Jag har spenderat
en stor del av mitt vuxna liv inom kulturarbete på museer, mest som guide men
även bakom kulisserna. Jag skrev ett par år sedan ett insiderreportage om min sommar på museibyn Stundars i Korsholms kommun, där jag fick leda in besökare i
det förgångna på ett mer interaktivt vis än jag fått chansen till tidigare. Det
är någonting mycket speciellt med att kunna ge en större inblick i det
förflutna genom gammaldags kläder och arbetsaktiviteter i en byamiljö som
återskapar vardagen under sekelskiftet 1900. I augusti 2016 fick jag chansen
att göra någonting liknande på Rosala vikingacenter, där ett ännu äldre och
dunkelt förflutet lyfts fram. Jag trivdes riktigt bra under min korta men intensiva
arbetsperiod på centret och kom tillbaka för sommarsäsongen 2017.
Det finns mycket
likheter mellan mitt guidearbete på Stundars och vikingacentret, men den stora
skillnaden är att den förstnämnda är strikt ett museum och den andra är mer av ett
upplevelsecentrum. Vikingacentret berör ett mycket mer avlägset förflutet än
sekelskiftet 1900 som presenteras på Stundars, vilket innebär att allting på
vikingacentret måste rekonstrueras utifrån fornlämningar som hittats på olika
håll i Europa. Ändå uppstår det lätt missförstånd och många besökare tror att
alla vapen och byggnader faktiskt är gjorda på vikingatiden och att vi hittat
allting i pristint skick mitt i Rosala by. Därför försöker jag och de övriga guiderna göra
vikingacentrets funktion tydlig genom att berätta om museiverkets arkeologiska
utgrävningar på grannön Hitis under 1990-talet, då det gjordes mängder av fynd
som tyder på en vikingatida handelsplats på den östliga rutten mellan nuvarande
Sverige och Ryssland. Sedan klargör vi att det som finns att uppleva på centret
är baserat på spekulation utifrån det lilla som har bevarats från de senaste dryga
tusen åren.
På centret
strävar vi efter historisk korrekthet så långt att vi kan ge besökarna en
inblick i vikingatida vardag och kultur, exempelvis genom att spräcka hål i
myter om hornhjälmar och att nordborna skulle ha varit enbart oborstade
barbarer. Viktigast är dock upplevelsen vi erbjuder och den historiska biten är
främst en introduktion därifrån besökarna kan själva gå vidare och läsa in sig
mer på ämnet. På centret får besökare exempelvis testa på gammaldags
stridsutrustning och ta del av diverse specialprogram, såsom att övernatta i hövdingahallen
och att slänga yxa eller skjuta pilbåge. Det innebär att vi guider tar an många
arbetsuppgifter som hör ihop med servicebranschen, då vi serverar mat samt
dricka, bäddar sängar och säljer turistgrejer. Och diskar, diskar infernaliska
mängder kärl. Det gäller i synnerhet under högsäsongen då vi serverar enorma
mängder mat till hundratals kryssningsbesökare som mellanlandar på sitt besök
till fyren på Bengtskär. Men chansen till att slänga yxa på fritiden är mycket
terapeutiskt.
Likt olika museer
där jag arbetat kommer det mängder av olika kunder till vikingacentret. De
flesta som kommer av nyfikenhet och vill veta mer om vikingatiden än det lilla
de minns från skolan, medan många andra har ett intresse för historia från
förut och kommer för upplevelsens skull. Sedan finns det enstaka kunder som
verkar ha noll intresse för vikingatiden eller någonting mer prosaiskt än ett
femstjärnigt lyxhotell, vilket jag finner ganska konstigt. Om historia och
friluftsområden inte faller i smaken, varför kommer man alls till ett
friluftsområde med forntidstema? Majoriteten av besökarna faller dock i de två
förstnämnda kategorierna, men bland dem finns det mycket stor variation på hur
mycket entusiasm de har. Många tar tacksamt till sig den information de får av
guiderna och ber om tips på vidare läsning om vikingatiden, medan vissa blir
besvikna över att de inte nödvändigtvis får färdiga och enkla svar på sina
frågor. I sådana fall måste vi ursäkta för bristen på skrivna källor skrivna ur
nordbornas synvinkel och bristen på arkeologiska fynd, vilket orsakas av den
fennoskandiska sura jordmånen och att senare ortsbor tenderat hitta av samma
fornfynd som arkeologerna söker efter. På den fronten är den medeltida
kapellplatsen vid Kyrksundet en guldgruva, eftersom fynden där tyder på flitig
kontakt mellan skärgårdsborna och skandinaviska sjöfarare under 1000-talet och
möjligtvis ännu tidigare.
Kunder med starkt
historiskt intresse från förut brukar vara mycket trevliga att umgås med, för
istället för en guidning blir det mer som ett samtal om gemensamt intresse och
jämförande av kunskap. Det finns dock tidvis avigsidor med kunder som är mycket
belästa i vikingatiden, eftersom vissa ser sig som självutnämnda experter och
vill rätta guiden konstant. Det är inte ett så stort problem om det inte finns
andra personer som ska guidas, för då kan vi konstatera att vi har inget att
tillägga till deras redan stora kunskap. Men det blir ett problem om dessa
personer är med i en större grupp och försöker ta över guidens uppgifter genom
att pedantiskt rätta till allt som sägs, eller om de har mängder av kritik
gällande våra dräkter och rekonstruktioner. Sådant är enormt frustrerande,
eftersom det försvårar presentationen genom att ta bort av guidens inflytande
över de övriga besökarna och många guider är beroende av besökarnas reaktion
för sitt berättarflöde. Det här problemet är inte alls unikt för Vikingacentret
och jag har upplevt det på flera museer som berör andra epoker. Som tur utgör
”experterna” bara en liten del av entusiasterna som besöker centret och
majoriteten brukar rätta till guiden enbart i diskussion på tumanhand om det
behövs.
För oss som
arbetar på vikingacentret är vår favorittid då lägerskolorna kommer i maj och i
slutet av sommarsäsongen. Under högsäsongen i juli är det ofta hektiskt minutprogram
som gäller och för oss känns det som att vi inte alltid hinner ge besökarna all
den kunskap vi kan ge, eftersom kryssningsbesökarna är en så kort tid på Rosala
innan de far vidare till Bengtskär. Men lägerskolorna brukar pågå några dagar
och då brukar vi ha mycket mer mångsidigt program inprickat, vilket ger oss
chansen att ge en mycket djupare guideupplevelse. Beroende på hur länge en
skolklass stannar på vikingacentret och vilket program som beställs kan barnen
få utöver specialiserade guidningar uppleva femkamp, en arkeologikurs med
metalldetektor och hur man steker resebröd över öppen eld. Det finns mycket
stor variation mellan skolklasser och hur mogna enskilda 11–12-åringar är, men
som tur är mardrömsgrupperna i minoritet. Ibland blir man mycket positivt
överraskad och vi möter skolklasser som överträffar resten i duktighet och gruppsämja.
Ett stort tack till Sjundeå skola!
Min tid på
vikingacentret har även varit bra för kreativiteten, för arbetet tycks dra till
sig människor med skapandeglädje. Mina kolleger är i regel forntidshantverkare
och kulturentusiaster, vilket innebär att jag kunnat bolla diverse idéer hela
sommaren. Det finns vikingakläder för guiderna att låna, men jag har likt mina
kolleger funnit en glädje i att bygga upp min egen mundering under sommarens
lopp. Dels har jag köpt egna klädesplagg via butiken Rautaportti samt från
vikingacentrets turistbutik och jag har även tillverkat ett knivhölster av
läder. Även om det är osäkert om jag alls i fortsättningen arbetar med något
vikingatida eller medeltida kulturprojekt vill jag gärna ha en egen utstyrsel
ifall det skulle behövas, så jag planerar på att tillverka mer egen rekvisita.
Replikavapen är
tyvärr bortom min budget, för de billigaste yxorna och svärden tenderar kosta
några hundralappar minst och därifrån blir det bara dyrare. Därför har jag
istället köpt diverse leksaksvapen i syfte att få dessa att se lite mer
realistiska ut genom målfärg. En målad träyxa ser visserligen inte tillräckligt
äkta ut för att paraderas omkring under en medeltidsmarknad, i synnerhet som
det finns mängder av fint gjorda replikavapen att se på. Men leksaksvapen kan
passa betydligt bättre för mina filmprojekt, åtminstone om 100% trovärdighet
inte är ett måste. Jag ser den egna utrustningen som en investering för
framtiden, eftersom jag troligtvis kommer att försöka göra kortfilmer förlagda
till forntiden eller en fantasymiljö. Dessutom kan det vara riktigt roligt att
annars bara klä sig som förfäderna gjorde, utan någon större ursäkt. Kanske för
en middagsfest med vikingatema?
Under
vikingadagarna i slutet av juli fick jag en inblick i gemenskapen som finns hos
marknadsfolket som arbetar på medeltida och vikingatida marknader över hela
Nordeuropa. De är en mycket mångsidig grupp av olika talanger och från flera
olika länder, men de lever och reser tillsammans som en enda stor klan tillsammans
med dem som hanterar forntidsteknik. Dessutom har de mycket mysiga fester
utanför marknadstiderna. Jag blev så förtjust i tillvaron med dem att jag
skulle gärna ta del av någon marknad eller dylikt forntidsevenemang själv, även
om jag tillsvidare saknar kunskap i forntida arbetsmetoder eller
stridsuppvisning. Jag har fått höra av mina kolleger att det brukar finnas
efterfrågan på sagoberättare till forntidsmarknader, men att det är svårt att
hitta personer för uppdraget. Jag tror att det skulle funka utmärkt för mig,
eftersom jag utöver min långa erfarenhet av museiguidning har varit med i
Studentteatern i Åbo och jag har lett bordrollspel sedan 2008. Jag kan tänka
mig att klä mig som en forna tiders spåman och med trumma i hand berätta
allting från barnsagor till episka hjältesagor, med min mest teatraliska
tänkbara berättarröst. Ännu bättre om jag lyckas lära mig fornengelska och läsa
Beowulf på ursprungsspråket.
Kort och gott har
min sommar på vikingacentret varit en intensiv och minnesvärd tid. Jag har
stiftat nya bekantskaper bland kolleger och jag har känt mig inspirerad för
framtida kultur- och filmprojekt. Det bästa är att jag fått leka viking och genom
kläder samt rekvisita kunnat uppleva det närmaste man kan komma till att besöka
det förgångna utan tidsmaskin, vilket stärks av alla lukter av rökt mat och trä.
Jag inbillar att gett mig ännu närmare känsla till mina egna skandinaviska
rötter, på samma vis som min tid på Stundars gav mig en insikt i mina förfäders
vardag. Bland mina fortsatta studier har vikingacentret på Rosala har varit en
välkommen och nyttig påminnelse om varför jag gav mig in på kulturarbete.