Jag har i två somrar haft den stora glädjen att få arbeta som guide på
friluftsmuseet Stundars i Solf. Museibyn ska föreställa en typisk österbottnisk
by för drygt hundra år sedan, med bl.a. en lanthandel, en byskola, en smedja, två
väderkvarnar samt flera verkstäder och stugor. Eftersom min mor idkat forskning
i allmogekultur under hela min barndom har jag fått ett starkt intresse för det
gamla bondesamhället och därför har jag själv hamnat in på museibanan. Jag stortrivs
på Stundars och museet är mycket tilltalande för besökare eftersom man får en
inblick i livet på landsbygden förr i tiden. Dessutom känns det som om tiden
står stilla där och man kan ta en paus från allvärldens elektroniska prylar och
rackerier. Det samma gäller också för sommarpersonalen och vi har riktigt
roligt att leva oss in i rollen av en piga eller dräng, när vi dagligen arbetar
i en liten by i Korsholm kring sekelskiftet 1900.
En stor del av tillvaron för personalen på Stundars går åt till fysiskt
arbete, eftersom vi an roller och tar hand om diverse gammaldags arbetssysslor
när besökarna ser på. För mig som dräng kan en typisk dag gå åt till att slå
gräs och lägga upp höstörar, att mocka koskit eller att snickra något smått.
Pigorna brukar mest byka och baka. Utöver vardagsarbetet brukar personalen turas
om sinsemellan vem som tar en av dagens två guidningar eller agerar lärare
under en gammaldags skollektion i byskolan. Arbetet på Stundars varierar mycket
från dag till dag, vilket bidrar till att det finns betydligt mindre stress i
museibyns vardag jämfört med de flesta arbetsplatser.
Under min första sommar gjorde jag en kort reklamfilm för museet.
För mig är drängarbetet perfekt, för min första sommar på Stundars
följde efter att jag lämnat in min magisteravhandling och därför var det otroligt
uppfriskande att som omväxling få idka kroppsligt arbete med mycket mer
konkreta mål en hel sommar. I kontrast till en akademisk skrivprocess går det
fysiska arbetet trevligare till för man vet hur mycket man har kvar av en
arbetsuppgift. T.ex. när man ser hur mycket gräs som ännu måste slås, hur
mycket ved det finns kvar att hugga, eller hur mycket koskit det finns kvar att
mocka. Apropå det sistnämnda, kalvar har en tendens att skita ner sin sovplats
och har mycket dålig hygien jämfört med sina grannar grisarna. Men kossorna är
så älskvärda djur att man inte kan vara sur på dem i längden, trots allt
bokstavligt skitjobb de orsakar. Överlag är djurskötseln bland de bästa sakerna
på Stundars, i synnerhet om man inte haft glädjen att umgås med kor, grisar och
höns hemifrån. Vid speciella tillfällen som det årliga barnkalaset och
hantverkardagar brukar det dessutom finnas får.
En kort reklamfilm för hantverkardagarna som ordnas två gånger varje sommar.
Det finns mycket annat trevligt med att arbeta på Stundars, eftersom
personalen blir väl omhändertagen. Stundars har öppet alla veckodagar under sommarsäsongen,
men sommarguidernas arbetsdagar roteras runt så att alla borde kunna ha två
lediga dagar per vecka. Det går också riktigt väl att förhandla om lediga dagar
om man ska på ett bröllop, en släktträff eller någon annan tillställning. Eftersom
arbetet är flexibelt och påverkas av mängden besökare per dag får personalen
fritt ta gratis kaffe och överlopps bakelser från diverse evenemang, i
synnerhet Stundars kända syltgrisar. Dessutom är de gammaldags linnekläderna
mycket sköna och bekväma att ha på sig, eftersom dessa är mer anpassningsbara
för olika temperaturer än moderna kläder.
Det är visserligen inte enbart en dans på rosor att jobba på ett museum
och det ingår mycket frustrerande. Något som förargar mig mycket är varje
besökare som inte förstår att man inte får röra museiföremål, oberoende hur
många förbudsskyltar det finns eller hur många gånger guiden sagt till om
saken. Att barn är klåfingriga i sin nyfikenhet kan jag förstå, men jag tycker
att en myndig människa borde förstå att inte ta en tvåhundraårig sälbössa ner
från väggen eller flytta på en tavla för att se vad som finns bakom den. Det är
ett stort problem i museivärlden och det försämrar läget för alla besökare även
om det är frågan om bara en liten minoritet som inte kan bete sig borta
hemifrån, för vi blir tvungna att vara alltmer restriktiva för att hålla det
gemensamma kulturarvet i liv. Men sist och slutligen är de flesta besökare den
sortens folk som gör museiarbetet värt allt besvär och man lyckas behålla sin
passion. Arbetet som sommarguide är mycket socialt och man umgås med alla slags
människor som kommer till museiområdet. I bästa fall får man hålla en guidning
för en grupp människor som är mycket intresserade av det förgångna och på köpet
kan man dessutom ha givande diskussioner med dem om livet på landsbygden,
gammaldags byggnadsteknik, djurskötsel och vad som helst annat som hör ihop med
det förgångna.
Jag kan helt ärligt säga att sommararbetet på Stundars varit bland de
bästa arbetsplatserna jag varit på. Därför rekommenderar jag varmt till alla
kulturstuderande och allmänt historieintresserade att söka sommararbete från
museet bara ni har möjligt. Jag föreslår också att alla ni som befinner er i
Österbotten tar chansen att besöka museibyn om ni inte varit till Stundars sedan
ni var små (eller gjort det över huvudtaget). Ni kan ta en titt på programet
som står på Stundars hemsida och mina fotografier från somrarna 2014 och 2015.
