Min far var en mycket viktig människa i mitt liv och det var hjärtskärande att se hur sjukdomen gradvis slet sönder hans sinne och personlighet. Många tror att Alzheimers och demens är samma sak och att det är en naturlig del av åldrandet, men Alzheimers är egentligen en sjukdom som sliter sönder hjärnan och tar bort allting bekant från den insjuknade. Det värsta är att den insjuknade är till en början medveten om att något är på tok och kämpar emot allt vad de kan, vilket tyvärr drabbar de anhöriga för att den insjuknade är så förvirrad. Efter att sjukdomen härjat på i några år kom min fars bortgång därför närmast som en lättnad, för både han och min mor slapp lida.
Tyvärr var det en mycket häktisk period i mitt liv just då han gick bort: Vi hade en stor flytt från Åbo till Vasa, medan jag hade ett nytt arbete att börja på och jag hade ännu studierna på hälft. På grund av allt som var på gång just då upplevde jag att jag inte tilläts sörja ordentligt, för det var så mycket som jag måste vara på alerten med. Men det absolut viktigaste just då var att min fru var höggravid och några månader efter min fars bortgång föddes vår dotter. Hon ger mig både mycket glädje och en del gråa hår, men så är det att vara småbarnsförälder; mycket stress och gråt men ändå hålls allt ihop. Med egna barn upplever jag att jag förstår bättre hur mina föräldrar älskat mig och därför försöker jag mitt bästa att vara en lika bra far till min dotter som min far var till mig. På så vis har min sorgperiod blivit starkt påverkad av egen faderskap.
Jag har också funderat över hur de nya upplevelserna och erfarenheterna påverkat hur jag upplever underhållning annorlunda än tidigare. Eftersom min far var medelålders redan i min barndom har jag ofta föredragit filmer med äldre manliga huvudpersoner, i stil med Clint Eastwood i Unforgiven. Mina favorithjältar har vanligtvis varit på äldre sidan, hårt arbetande och fåordiga, men fyllda med en stark empati för sina medmänniskor. På grund av min fars sjukdom och bortgång blir jag numera betydligt starkare berörd av filmer och böcker där någon blir dement eller annars påverkas av ålderdom. Exempelvis då jag såg filmen Logan kände jag en klump i halsen över det tragiska öde som Patrick Stewarts karaktär råkade ut för, vilket bara förstärks av att Stewart råkar likna min far ganska mycket. Ett annat exempel är Ian McKellen som en åldrande Sherlock Holmes med minnesproblem.
Det är inte som om jag tidigare varit obrydd i äldre människors lidande i verklighet eller fiktion, men numera är det större sannolikhet att jag rörs till tårar av att se det. Samma med skämt om demens och Alzheimers. Jag har aldrig tyckt att sådant är roligt, mest för att jag tror starkt på att humor borde gärna riktas nerifrån uppåt i samhällets näringskedja. Att skämta om dem som har det sämre ställt ser jag som pur och simpel mobbning. Därför tenderar jag numera reagera med ännu större avsmak för sådana skämt än tidigare.
Minnet av min far möjliggör en starkare känsloupplevelse med filmer om äldre människor, medan den överväldigande upplevelsen att själv bli en förälder gör föräldraskap på film mer personligt för mig än tidigare. Jag nämnde redan filmen Logan p.g.a. Patrick Stewarts rollprestation, men förhållandet mellan Wolverine och hans dotter berör mig också starkt. Jag har märkt att jag känner starkt av att se dysfunktionella förhållanden mellan fadersfigurer och barn, troligtvis för att det finns en fundamental oro för att något kan gå fel i mitt förhållande till eget barn. Nu just har vi det mycket bra, hon och jag, men hon är inte ens två år gammal ännu. Vem vet om det uppstår en hemsk klyfta mellan oss i hennes tonår? Det är för tidigt att fundera på sådant och bäst att försöka njuta av småbarnsåren nu just. Men ohjälpligt finns den lilla oron kvar i bakhuvudet och det motiverar mig till att försöka vara en bra far. Därför föredrar jag också fiktiva dysfunktionella förhållanden där fadersfigur och barn ändå lyckas få kontakt med varandra.
Som ni märker har jag funderat en hel del på faderskap under de senaste två åren. Inte värst konstigt, för vår dotter har sedan början behövt mig största delen av dygnet och jag ser henne växa hela tiden. Jag saknar min egen far fortfarande, men jag är inte ledsen längre. Sorgen och saknaden försvinner ingenstans, men den ändrar skepnad med tiden. Numera karakteriseras saknaden mest av att nostalgiskt minnas vad vi gjorde tillsammans och att fundera på hur jag kan göra samma med min dotter, bara hon växer lite till. Ibland glömmer jag bort att min far är borta och funderar på att tala om något med honom, tills jag minns att han inte är fysiskt tillgänglig längre. Vid sådana stunder blir jag fortfarande ledsen en stund, men så blir jag påminnd om det fina barnet som behöver min närvaro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar