå varför den inte föll alla i smaken. En vanlig kritik är att filmen är för ”amerikansk” jämförd med böckerna och alla övriga versioner, vilket beror på att Douglas Adams och filmmakarna ville anpassa berättelsen för en betydligt bredare publik än tidigare. Filmen introducerade flera ändrade detaljer som de tidigare fansen inte tyckte om och filmens ton anpassades för en amerikansk publik genom att tona ner många elaka inslag från franchisen. Jag anser ändå inte att filmen skulle vara för amerikansk utan för min del är den tillräckligt brittisk, med brist på bättre beskrivning. Trots alla ändringar behåller filmen många av franchisens mest älskade skämt och Douglas Adams kännspaka humor finns fortfarande med, även om den inte är riktigt lika vass och elak som när han skrev radioserien och böckerna. Det hjälper dessutom att Arthur Dent spelas av Martin Freeman, medan rösten för liftarens guide görs av Stephen Fry och filmen befolkas av många andra bekanta brittskådisar. I mitt tycke erbjuder filmen en lite mysigare och mer barnvänlig version av den bekanta historien, vilket kan fungera som en bra introduktion innan man går vidare till de övriga versionerna av Liftarens Guide.

  

Eftersom jag tyckte om filmversionen så mycket bidrog det till att jag senare fastnade för en annan väletablerad brittisk franchise som Douglas Adams arbetat med: Doctor Who. Det finns mycket gemensamt mellan Doctor Who och Liftarens Guide, eftersom båda handlar om milt sagt okonventionella rymdäventyr som ofta blir mycket absurda. I drygt femtio år har Doctor Who etablerat sig som Storbritanniens mest populära science fictionfranchise, som påverkat mycket övrig populärkultur i landet. I ett nötskal handlar serien om en utomjording kallad ”Doktorn” som reser genom tid och rum i en tidsmaskin maskerad till en blå telefonkiosk, tillsammans med ett roterande galleri medresenärer. Serien har kunnat pågå i flera årtionden tack vare att huvudpersonens skådespelare blir utbytt med några års mellanrum, vilket förklaras med att Doktorns folk kan lura döden genom att förnya alla celler i kroppen vid dödsögonblicket. Varje gång det händer tas serien över av en ny Doktor, vars personlighet och äventyr till varierande grad skiljer sig från föregångarens. Med så mycket historia bakom TV-serien blir det svårt att rekommendera ett bra ställe för icke insatta att börja titta. Jag kan bara återge hur det gick till för mig och hur jag blev förtjust i Doktorns fantasifulla äventyr.

Min första kontakt med franchisen var genom en TV-film som visades på MTV3 långfredagen 1999. Den ursprungliga TV-serien hade pågått från 1963 till 1989 (vilket håller fortfarande rekordet för längsta oavbrutna TV-serie om science fiction) men sedan lades serien officiellt på ”paus” för flera år framåt och filmen jag såg var menad som ett pilotavsnitt till en potentiell fortsättning på den gamla serien. I efterhand kan jag säga att filmen är nog en underhållande del av seriens långa historia, men tyvärr är den inte så bra som introduktion till franchisen vilket bidrog till att försöket till att återuppliva serien misslyckades. Först år 2005 gjorde Doctor Who en lyckad comeback till TV-rutorna och på senhösten 2009 blev jag fan av serien när en vän visade specialavsnittet The Waters of Mars. Specialavsnittet var riktigt underhållande och jag ville gärna se mer, men problemet var att hitta ett bra ställe att hoppa in i serien. Min kompis hade varit fan i flera år och rekommenderade att jag kunde börja med den nya seriens första säsong och om jag tyckte om den kunde jag börja kolla på den gamla serien vid ett senare tillfälle. Jag började titta på första säsongen och redan vid andra avsnittet (The End of the World) insåg jag att serien var någonting precis för mig.

Just det avsnittet anser jag vara en bra introduktion till både nya TV-serien och franchisen som helhet, eftersom den visar det mest typiska man kan vänta sig av Doctor Who. Avsnittet går ut på att Doktorn tar med sin nyaste följeslagare till jordens ände fem miljarder år i framtiden, med en fin utsikt från en lyxsatellit där rika utomjordingar betalat för att få bevittna händelsen. Som förväntat blir det kris på satelliten och alla ombord hotas bli ihjälbrända av solen om inte Docktorn lyckas rädda dem i tid. Avsnittet är ett hejdundrande actionäventyr och jag blev mycket påmind om stämningen i filmversionen av Liftarens Guide på grund av den den stora skaran alltmer konstiga utomjordingar och den överdrivet artiga personalen på satelliten. Dessutom märktes det liknande satir som hos Adams i glimtarna av en bisarr framtid där en jukebox med poppig 2000-talsmusik anses vara ett värdefullt antikföremål och en kvinna har haft så många skönhetsoperationer att hon är bokstavligen platt och uppsatt på en ram.

Likheterna mellan de två franchiserna blir alltmer uppenbara när man tänker på att Douglas Adams jobbade som manusförfattare på Doctor Who under 1970-talet och många av koncepten i Liftarens Guide var ursprungligen menade för Doctor Who. Stämningsmässigt är Doctor Who mer seriös med sitt äventyr än vad Liftarens Guide är, men det finns ofta samma glimt i ögat och liknande absurd satir. För dem som inte är insatta i Doctor Who skulle jag beskriva franchisen som en kombination av Liftarens Guide, Doktor Snuggles (vilken Adams också arbetat på) och en förvånansvärt stor likhet med Ducktales, för äventyren i Doctor Who påminner om Joakim von Ankas skattjakter i tid och rum i sin fantasifulla prakt. Jag rekommenderar att kolla på Doctor Who och förhoppningsvis lyckas ni hitta en serie som tilltalar ert inre barn.

Marvels positiva framgångshistoria

Serietidningsjätten Marvel har lyckats väl med att bygga upp sitt filmuniversum en film i taget, börjandes med mer kända superhjältar som Captain America och Iron Man. Marvels senaste filmprojekt Guardians of the Galaxy är den första som är baserad på en mindre känd serietidning och dess stora succé har gjort Marvel villig att ge chansen åt fler filmer baserade på ännu mer obskyrt material. GotG är en mycket rolig film som inte tar sig själv för mycket på allvar, eftersom den följer Marvels linje att göra filmerna så underhållande som möjligt och skapa en stämning som påminner om de ursprungliga serietidningarna. För mig är det något mycket välkommet, eftersom det har varit alltför ovanligt med roliga filmer baserade på serietidningar under de senaste dryga femton åren.

Serietidningsfilmer har vanligtvis försökt kompensera för föreställningen att dessa skulle vara enbart riktade till barn genom att vara mer mörka och grymma än ursprungsmaterialet. Det syns bland annat i hur många filmer undvikit de färggranna dräkterna som superhjältar ofta klär sig i, vilket började med filmerna om Blade. Jämförelsevis böt X-men ut sina gulblåa uniformer mot svart läder för att reflektera en alltmer allvarlig stämning, som ledde till allt mörkare och dystrare serietidningsfilmer i fortsättningen. I vissa fall var det helt passande med mörk och dyster stämning exempelvis Batman-trilogin av Christopher Nolan, eftersom Batman är en mörk och hämndlysten figur till att börja med. Stålmannen förväntas vara en betydligt mer positiv och optimistisk figur än Batman och därför har vanligtvis porträtterats som en messiansk symbol för hopp, vilket tyvärr innebär att många tycker att han är för positiv och därmed trist. Ett prima exempel på att trenden med mörka serietidningsfilmer gått för långt var den överdrivet angstiga filmen Man of Steel, där Stålmannen är konstant deppig och filmen sätter större fokus på all förstörelse runt honom än på att han skulle försöka göra gott ifrån sig. Filmen är dessutom ett exempel på den allt vanligare trenden där alla färger är nertonade och nästan gråa, vilket gör Stålmannens blå dräkt nästan svart och hans röda mantel blir smutsbrun. I Man of Steel verkar det nästan som om det inte skulle få synas granna färger ens av misstag, för då tycks filmmakarna tro att filmen blir dålig.

Min avsmak till det jag beskrivit beror delvis på att serietidningsfilmerna numera lätt glömmer bort att också vara roliga. Det läggs så mycket fokus på alla problem och allt lidande en superhjälte kan råka ut för, medan eskapismvärdet glöms bort. Det finns en mycket allmän föreställning att en berättelse måste vara dyster och ha ett olyckligt slut för att räknas som bra, åtminstone för att ha en chans att vinna Oscars. Det som stör mig ännu mer är att samma trend drabbat också serietidningarna, som blivit alltmer våldsamma och brutala för att reflektera filmversionerna. Det finns stramare regler för vad som får visas i en film för en viss åldersgräns men åldersgränserna är mindre reglerade i serietidningar, vilket lett till att serietidningar blivit mer brutala än filmerna för att sälja bättre. Det finns mycket blod, tarmar, bröst och allt annat trevligt för att få tonårspojkars uppmärksamhet, men alltmer sällan en bra berättelse som skulle berättiga det. Som tur finns det en motreaktion för trenden av allt mörkare serietidningar, i form av tecknade serier som är betydligt mer glada och barnvänliga. Dessutom syns det genom de tecknade serierna en stark nostalgisk känsla för en mer oskyldig tid då serietidningar var mindre allvarliga och mer optimistiska. Som ett lyckat exempel kan nämnas serien Batman: The Brave and the Bold, som var starkt baserad på stilen och tonen i hans äventyr på 1950- och 60-talen.

Men det är egentligen Marvels filmer efter år 2008 som jag helst vill tala om. Från tidigare fanns det filmerna om Blade, Spider-man, X-men och FantasticFour, producerade och distribuerade av olika bolag. Men 2008 gjorde Marvel Studios sin entré med Iron Man, som var början till en ny filmserie kallad Marvel Cinematic Universe. Filmerna i MCU har ingen koppling till Marvel-filmer av andra bolag, förutom att Stan Lee visar sig alltid förbigående. Det här innebär att vi tillsvidare inte kommer att se Wolverine, Spindelmannen eller Captain America i samma film, men man vet aldrig vad som händer i framtiden. Tillsvidare finns det tio filmer i MCU och varje film har bidragit till att bygga upp det mångsidiga universum där Marvels serietidningsäventyr äger rum; där urbana brottskämpar minglar med utomjordingar, mutanter och gudar i en salig röra. Marvel introducerade sina viktigaste superhjältar en film i taget som förberedelse för The Avengers, som var Marvels första stora crossover-film mellan flera superhjältar och blev en succé över förväntningarna år 2012. Den stora framgången med MCU beror delvis på hur filmmakarna mycket tålmodigt byggt upp stora sammanhanget där filmerna utspelar sig i och introducerat en otroligt varierande grupp med personligheter och förmågor. Uppbyggandet av Marvels filmuniversum har nu gått ett steg längre med Guardians of the Galaxy, som handlar om rymdäventyr och stora kosmiska händelser i universumet. Men själv tror jag att det mest lyckade med hela MCU är hur underhållande och glada filmerna är.

Börjandes från första Iron Man kunde man se kontrasten mellan MCU och andra betydligt allvarligare serietidningsfilmer, i synnerhet Batman-filmen The Dark Knight som kom ut samma år. Tony Stark och Bruce Wayne har mycket gemensamt i sin bakgrund, nämligen att båda är stormrika och föräldralösa, men de gör mycket olika val I livet. Bruce är så traumatiserad av sina barndomsupplevelser att han inte har något privatliv alls utanför sin roll som Batman och han lägger upp ett skådespel för att verka som en hedonistisk miljonärsplayboy. Tony däremot är en hedonistisk miljonärsplayboy, som är allmänt känd som Iron Man vid sidan om sitt festande. Marvels superhjältar har ända sedan 1960-talet porträtterats med diverse personliga demoner och trauman för att göra dem mer mänskliga. Därför spelar Tonys alkoholism en stor roll i hans äventyr och alla Marvels superhjältar utsätts för hemska prövningar, men tonen i MCUs filmer är huvudsakligen optimistisk och positiv. Ett annat exempel är den första Captain America-filmen, som var mycket lik underhållning från andra världskriget då de allierades kamp mot nazisterna porträtteras som en kamp mellan gott och ont. Jag var mycket positivt överraskad av att se en så uppriktig äventyrsfilm i bästa 40-talsanda och hur filmmakarna förstod att porträttera Steve Rogers som en mycket god och moralisk människa, vilket är största orsaken till att han är en så kapabel superhjälte och att många ser upp till honom. Det är någonting som Rogers har mycket gemensamt med Stålmannen och jag skulle vara mycket glad om filmmakarna förstod att göra en lika optimistisk och positiv film också om mannen från Krypton, eller åtminstone låta honom behålla sina granna färger.

Jag skulle rentav beskriva filmerna i MCU som anti-cyniska, eftersom filmerna verkar vara gjorda med frågeställningen om varför man läser serietidningar om superhjältar till att börja med: Därför att superhjältar är coola och erbjuder välkommen eskapism i en värld som kan vara mycket orättvis. Marvels filmer visar att motgångar behövs för att en berättelse ska kännas meningsfull, men samtidigt att det också behövs hopp för att vi ska orka hänga med den. Vi lever nu i en tillvaro som verkar mycket dyster och hopplös på grund av ekonomiska svårigheter, vapenskrammel, spioneri och mycket annat som besvärar oss. Om all vår underhållning var färglös och deppig och handlade enbart om det svåra i livet skulle vi inte orka gå framåt i livet och försöka göra världen bättre. Därför behövs det positiv och optimistisk fiktion, vilket Marvel Studios har lyckats erbjuda biopubliken.

Jag anser att de två senaste filmerna i MCU lyckades riktigt väl med det, eftersom både Guardians of the Galaxy och uppföljaren till Captain America berörde idealism och uppriktig godhet på varsitt sätt. I den andra Captain America-filmen upptäcker Steve Rogers en skrämmande komplott, som påminner mycket om USAs pågående spionskandal och amerikanernas växande misstro till sin poliskår. I en mer cynisk film skulle Rogers ha blivit desillusionerad och tappat hoppet i den amerikanska drömmen och troligtvis bytt ut sin dräkt mot något i svart läder, men i uppföljarfilmen blir Rogers en symbol för hopp och uppriktighet när han bekämpar komplotten och lyckas inspirera andra till att delta i kampen. GotG handlar om en grupp själviska banditer och antihjältar som till en början enbart är ute efter egen nytta, men under filmens gång inser de att de måste göra sin andel i att skydda universumets invånare från faror. Båda filmerna presenterar samma optimistiska budskap, även om GotG gör det på ett mer bryskt vis. På Internet har filmen fått den inofficiella sloganen ”This summer, it's time to give a shit”, vilket återspeglar filmens gladlynt burdusa ton.

På grund av allt jag redogjort ovanför anser jag att MCU har lyckats över alla förväntningar med att få Marvels serietidningshjältar flyttade till bioduken. Marvels superhjältefilmer har hittills varit underhållande och roliga, med mycket humor, action och hjältar man kan tycka om. Jag anser filmserien vara just den sortens glada eskapism vi behöver under dessa svåra tider för att orka vidare. Jag ser framemot vad Marvel Studios har att visa till näst och hoppas att de fortsätter på samma vis med sina kommande projekt.