Freedom Force!

I mitt första blogginlägg någonsin skrev jag om superhjältar och hur glad jag är över hur väl Marvel lyckats förflytta sina äventyr från serietidning till film. Som sagt anser jag att superhjältar ska helst inte vara för allvarliga och deras äventyr är som bäst när det är rolig eskapism, som påminner publiken om varför barn vill bli superhjältar som stora. Därför är jag speciellt förtjust i det nostalgiska spelet Freedom Force från 2002 av Irrational Games. 

Till stämningen är spelet en glad och färggrann hyllning till superhjälteserier från 1960-talet, framförallt serier skrivna av Stan Lee och tecknade av den legendariske Jack Kirby. Hyllningen är gjord med glimten i ögat och med lagom parodiska drag, eftersom 1960-talets berättarstil ter sig mycket melodramatisk och karikerad jämförd med vad de flesta moderna serietidningsfantaster är vana med. Men de gamla serierna var för det mesta ärliga och opretentiösa i hur öppet de anammade en barnaktigt positiv stämning i superhjältarnas äventyr, oberoende hur löjligt det kunde ibland bli. I kontrast till det har serier från de senaste 30 åren ofta försökt ta avstånd från det barnaktigt roliga och vara mer ”vuxna”, med obligatoriska citattecken för att syfta på hur vuxet allting blir bara man tillägger blod, svordomar och nakenhet. Jag uppskattar hur gänget bakom Freedom Force visar genuin respekt för ursprungsmaterialet och att de har ansträngt sig för att göra spelet så lik 60-talets kännspaka tecknestil och att anamma tidens berättarkonventioner. Det kunde ha varit betydligt lättare att bara göra en ytlig anpassning och sedan cyniskt driva med gammaldags optimism som hopplöst naivt.

Handlingen i Freedom Force är inte direkt baserad på Marvels eller DCs serietidningar, utan istället blandar spelet fritt element från båda seriejättarnas material och alla superhjältarna är pastischer på existerande karaktärer. Det finns motsvarigheter till bl.a. Captain America (Minuteman) och Spindelmannen (The Ant), medan en av skurkarna (Time Master) ser ut som en egyptisk version av den mörka guden Darkseid. Dessutom är själva teamet Freedom Force som en hybrid mellan Justice League of America och The Avengers. En stor del av det roliga är att försöka gissa vilka etablerade superhjältar alla rollfigurer är baserade på, samt att försöka känna igen alla övriga referenser till en mycket fantasifull period i superhjälteseriernas historia. Det finns även möjligheten att skapa sina egna superhjältar om man vill, men spelet är till den mån gammalt att karaktärsskapningen är tyvärr ganska begränsad och endast vissa av de färdiga superhjältarna påverkar händelseförloppet.

 

I korta drag går spelets handling ut på att ett utomjordiskt imperium är på väg att invadera jorden, men eftersom det vore för enkelt bestämmer sig den uttråkade onda kejsaren att låta jordborna förinta sig själva. Rymdvarelserna skickar ner till jorden flera kanistrar av Energy X, med syfte att ge superkrafter åt mänsklighetens värsta skurkar. Men en av rymdvarelserna tycker synd om människorna och i hemlighet ger han superkrafter åt de mest hjälteaktiga personerna han kan hitta för att jämna ut konflikten. Äventyret som följer är ett brokigt hopkok av på 60-talet mycket populära troper om supervetenskap och superkrafter, rymdvarelser, scifi-robotar, kärnkraft, kommunistspioner och stolta amerikanska patrioter. Och dessutom stora utskrivna ljudeffekter i stil med ”Pow!”, ”Poff!” och ”Bang!”.

Spelet fick en fortsättning år 2005 i Freedom Force vs The 3rd Reich. I fortsättningen hamnar superhjältarna i konflikt med tidsresande nazister, vilket innebär att en stor del av spelet är förlagd till Nazityskland som det porträtterades i serietidningar under andra världskriget. Spelarna får uppleva mycket av nazisternas variant på supervetenskap, som beväpnade mutantgorillor och cyborger som är bara en hjärna i en beväpnad robotbläckfisk. Superhjältarna från första spelet hittar allierade hos 40-talets utklädda äventyrare, vilka är alla hyllningar till den tidens superhjältar som inspirerats av 20-30-talens pulp-äventyr. Spelet är precis så galet som det låter och mycket roligt, men tyvärr är jag lite besviken på hur liten del av spelet handlar om kampen mot de tidsresande nazisterna. Dessutom kunde spelet gärna ha fått vara lite längre. Det fanns planer för ett tredje spel, men tyvärr blev det inte av. Det skrotade spelet skulle ha varit en hyllning till 1970-talets serietidningar, vilket jag skulle mycket gärna ha spelat för jag har en stor kärlek till 1970-talets popkultur.

Jag rekommenderar varmt att söka reda på Freedom Force om bara möjligt för det är riktigt underhållande spel. Men ännu mer tycker jag om hur båda Freedom Force-spelen använder pastischer av existerande rollfigurer och hur det anpassar mycket allmänna superhjältetroper för att berätta något eget. På så sätt är spelet inte belastat av eventuella problem som kan uppstå om det vore direkt baserat på Marvel eller DC, som båda skulle försöka ha mycket kommittékontroll över spelets innehåll på kreativitetens bekostnad. Genom de nya superhjältarna som skapats för Freedom Force kan spelaren ha roligt med blandade äventyr mellan uppenbara kopior på hjältar som tillhör skilda bolag som inte alltid kan samarbeta. Jag ser mycket potential i att blanda samman diverse element från olika serietidningar på det här sättet, för hypotetiskt kan man göra vilka crossovers som helst. Jag skulle gärna se det även på film, om någon vill göra en uppenbar blandning av Marvel eller DC och slippa eventuellt lagvrängande. Jag har själv använt samma grepp i vissa av mina rollspel, vilket jag kommer att beskriva närmare i framtida inlägg.

Marvels positiva framgångshistoria

Serietidningsjätten Marvel har lyckats väl med att bygga upp sitt filmuniversum en film i taget, börjandes med mer kända superhjältar som Captain America och Iron Man. Marvels senaste filmprojekt Guardians of the Galaxy är den första som är baserad på en mindre känd serietidning och dess stora succé har gjort Marvel villig att ge chansen åt fler filmer baserade på ännu mer obskyrt material. GotG är en mycket rolig film som inte tar sig själv för mycket på allvar, eftersom den följer Marvels linje att göra filmerna så underhållande som möjligt och skapa en stämning som påminner om de ursprungliga serietidningarna. För mig är det något mycket välkommet, eftersom det har varit alltför ovanligt med roliga filmer baserade på serietidningar under de senaste dryga femton åren.

Serietidningsfilmer har vanligtvis försökt kompensera för föreställningen att dessa skulle vara enbart riktade till barn genom att vara mer mörka och grymma än ursprungsmaterialet. Det syns bland annat i hur många filmer undvikit de färggranna dräkterna som superhjältar ofta klär sig i, vilket började med filmerna om Blade. Jämförelsevis böt X-men ut sina gulblåa uniformer mot svart läder för att reflektera en alltmer allvarlig stämning, som ledde till allt mörkare och dystrare serietidningsfilmer i fortsättningen. I vissa fall var det helt passande med mörk och dyster stämning exempelvis Batman-trilogin av Christopher Nolan, eftersom Batman är en mörk och hämndlysten figur till att börja med. Stålmannen förväntas vara en betydligt mer positiv och optimistisk figur än Batman och därför har vanligtvis porträtterats som en messiansk symbol för hopp, vilket tyvärr innebär att många tycker att han är för positiv och därmed trist. Ett prima exempel på att trenden med mörka serietidningsfilmer gått för långt var den överdrivet angstiga filmen Man of Steel, där Stålmannen är konstant deppig och filmen sätter större fokus på all förstörelse runt honom än på att han skulle försöka göra gott ifrån sig. Filmen är dessutom ett exempel på den allt vanligare trenden där alla färger är nertonade och nästan gråa, vilket gör Stålmannens blå dräkt nästan svart och hans röda mantel blir smutsbrun. I Man of Steel verkar det nästan som om det inte skulle få synas granna färger ens av misstag, för då tycks filmmakarna tro att filmen blir dålig.

Min avsmak till det jag beskrivit beror delvis på att serietidningsfilmerna numera lätt glömmer bort att också vara roliga. Det läggs så mycket fokus på alla problem och allt lidande en superhjälte kan råka ut för, medan eskapismvärdet glöms bort. Det finns en mycket allmän föreställning att en berättelse måste vara dyster och ha ett olyckligt slut för att räknas som bra, åtminstone för att ha en chans att vinna Oscars. Det som stör mig ännu mer är att samma trend drabbat också serietidningarna, som blivit alltmer våldsamma och brutala för att reflektera filmversionerna. Det finns stramare regler för vad som får visas i en film för en viss åldersgräns men åldersgränserna är mindre reglerade i serietidningar, vilket lett till att serietidningar blivit mer brutala än filmerna för att sälja bättre. Det finns mycket blod, tarmar, bröst och allt annat trevligt för att få tonårspojkars uppmärksamhet, men alltmer sällan en bra berättelse som skulle berättiga det. Som tur finns det en motreaktion för trenden av allt mörkare serietidningar, i form av tecknade serier som är betydligt mer glada och barnvänliga. Dessutom syns det genom de tecknade serierna en stark nostalgisk känsla för en mer oskyldig tid då serietidningar var mindre allvarliga och mer optimistiska. Som ett lyckat exempel kan nämnas serien Batman: The Brave and the Bold, som var starkt baserad på stilen och tonen i hans äventyr på 1950- och 60-talen.

Men det är egentligen Marvels filmer efter år 2008 som jag helst vill tala om. Från tidigare fanns det filmerna om Blade, Spider-man, X-men och FantasticFour, producerade och distribuerade av olika bolag. Men 2008 gjorde Marvel Studios sin entré med Iron Man, som var början till en ny filmserie kallad Marvel Cinematic Universe. Filmerna i MCU har ingen koppling till Marvel-filmer av andra bolag, förutom att Stan Lee visar sig alltid förbigående. Det här innebär att vi tillsvidare inte kommer att se Wolverine, Spindelmannen eller Captain America i samma film, men man vet aldrig vad som händer i framtiden. Tillsvidare finns det tio filmer i MCU och varje film har bidragit till att bygga upp det mångsidiga universum där Marvels serietidningsäventyr äger rum; där urbana brottskämpar minglar med utomjordingar, mutanter och gudar i en salig röra. Marvel introducerade sina viktigaste superhjältar en film i taget som förberedelse för The Avengers, som var Marvels första stora crossover-film mellan flera superhjältar och blev en succé över förväntningarna år 2012. Den stora framgången med MCU beror delvis på hur filmmakarna mycket tålmodigt byggt upp stora sammanhanget där filmerna utspelar sig i och introducerat en otroligt varierande grupp med personligheter och förmågor. Uppbyggandet av Marvels filmuniversum har nu gått ett steg längre med Guardians of the Galaxy, som handlar om rymdäventyr och stora kosmiska händelser i universumet. Men själv tror jag att det mest lyckade med hela MCU är hur underhållande och glada filmerna är.

Börjandes från första Iron Man kunde man se kontrasten mellan MCU och andra betydligt allvarligare serietidningsfilmer, i synnerhet Batman-filmen The Dark Knight som kom ut samma år. Tony Stark och Bruce Wayne har mycket gemensamt i sin bakgrund, nämligen att båda är stormrika och föräldralösa, men de gör mycket olika val I livet. Bruce är så traumatiserad av sina barndomsupplevelser att han inte har något privatliv alls utanför sin roll som Batman och han lägger upp ett skådespel för att verka som en hedonistisk miljonärsplayboy. Tony däremot är en hedonistisk miljonärsplayboy, som är allmänt känd som Iron Man vid sidan om sitt festande. Marvels superhjältar har ända sedan 1960-talet porträtterats med diverse personliga demoner och trauman för att göra dem mer mänskliga. Därför spelar Tonys alkoholism en stor roll i hans äventyr och alla Marvels superhjältar utsätts för hemska prövningar, men tonen i MCUs filmer är huvudsakligen optimistisk och positiv. Ett annat exempel är den första Captain America-filmen, som var mycket lik underhållning från andra världskriget då de allierades kamp mot nazisterna porträtteras som en kamp mellan gott och ont. Jag var mycket positivt överraskad av att se en så uppriktig äventyrsfilm i bästa 40-talsanda och hur filmmakarna förstod att porträttera Steve Rogers som en mycket god och moralisk människa, vilket är största orsaken till att han är en så kapabel superhjälte och att många ser upp till honom. Det är någonting som Rogers har mycket gemensamt med Stålmannen och jag skulle vara mycket glad om filmmakarna förstod att göra en lika optimistisk och positiv film också om mannen från Krypton, eller åtminstone låta honom behålla sina granna färger.

Jag skulle rentav beskriva filmerna i MCU som anti-cyniska, eftersom filmerna verkar vara gjorda med frågeställningen om varför man läser serietidningar om superhjältar till att börja med: Därför att superhjältar är coola och erbjuder välkommen eskapism i en värld som kan vara mycket orättvis. Marvels filmer visar att motgångar behövs för att en berättelse ska kännas meningsfull, men samtidigt att det också behövs hopp för att vi ska orka hänga med den. Vi lever nu i en tillvaro som verkar mycket dyster och hopplös på grund av ekonomiska svårigheter, vapenskrammel, spioneri och mycket annat som besvärar oss. Om all vår underhållning var färglös och deppig och handlade enbart om det svåra i livet skulle vi inte orka gå framåt i livet och försöka göra världen bättre. Därför behövs det positiv och optimistisk fiktion, vilket Marvel Studios har lyckats erbjuda biopubliken.

Jag anser att de två senaste filmerna i MCU lyckades riktigt väl med det, eftersom både Guardians of the Galaxy och uppföljaren till Captain America berörde idealism och uppriktig godhet på varsitt sätt. I den andra Captain America-filmen upptäcker Steve Rogers en skrämmande komplott, som påminner mycket om USAs pågående spionskandal och amerikanernas växande misstro till sin poliskår. I en mer cynisk film skulle Rogers ha blivit desillusionerad och tappat hoppet i den amerikanska drömmen och troligtvis bytt ut sin dräkt mot något i svart läder, men i uppföljarfilmen blir Rogers en symbol för hopp och uppriktighet när han bekämpar komplotten och lyckas inspirera andra till att delta i kampen. GotG handlar om en grupp själviska banditer och antihjältar som till en början enbart är ute efter egen nytta, men under filmens gång inser de att de måste göra sin andel i att skydda universumets invånare från faror. Båda filmerna presenterar samma optimistiska budskap, även om GotG gör det på ett mer bryskt vis. På Internet har filmen fått den inofficiella sloganen ”This summer, it's time to give a shit”, vilket återspeglar filmens gladlynt burdusa ton.

På grund av allt jag redogjort ovanför anser jag att MCU har lyckats över alla förväntningar med att få Marvels serietidningshjältar flyttade till bioduken. Marvels superhjältefilmer har hittills varit underhållande och roliga, med mycket humor, action och hjältar man kan tycka om. Jag anser filmserien vara just den sortens glada eskapism vi behöver under dessa svåra tider för att orka vidare. Jag ser framemot vad Marvel Studios har att visa till näst och hoppas att de fortsätter på samma vis med sina kommande projekt.