Backmans bordrollspel

Bland de många hobbyer jag hållit på med är bordrollspel en av mina favoritsysslor. I allmänhet kunde rollspel jämföras med ett slags improteater, där det finns en löst planerad handling vars detaljer bestäms av de inblandade som dessutom hittar själv på sina repliker. Utöver spelarna finns en spelledare, som ansvarar för handlingen och planerar på förhand vad som kan hända. Dessutom agerar spelledaren som domare och har sista ordet i alla frågor som gäller regler. Skillnaden mellan bordrollspel och LARP (eller ”lajv”, som det ofta kallas i Svenskfinland) är att handlingen i bordrollspel sker helt i fantasin och dräkter samt övrig rekvisita är valfria. Bordrollspel är en direkt översättning av den engelska benämningen ”tabletop roleplaying”, vilket beror på att en session vanligtvis spelas runt ett bord med tärningar, papper och penna. Bordrollspel har på förhand bestämda regler för hur spelet ska gå till i praktiken och många saker löses vanligtvis med tärningskast för att göra händelserna mer slumpmässiga. Eftersom det räcker med färre deltagare i bordrollspel brukar spelledaren porträttera alla övriga rollfigurer som spelarna umgås med under berättelsens gång, vilket gäller även eventuella fiender.  

Innan jag började studera hade jag aldrig testat rollspel tidigare och hade en rätt snäv uppfattning av hobbyn, vilket berodde på de vanliga stereotypierna kring Dungeons & Dragons som enbart en massa tärningskastande och komplicerade matematiska formler. Under mitt gulnäbbsår var jag aktiv medlem i Studentteatern i Åbo och blev den vägen introducerad till rollspelshobbyn av personer som höll på med det för skådespelandets och berättelsens skull. Jag blev storförtjust i hobbyn på grund av möjligheten att gemensamt berätta nästan vilken slags historia som helst och jag har nu rollspelat i drygt åtta år.

Tack vare rollspelandet fick jag en stark kreativ boost och började rita bilder som inspirerats av händelserna i de rollspel jag varit med i. Dessutom började jag vid ett tidigt skede drömma om att själv leda rollspel, eftersom jag hela mitt liv haft en livlig fantasi och vill gärna berätta egna historier. Det finns mängder av olika spelsystem att välja mellan och i princip kan alla tänkbara berättelsegenrer göras om till ett rollspel. För mig är berättelsen viktigast och jag ser spelsystemet mest som ett nyttigt verktyg att hålla ordning på läget och därför ville jag ha ett enkelt system att arbeta med. Dessutom har jag lite problem med huvudräkning och vill inte bli tvungen att ofta avbryta handlingen på grund av komplicerade tärningsrullningar och att lusläsa i regelboken.

Som tur introducerade en kompis mig till spelet Spirit of the Century, baserad på systemet FATE. Spirit är det bästa tänkbara systemet för mig, eftersom det går snabbt framåt och erbjuder mycket möjligheter till både spelare och spelledare att påverka spelet så att allt går smidigt till. Om ni vill veta mer om Spirit har min kollega Johan skrivit en bra recension av spelet. Spirit of the Century är visserligen ursprungligen menat för spel baserade på gammaldags hårdkokta pulp-äventyr i stil med Indiana Jones, men FATE-systemet är mycket lätt att applicera till andra äventyrsgenrer och därför har jag kunnat använda samma regelsystem till mycket varierande spelkampanjer. Exempelvis har jag lett kampanjer baserade på steampunk (viktoriansk sci-fi), superhjälteserietidningar, sword & sorcery, space opera och western. Jag berättar gärna mer ingående om mina olika rollspelskampanjer i framtida blogginlägg, men tillsvidare berättar jag i allmänhet om hur jag bär åt mig som spelledare.

Jag har länge drömt om att bli författare eller rentav filmmakare och jag ser spelledande som övning inför det. Därför tänker jag på varje rollspelskapitel som ett avsnitt i en TV-serie med mig själv som regissör. Jag brukar planera handlingen i stora drag med en början och ett slut, men jag lämnar tillräckligt med tomrum i mitten för att ge spelarna friheten att hitta sin egen väg. Som spelledare måste jag vara åtminstone ett par steg före spelarna under alla händelseförlopp, för att hålla koll på vad som ska hända till näst. Jag brukar försöka förutspå hur spelarna reagerar i olika situationer, utgående dels från hur väl jag känner dem som individer och enligt hurdana rollfigurer de skapat åt sig. Av erfarenhet har jag märkt att oberoende hur väl man planerar ett rollspelskapitel i förhand blir det sist och slutligen mer improvisation än förväntat och jag tvingas konstant anpassa min berättelse scen för scen enligt spelarnas påhitt. Men det vore trist för mig om allt gick 100 % enligt planerna, för det är sist och slutligen spelarnas rollfigurer som alltid ska vara i huvudrollen.

Som sagt är handlingen det viktigaste för mig i rollspel och därför satsar jag stort på att få stämningen så bra som möjligt. Ett knep jag brukar använda till att skapa rätt atmosfär till mina rollspel är att använda musik i bakgrunden och därför bränner jag en CD med musikstycken som passar med den stämning och den miljö där handlingen utspelar sig. På samma sätt som det är en utmaning att planera handlingen i rollspel är det lika krävande att hitta rätt slags musik, i synnerhet som det ryms knappt 80 minuter på en typisk CD. Visserligen kunde jag spela musiken direkt från datorn och därmed ha en större samling låtar att välja mellan, men jag vill hellre ha en mindre mängd att välja mellan så att jag kan bättre koncentrera mig på spelet. Eftersom jag lett spel i så många olika genrer och förlagda till så vitt varierande miljöer har jag bränt ett par dussin skivor och samlat ett riktigt stort musikarkiv. Det kan påpekas att inte alla spelledare brukar använda musik i rollspel, för vissa anser det vara mer distraherande än nyttigt.

Jag har redan nämnt att spelledaren brukar gestalta diverse rollfigurer som spelarna interagerar med, vilket innebär att en bra spelledare förväntas vara en kompetent skådespelare som kan hjälpa spelarna att leva sig in i handlingen. Jag anser detta för spelledaren som introducerade mig till hobbyn är en mycket begåvad skådespelare, som stått på teaterscen och gjort komediprogram på radio och Internet. Även om en spelledare inte vore bra på att ändra sin röst och spela mycket distinkta rollfigurer, tycker jag att det bör höras skillnad mellan spelledarens egen naturliga stämma och när han spelar en roll. Själv kan jag som tur göra en lagom mängd distinkta röster, men kroppsspråk och ton är minst lika viktigt för att göra en rollfigur trovärdig. Jag gjorde förr mer extrema röster än nuförtiden, eftersom det i längden blir mycket ansträngande för stämbanden att göra flera mycket distinkta röster per kapitel. Jag har som vana att göra mer dramatiska roller närmare min egen naturliga stämma för att orka med dem längre, medan jag sparar de mest extrema rösterna till bifigurer.

Att vara spelledare är en stor utmaning och jag sätter mycket arbete i varje rollspelskapitel och i varje enskild roll för jag vill att alla runt mitt spelbord ska ha kul. Det lyckas inte alltid helt som jag tänkt mig och oftast fungerar improvisationen bättre än det som jag planerat in i minsta detalj. Jag försöker att inte tänka på mig själv som en bra spelledare eller att det skulle vara lätt, för jag inbillar mig att allt misslyckas om jag börjar slarva. Jag är sist och slutligen bara spelledare och spelet är ingenting utan spelarna, för de ger liv åt handlingen och gör spelet roligt för mig och dem.