Att lära sig finska

[Den här texten blev ursprungligen publicerad i Österbottniska Nationens medlemstidning Blade 3/15] 

En stor del av de nya studerande som kommer till Åbo härstammar från orter där det funnits lite behov att lära sig landets majoritetsspråk redan som barn. Därför har inte alla riktigt flytande kunskap i finska och för många finns det en hög tröskel att ta det viktiga första steget till att lära sig. Det är begripligt med tanke på hur komplicerad grammatik finskan har, med alla ändelser och uttal som sätter knut på tungan. Men det finns ingen orsak att behöva vara rädd för det finska språket trots att det är en stor utmaning, för man har nytta och glädje av att kunna olika språk.

Jag har själv kunnat finska lika länge som jag kunnat prata och jag har haft bara fördelar av det i hela mitt liv. Faktum är att jag blev bra på att konversera tidigare på finska än på mitt eget modersmål, helt enkelt för att de flesta av mina grannar var finskspråkiga. Eftersom jag haft mycket nytta i vardagen av att kunna finska vill jag gärna dela med mig tips för att göra inlärningen lite trevligare.

Jag föreslår att inte alls ta någon press utan att börja med enkla medel. Bland de enklaste knepen är att se på barnprogram dubbat till finska, men det lönar sig att vara lite selektiv vad man tittar på. Ett problem med det mesta som dubbats under de senaste femton åren är att språkbruket är tidvis mycket slarvigt och det finns mycket rentav obegriplig slang som gör det svårt att hänga med om man inte förstår finska till att börja med. När jag var liten på tidigt 90-tal dubbades mycket färre barnprogram till finska eftersom dubbning var dyrare än textning, vilket innebär att det är lättare att hitta kvalitetsdubbning på gamla serier. Det är oftast frågan om välvårdad och dialektneutral finska som uttalas välartikulerat av erfarna teaterskådisar, vilket borde göra det lättare att förstå sammanhanget och gradvis förstå mer och mer av det som sägs.

Det vanligaste förr var en ensam berättare som dubbade över tecknade serier som om dessa var sagoböcker. Ett bra exempel på den stilens dubbning är den gamla japanskanimerade serien om Nils Holgersson, som hittas på finska under namnet Peukaloisen retket. Bland de bäst dubbade serier jag kan rekommendera är klassikern Mumin, de flera olika Det var en gång-serierna och Alfred J Kwak. Utöver det att dessa serier är riktigt väl dubbade till finska rekommenderar jag dem mycket gärna eftersom jag fick mycket glädje av dem som barn. Alla tre serier har mycket komplexa lärdomar om människonatur samt hur världen fungerar och på olika nivåer som gör upplevelsen tilltalande för både barn och vuxna. 

Följande steg efter att ha sett på bra tecknade serier är att läsa först serietidningar och sedan böcker på finska. Det är bäst att lämna krävande skönlitteratur och tentböcker till senare och börja med serier som Kalle Anka och Tintin på finska. Allt för att inlärningen ska kännas rolig och trygg.

Jag förstår om det kan vara frestande att inte alls försöka stiga över tröskeln, eftersom det är svårt att lära sig finska i vuxenålder. Därför hoppas jag att mina tips kan vara till hjälp att bättre våga anta utmaningen att lära sig språket, men det är bara en början. Det bästa sättet att lära sig finska är samma knep som gäller för alla nya språk: Att prata på och fortsätta oberoende hur svårt det kan kännas. Det går nog bra.

Vad räknas som skräck?

Halloween och allhelgona har varit och farit och vintern är på kommande. Högtiden firades med ruskiga filmer och flera gånger under oktober månad fann jag mig i intressanta debatter gällande ett särskilt tema: Vilka filmer ska räknas till skräckfilmer?

Under vår filmkväll påpekade Johan att han tyckte att Coraline inte är en skräckfilm, trots att den är tidvis riktigt kuslig. Det fick mig att fundera: Hur ruskig måste en film vara för att räknas som en skräckfilm? Jämförbart berättade Kristoffer för mig att många vägrar godkänna hans åsikt om att När lammen tystnar skulle räknas som skräckfilm. Var går då gränsen mellan skräck och thriller? På svenska används ofta begreppet ”rysare”, som verkar vara en rätt bra kompromiss för många thrillers är mer skrämmande än filmer som definieras som skräck och de två genrerna är svåra att skilja åt. Men även om man använder rysare som kompromissterm återstår frågan: Vad räknas till det? Jag instämmer med Johan om att Coraline kan definieras närmare som fantasy, vilket gälle det mesta som Neil Gaiman skrivit, oberoende hur grymt kusligt det kan bli. Men var går gränsen mellan kuslig fantasy och skräck? Är det i mängden ruskiga scener eller i den subjektiva kvalitén av skrämseleffekt? Jag har ärligt talat ingen aning, men det är något som kan funderas över och debatteras i evigheter.

Så mycket är åtminstone klart att en skräckfilm inte nödvändigtvis behöver vara övernaturlig på något sätt, för slashers och andra filmer om seriemördare räknas till skräck. Till slashers kan tekniskt sett även räknas undergenren om djurattacker, för alla hajar och grizzlybjörnar brukar på samma sätt porträtteras som sadistiska jägare som vill mörda kåta tonåringar. Samtidigt finns det skäl att fråga ifall alla slashers kan räknas till skräck, eftersom på tok för många filmer ersätter skräckinjagande atmosfär med litervis fejkblod och istället för spänning är det meningen att man ska vara road av alla fantasifulla sätt man kan döda osympatiska idioter. I värsta fall blir det bara tortyrporr, vilket jag personligen vägrar räkna som skräck. På grund av allt det här är jag lite osäker på vad jag ska tycka om amerikanska slashers och italienska giallos som helhet, men enskilda filmer i vardera räknar jag som skräck eftersom det satsas på en tryckande och kuslig atmosfär.

Atmosfär är i mitt tycke nyckelordet och påverkar min personliga preferens för skräckfilmer och -litteratur. Enskilda skrämselsekvenser behöver inte betyda att en film är skräck om atmosfären annars inte försöker vara skrämmande. Därför skulle jag inte räkna de flesta av Tim Burtons filmer till skräck, eftersom han konsekvent blandar in en komisk karnevalsstämning med alla makabra detaljer. Därför är det tacksamt att det finns en hybridgenre av skräckkomedier där hans filmer hör hemma, tillsammans med Ghostbusters och liknande filmer. Jag föredrar skräck som lyckas med förhållandevis minimala mängder blod och jump-scares hålla en spänd stämning, vilket är en bidragande orsak till att jag gillar gotisk och lovecraftisk skräck. Det samma gäller klassiska filmer som Alfred Hitchcocks utbud, som alla använder blod och våld mycket sparsamt för maximal effekt. En film som i mitt tycke lyckas väldigt väl blanda en tryckande stämning med groteskt råa blodseffekter är The Thing, vilken vi recenserade i vår video. Det är ganska sällsynt att se en film lyckas så väl blanda de två ytterligheterna, för de vidriga monstereffekterna tar inte bort från skräckatmosfären utan hjälper filmen att bli ännu mer ruskig.

En annan sak jag funderat på är ifall en spökfilm kan automatiskt räknas till skräck. Är t.ex. M. Night Shyamalans Sjätte sinnet en skräckfilm även om den är en uppenbar spökhistoria? Den har flera ruggiga scener med spöken, en tidvis mycket kuslig atmosfär och de flesta karaktärerna är ledsna och oroliga. Man kunde argumentera att trots allt det är filmen kanske lite för optimistisk och varmhjärtad för att vara en skräckfilm. Många skräckfilmer har lyckats ha relativt glada slut som inte tar bort från den föregående timmens kusligheter, men i de fallen är karaktärerna oftast fortfarande uppskärrade och höga på endorfin av att ha lyckats överleva en hemsk situation och därför är det fortfarande bitterljuvt. Det Sjätte sinnet handlar mer om att acceptera sin situation och leva vidare, vilket påminner mer om en uppväxthistoria av något slag.

Det samma kan diskuteras gällande de klassiska skräckfilmsmonstren: Dracula, Frankensteins monster, vargmannen, mumien o.s.v. Är de fortfarande skrämmande och kan deras filmer fortfarande kallas skräckfilmer? Redan på 1950-talet hade filmpubliken slutat vara genuint rädd för dessa monster och likt Godzilla efter debutfilmen hade filmerna med dem blivit mysiga spektakel. Barn på 50- och 60-talen tyckte att monsterfilmer var mysruskiga och många föräldrar tyckte att filmerna var harmlös underhållning trots makabra inslag. Därför kom det som en total chock när Night of the Living Dead överraskade med en skrämmande nihilistisk grymhet, vilket fick barnen i publiken att gråta tröstlöst. I tidigare skräckfilmer fanns det en oskriven regel likt sagor att det gärna ska sluta väl för de goda, vilket bidrog till att skräck en kort tid sågs som harmlöst. Det som gör George A. Romeros film så speciell för sin tid är hur orättvis och brutal den känns och det har sedermera påverkat all senare skräck. Bland filmintresserade anses de gamla Universal-filmerna fortfarande vara klassiker och även om de flesta inte har sett ursprungliga 30-talsfilmerna finns dessas versioner av Dracula, Frankenstein och de övriga monstren kvar inom populärkultur.  Även om de har blivit nostalgiskt mysruskiga tycker jag att filmerna fortfarande kan vara underhållande och effektiva bara publiken har rätt inlevelseförmåga för att kunna njuta av gamla filmer.

Tyvärr har jag inga egentliga svar på vad som räknas till skräck, eller var gränsen mellan thriller och skräckfilm går. I den här samlingen av lösryckta funderingar kring diverse filmer har jag velat få fram hur svåra frågor de är och att det finns inga lätta svar. Vad tycker ni andra om saken? Jag läser gärna vilka vidare funderingar kan bidras med för en förhoppningsvis intressant diskussion.