Klassisk fantasy i spelet Icewind Dale

 

Låtom oss fortsätta om Dungeons & Dragons och fantasy i största allmänhet. Som jag skrivit tidigare har min upplevelse av fantasylitteratur och mina preferenser för stämningen påverkats starkt av det första Warcraft-spelet jag testade som barn. Utöver Warcraft II fanns det tre andra fantasyspel kring millennieskiftet som gjorde ett starkt intryck på mig: Heroes of Might and Magic III, Baldur's Gate II och den första Icewind Dale.  

Heroes (eller HoMM) är ett turordningsbaserat strategispel där spelarna styr varsitt kungadöme och ansvarar för rikets ekonomi, samt leder arméerna. Baldur's Gate och Icewind Dale är däremot datorrollspel baserade på D&D-spelvärlden Forgotten Realms, som kortfattat kan beskrivas som den mest arketypa fantasyvärld som finns. Alla tre spel var mig mycket kära då jag blev bekant med dem tack vare kompisar och så småningom köpte jag spelen själv.

Baldur's Gate och Icewind Dale äger rum i olika delar av samma fantasyvärld och de varierande miljöerna påverkar handlingen på olika vis. Det förstnämnda spelets äventyr sker i trakter som motsvarar medeltida Central- och Sydeuropa, framförallt i stadsmiljöer där spelarna får ta del av lokala politiska intriger. Allting från maktkamper mellan adelsmänniskor och tjuvgillen, till mäktiga trollkarlars ambitioner att bli upphöjda till gudomligheter. I stark kontrast till Baldur's Gate är det andra spelet förlagt till avlägsna trakter i fjärran norr, i ett område som är likt stereotyper av både Skandinavien och Sibirien. Istället för en storstadsmiljö rör sig spelarna bland små byar, som behöver skyddas från vildmarkens monster och barbarer. Det innebär också att äventyren framskrider på olika vis: I Baldur's Gate-spelen kan spelarna besöka stora delar av platserna om och om igen för att reda ut olika uppdrag, medan i Icewind Dale-spelen går handlingen framåt genom att besöka ett ställe i taget.

Något som jag finner mycket tilltalande i båda spelserierna är att handlingen ter sig som ett detektivmysterium som ska lösas. Spelen handlar i första hand om stora mysterier, vanligtvis om skurkanas identitet och deras planer. Men det finns också utrymme för mängder av små mysterier att lösa, både vad gäller konkreta uppdrag och bakgrundsinformation om själva världen. Exempelvis finns det mängder av böcker att läsa i och alla föremål har en beskrivning, framförallt unika redskap som stärkts med magi. Det finns enorma mängder bakgrundsinformation som får spelvärlden att kännas mycket större och spelaren får lust att ta reda på mer, antingen genom andra spel eller romaner förlagda i Forgotten Realms. Samtidigt finns möjligheten att ignorera nästan all dialog och bakgrundsinfo och bara rusa genom spelet, en strid i taget. Om man så vill. *Fnys!*

Om jag måste välja vilkendera spelserie jag föredrar, då är svaret Icewind Dale. Det beror främst på den vintriga miljön och alla konstigheter som gömmer sig under snön. Av alla mysterier som byggs upp i världsbyggandet har jag mest tyckt om idén att det finns bortglömda civilisationer gömda i  vildmarken, vilket associeras vanligtvis med djungelmiljöer snarare än tundran. Det har jag känt mig starkt inspirerad av, för det känns roligt att föreställa sig uråldriga ruiner och skatter dolda i vår egen Lappmark. Därför tycker jag också om H.P. Lovecrafts "At the Mountains of Madness", som är bland de mest inflytelserika scifi-berättelser som skrivits. Bland mina diverse bordrollspelskampanjer hade jag en idé som använde i princip samma koncept som Icewind Dale - sydliga nybyggare som vill tämja en farlig ödemark i norr - förutom att jag förflyttade äventyret från en vag medeltidsperiod till en fantastisk fornålder inspirerad av Conan the Barbarian.

Johans spelarkaraktär från det rollspelet: Vargmannen.

Under den nu rådande nostalgin för milennieskiftets 2,5-dimensionella spel har både Baldur's Gate och Icewind Dale inspirerat flera nya spel i samma visuella stil, bland annat spelet Pillars of Eternity, som jag också skrivit om tidigare. Spelen har estetiskt åldrats bra under de senaste två årtionden och är populära nog att de via GoG kan spelas på nyare datorer. Spelen har även fått HD-remakes, med mycket nytt material och nya karaktärer att interagera med. Orsaken till att spelens visuella stil åldrats rätt bra är i mitt tycke att allting ser tidvis ut som en klassisk oljemålning som rör sig, medan de flesta 3-dimensionella spelfigurer från millennieskiftet ser numera mycket grova ut. De 2,5-dimensionella miljöerna är dessutom en bra representering av ett bordrollspel med miniatyrer för monster och rekvisita, så som D&D vanligtvis spelas i verkligheten.

Jag måste bekänna att jag aldrig spelat D&D som bordrollspel, även om jag spelt en hel del andra bordrollspel och samlat på miniatyrer i flera år. Min främsta erfarenhet av spelet gäller de ovannämnda datorspelsversionerna och många andra spel som tagit inspiration från D&D och liknande fantasy. Jag skulle gärna testa det någon gång och eftersom jag tycker om att pyssla med olika grejer skulle jag gärna satsa mer på miniatyrer igen. Det relativt nya miniatyrspelet Frostgrave äger rum i snötäckta ruinstäder och påminner mig mycket om Icewind Dale, vilket ger mig inspiration att försöka förverkliga vissa av det spelets miljöer i miniatyrform.

Som sammanfattning kan det konstateras att jag tycker verkligt mycket om äventyrsberättelser förlagda till en vintrig miljö, även då det inte är frågan om fantasy. Kanhända att det beror på hur farlig vintern är i sig, för redan den låga temperaturen är en stor fara. Sedan finns det halka, bräckliga isar, snöfall som kan begrava en levande, samt rovdjur som intensivt följer ens minsta rörelse. Därför funkar Icewind Dale för mig mycket bra och jag rekommenderar det spelet, som en inkörsport till spelvärlden Forgotten realms och fantasy som genre i största allmänhet. Spelet finns att köpas för billigt på GoG, både i ursprungsversion och HD-remake.