Mer socialpedagogiskt filmskapande

Jag fick nyligen igen en chans att kombinera min filmhobby med studier, i en kurs om digitala berättelser i socialpedagogiskt arbete med unga. Inför kursen funderade jag på potentiella idéer till en kortfilm som berör något aktuellt för många ungdomar i Finland, men även som jag själv kunde identifiera mig med. Jag kom ihåg en gammal idé jag haft när jag själv var långtidsarbetslös, men då hade jag saknat ork och lust att förverkliga den. Jag minns min egen frustration och den bedövande tristessen jag upplevde i flera månader, vilket är ett stort problem som drabbar flera olika åldersgrupper. Total sysslolöshet är något av det värsta som finns och man tappar mycket lätt hoppet efter en tid, så jag förstår varför det lätt uppstår situationer där man som arbetslös isolerar sig i en grotta av tomma pizzalådor och ölburkar.

Situationen blir ju inte bättre heller med den rådande bristen på empati hos övriga samhället och politikerna som anklagar oss för att bara vara lata. Jag är nog lite bitter över tiden jag var arbetslös och det tidvis osjysta bemötandet jag och andra i den situationen råkar ut för. Dessutom är arbetslösheten en direkt orsak till att jag studerar till socionom, för att använda min egen insikt till att hjälpa andra som har det svårt. Därför är den digitala berättelsen jag gjorde för kursen mycket personlig för mig, men som tur kan jag i efterhand se på situationen med humor och det var ganska terapeutiskt att få arbeta med filmprojektet.

Eftersom den digitala berättelsen skulle vara socialpedagogisk ville jag undvika att göra kortfilmen för dyster till stämningen, för att hålla budskapet på en mer optimistisk nivå för publiken. Det måste visas att det finns hopp i en tillsynes hopplös situation, så jag tyckte att stämningen behöver vara lagom melankolisk och tragikomisk utan att vara deprimerande. Därför valde jag att använda Erik Saties klassiska musikstycke Gymnopedié som bakgrundsmusik, eftersom den är i mitt tycke sorgsen på ett mysigt sätt. Förutom det socialpedagogiska är det också en smakfråga, eftersom jag tycker att det görs för mycket poänglöst sorgliga och pretentiöst tröstlösa berättelser i Finland. Därför var det så viktigt för mig att försöka göra filmens budskap hoppfullt, eftersom jag vet av erfarenhet hur tröstlös situation långtidsarbetslöshet kan vara. Jag ville dela med mig hur trevligt det känns med små segrar som ger energi att orka vidare. 

Ta gärna en titt på kortfilmen och säg mig om jag alls lyckades med mitt mål.

Memetiska tuffingar

Min kollega Johan skrev nyligen om reklamfiguren Segata Sanshiro, som klår upp alla som täcks göra någonting annat med sina liv än att spela på Sega Saturn. Reklamerna med Segata Sanshiro är fullständigt överdrivna och huvudpersonens beteende är våldsamt, destruktivt och sinnessjukt hypermaskulint, men det är just det som gör rollfiguren så underhållande. I riktiga livet skulle allt han gör sluta antiklimaktiskt, men i reklamerna kommer han undan med vad som helst för galenskaper. Det finns en lång rad jämförbara memetiska tuffingar vars bravader överdrivs för varje ny berättare, men Segata Sanshiro är till skillnad från de flesta exemplen helt fiktiv. Det finns ju också reklamfiguren The Most Interesting Man in the World för ölmärket Dos Equis, men de flesta memetiska tuffingar är riktiga personer. Dessa kan delas in i två läger: De personer vars riktiga bravader överdrivs till mytiska höjder och dem som på riktigt inte passar in med stämpeln av en tuffing men som sägs ha gjort likadana dåd, eftersom humorn kommer från den mentala bilden av någon annars mjäkig som gör gudaktiga stordåd.

De flesta borde känna till Chuck Norris facts, även om just den memen börjat försvinna. Den har sitt ursprung i en återkommande sketch på Saturday Night Live, om en grupp fulla affärsmän som delar med sig historier om den mytomspunna Bill Brasky. Historierna blir alltmer överdrivna och även Braskys storlek ökar under berättandets gång, vilket är en referens till alla tall tales om Paul Bunyan och andra kändisar från vilda västern. Chuck Norris själv är en lagom kompetent kampsportsstjärna och är mest känd för b-filmer (i bästa fall) samt filmer som går bortom ölfilmer och till pinsam anti-underhållning. Norris kan visserligen ge stryk åt folk ännu i sjuttioårsåldern och är ganska tuff, men skämtet kommer från hans dåliga rollprestation i TV-serien Walker, Texas Ranger, som Conan O’Brien gjorde till åtlöje i flera års tid.

Kända historiska figurer brukar också vara populära memetiska tuffingar, i synnerhet färggranna militärledare och regenter som haft en aktiv roll i styrandet. Som exempel kan nämnas genialiska ledare som Erwin Rommel och general Patton, men det är rätt ovanligt att överdriva deras stordåd bortom det de gjorde på riktigt. Åtminstone har jag inte hört om någon berättelse där Rommels pansarskvadron strider mot rymdvarelser och dinosaurier. Döda presidenter är en helt annan fråga och dem ser man ibland göra just sådant i fiktion. Ett exempel är den första amerikanska presidenten George Washington, med åtminstone en låt om hans laserögon och oövervinneliga manlighet. 

Theodore Roosevelt är troligtvis en av de största memetiska tuffingarna som någonsin styrt över ett land. Det är inte alls konstigt när man tänker på Teddy som person, för han var ett sjukligt barn som med ren viljestyrka höll sig fysiskt aktiv och reste runt hela världen på äventyr. Han var upptäcktsresande, jägare, militärchef, president, diplomat och han läste i medeltal en bok per dag. Dessutom ger alla fotografier och berättelser intrycket av en stor och morsk karl som är villig att brottas med hela världen om det går. När han dog skrevs det att liemannen var tvungen att ta honom i sömnen för annars hade det blivit ett slagsmål som döden förlorat. Förövrigt blev han skjuten mitt under en valkampanj och höll ett några timmar långt tal innan han for till läkaren. Inte konstigt att han är Joakim von Ankas bästis i Don Rosas berättelser.

På vetenskapsfronten finns det en lång rad av fantastiska personligheter, men den som mest får agera memetisk tuffing är troligtvis Nikola Tesla. Det beror på att han redan under sin livstid blev en inspirationskälla för många galna vetenskapsmän på film. Exempelvis har Frankensteins laboratorium i filmerna från 1930-talet tagit mer inspiration av Tesla än Marie Shelleys roman, vilket syns i apparaterna som sprider blixtar överallt. Teslas bisarra demonstrationer av elektricitet lär även ha inspirerat H.P. Lovecraft att skapa varelsen Nyarlathotep, som vandrar bland människor och manipulerar dem till existentiell skräck och depression. Så många galna vetenskapsmän har tagit modell av hans socialt malplacerade personlighet och extravaganta experiment, tills själva arketypen av en galen vetenskapsman blivit så synonym med honom att han får agera galen vetenskapsman i fiktiva verk. The Prestige är ett prima exempel och det finns förvånansvärt många historier som presenterar honom som en vampyrjägare eller placerar honom i Lovecrafts berättelser om Cthulhu. Inom science fiction tycker många författare om att referera till honom och elektriska apparater får ofta ”Tesla” som en del av namnet, vilket gäller även elektriska bilar i verkligheten.

Men för komiska syften är det roligast med memetiska tuffingar som uppenbart inte gjort något av dåden de skämtas ha gjort. Som exempel kan nämnas Charles Nelson Reilly, som var en sympatisk mjukisfarbror och rena definitionen av charmigt mjäkig. Därför är det så otroligt roligt att höra Weird Al Yankovic sjunga om honom som en legendarisk kraftkarl och marodör.

Kommer ni på någon memetisk tuffing ni gärna diskuterar och skämtar om? Varsågoda och dela med er om ni vill.