Min "filmkarriär"

Under det senaste dryga året har jag och mina kompisar tillsammans gjort olika slags filmprojekt. Hittills har vi gjort mestadels sketcher, men även några seriösa projekt inspirerade av gammaldags skräckfilmer och ett par inspelade filmdiskussioner. Jag och Johan har hittills klarat oss med begränsade metoder och resurser, men vi har ambitioner att pröva på allt större projekt i framtiden. Men tillsvidare fortsätter vår filmverksamhet ännu på hobbynivå.

Jag har alltid tyckt om film och redan i tidig ålder blev jag intresserad av filmteknik, vilket gjort att jag velat testa på att göra något eget. När jag var barn tyckte jag mycket om inhemska dockprogram som Plåstrets pirat-TV, serierna om marionetthästen Histamiini och allt med Ransu Karvakuono från Pikku Kakkonen. Jag ville själv göra något liknande med dockor och mina otroligt snälla föräldrar hjälpte till. Min mamma hjälpte mig att sy ihop några enkla handdockor och min pappa hade en urgammal videokamera som jag fick låna till några tidiga test till att göra ett eget dockprogram. Nå, det blev inget speciellt bra eftersom jag var bara kring åtta-nio år gammal och kameran var ytterst begränsad i sin användning. Men det viktigaste är att jag tog det första steget och mina föräldrar hade så mycket tid för mig och uppmuntrade mig till att vara kreativ som barn. Andra tidiga inspirationskällor var diverse leranimationer som klassikern Wallace and Gromit och monsterdockorna i filmer som Star Wars och Gremlins, vilket gav mig idén att försöka bygga mer avancerade figurer i modellera och även några till dockor.

Sedan dröjde det flera år innan jag seriöst funderade på film, eftersom videokameran vi hade var så begränsad och bra kameror på den tiden skulle ha varit för dyra för vår familj. Men jag hade ett flertal andra kreativa hobbyer som teckning och miniatyrer att hålla skaparlusten igång. När Peter Jackson släppte ut sina förlängda versioner av Sagan om Ringen blev jag hemskt fascinerad av de flera timmar av dokumentärmaterial som följde med varje film. Insikten bakom kulisserna gjorde mig ännu mer intresserad av proceduren med att göra film och därför har jag alltid sett framemot dokumentärer om filmer jag tycker om. Men att skaffa en egen videokamera och testa att göra film kändes inte då heller som ekonomiskt realistiskt, så istället skaffade jag mig en digikamera och lärde mig själv att fotografera.

Min nuvarande filmskaparhobby fick sin början då jag som gulnäbb hösten 2007 blev medlem i Studentteatern i Åbo (STÅ). Jag var mest intresserad av att bygga rekvisita och kulisser, men jag stod på scen i en pjäs (Baren, skriven av Sammy Åbonde). På den tiden hade ytterst få personer tillgång till en kamera som kunde filma lika bra som dagens telefoner och det frustrerade mig att det var så svårt att låna en videokamera för att spela in en föreställning, bara som minne för dem som stått på scen. Min dåvarande fotokamera hade visserligen en videofunktion, men den hade ytterst dålig bildkvalité och all ljudbandning blev förvrängt av ett högt vinande läte. Dessutom hade jag ett så litet minneskort att det gick att filma bara 8 minuter om jag inte tog ett enda foto. Efter att jag hade börjat med amerikansk fotboll var jag en av tränarna för Åbo Akademis damlag IN10s och använde min kamera till att filma på träningarna så att spelarna kunde själva se hur de avancerade. Precis som hos Studentteatern var det ytterst frustrerande att försöka få tag på en bra kamera att filma matcher med.

Men sommaren 2012 skaffade jag en ny digitalkamera som filmade upp till 720p, vilket var verkligt bra jämfört med det jag haft tidigare. Det enda felet med digikameran är att videofunktionen avbryter sig själv när den filmat 4gb vilket är ungefär 15-20 minuter i taget. När man filmar i etapper är det inget problem, men om jag ska filma något i sträck måste jag komma ihåg att kolla periodvis ifall kameran fortsätter att spela in. Tack vare den kameran hade jag lyxen att kunna själv filma matcher, revyer, teaterpjäser och liknande. Det gav mig även chansen att delta i mitt första filmprojekt hösten 2012.

Jag var bekant med Sammy Åbonde från Studentteatern och han hade introducerat mig till bordrollspel. Han är en mycket kreativ person med flera roliga projekt på nacken och han är dessutom passionerad över spelet World of Warcraft. På dagen när det senaste expansionspaketet ”Mists of Pandaria” skulle komma till butikerna tänkte han vandra genom Åbo klädd som en munk och med ett stort gult utropstecken på huvudet, med tanken att locka fram andra WoW-spelare som skulle fråga honom vad för uppdrag han hade åt dem. Jag följde efter Sammy och filmade hans vandring genom staden och i typisk finländsk still ville ingen nappa på, inte ens när vi gick genom akademikvarteret. De enda som vågade tilltala oss eller ens titta mot vårt håll var barn, invandrare och fyllon, vilket berättar ganska mycket om den finländska vardagen. Men från den kyliga mottagningen kom vi på en ny idé för filmprojektet och vinklade det till något mer tragikomiskt:

Det var ett riktigt roligt projekt och jag skulle gärna ha fortsatt med fler filmprojekt redan då, men jag hade mycket annat på tapeten under de följande par åren, bl.a. en gradu. Jag fortsatte huvudsakligen att filma matcher i amerikansk fotboll och liknande evenemang, men jag blev anställd att filma ett par små reklamprojekt: Den ena var en reklamvideo för ÅAs humanistiska studier med Kaj Kunnas och den andra var för ett matematikprojekt som sponsrats av Åbo stad. När mina studier väl var slut filmade jag dessutom till Stundars en reklamvideo jag postat i ett tidigare inlägg. Eftersom priset på kameror sjunkit samtidigt som bildkvalitén blivit bättre har jag nu både en digikamera som filmar 1080p och en riktigt bra videokamera, som jag fick för struntsummor via åländska nätbutiker. Den sistnämnda kameran användes sommaren 2014 till att spela in min kollega herr Blomqvists svensexa, med Indiana Jones som tema. Vi gjorde med flit en riktigt dålig parodi på Indiana Jones-filmerna, men vi började fundera på att potentiellt göra en film på allvar i framtiden.

Efter studierna och den första sommaren på Stundars var jag arbetslös en lång tid och höll på att drivas galen av sysslolöshet och frustration. Det var då som filmskapandet faktiskt kom igång och sett i efterhand känns det som ett underverk att jag hade orken att göra så mycket kreativt under den perioden av mitt liv, för det var hemskt många projektidéer som inte blev förverkligade eftersom bristen på rutiner och omväxling gjorde det ansträngande att stiga upp ur sängen vissa dagar. Men på något sätt lyckades jag frammana drivkraften att börja planera med Johan och Toffe en filmversion av skräcknovellen Dagon av H.P. Lovecraft. Jag och Johan är mycket förtjusta i Lovecrafts skräckberättelser och vi valde att filma hans debuthistoria Dagon av praktiska skäl: Ramerättelsen utgörs av att berättaren skriver ner allting, men eftersom det finns en möjlighet att alla händelser var bara berättarens hallucinationer kom vi undan med ett mycket minimalistiskt tillvägagångssätt med halvanimerade dagboksillustrationer. Allting filmades i Studentteaterns dåvarande utrymme mot deras svarta skärmar och all rekvisita var lösryckta föremål vi råkade ha eller hittade på plats.

Otroligt nog lyckades vi riktigt bra med vår första film. Toffe var bra i rollen av en traumatiserad knarkare med abstinensbesvär och Johan gjorde sin bästa imitation på Alan Rickman med berättarrösten, medan jag tog hand om allt tekniskt. För egen del tror jag att det gick så bra med första försöket tack vare övning från förut, när jag filmat samt editerat olika projekt från förut och förstod mig på de program jag hade tillgång till. Jag hade dessutom från förut samlat musik för mina rollspel och samlat ljudeffekter för en av Studentteaterns pjäser, så jag hade ett hum om basprinciperna med ljudmixning. Det skadar inte heller att vi alla tre har sett så mycket filmer under vår kollektiva livstid att vi har fått från andras föredöme en aning om vad som fungerar med det vi kan och de resurser vi har tillgång till. 

Efter Dagon har vi som sagt huvudsakligen gjort sketcher, men vi har gjort en filmversion på Edgar Allan Poes dikt The Raven och nu senast From Beyond av Lovecraft. Vi gör gärna mycket olika filmprojekt på fritiden, så mycket som vi bara hinner och orkar vid sidan om allt annat. Men det förblir tillsvidare något sporadiskt, för filminspelningar är utmanande och det är svårt att ta allas tidtabell i beaktande. Filmeditering kräver dessutom otroligt mycket tid och tålamod, vilket jag märkt redan när jag filmat amerikansk fotboll. Att gå igenom råmaterialet bara en gång tar i medeltal åtminstone dubbelt så länge som är långt, medan att trimma bort allt onödigt från en matchvideo tar nästan dubbelt längre än det. Att klippa något mer komplicerat än så tar självklart mycket längre, i synnerhet om man ska dubba över ljudet och tillägga något slags effekter. Både Dagon och The Raven tog mig ungefär två veckor var att bli färdig med, med pauser medräknat. From Beyond var ett betydligt mer ambitiöst projekt och tog en hel månad på grund av effekterna jag experimenterade med, men ännu mer för att jag numera studerar fulltid igen på ny bransch. 

Hittills har jag varit regissör, kameraman och filmklippare på våra projekt, så det har funkat att jag har haft nästan ensam koll på läget. Men jag skulle ärligt talat gärna ställa mig oftare framför kameran och som tur har jag några bekanta som vid behov kan ta hand om filmandet. För det mesta är det jag och Johan och som är drivande krafterna i filmverksamheten, men vi samarbetar gärna med andra filmentusiaster, som t.ex. gänget från Room 22. Vi kallar vårt löst organiserade filmteam för ”Guerilla Pictures”, vilket jag medger är ett ytterst generiskt namn precis som det uppenbara homonymskämtet att vi har en gorilla till maskot. Men det är ett passande namn med tanke på att vi arbetar utan budget och utan någon som helst filmutbildning. Eftersom vi inte jobbar för någon studio har vi den absoluta friheten att kunna själv välja våra projekt, samtidigt som vi är mycket medvetna om hur begränsat det blir med nollbudget och vi måste därför vara mycket pragmatiska. Men vi tar det som en utmaning att komma på kreativa lösningar till vår pengabrist, exempelvis hur jag byggde korpdockan i The Raven och maskinen i From Beyond.

Vi har ambitioner att göra gradvis större filmer i fortsättningen, men vi har tillräckligt med självbevarelsedrift att inte i nuläge försöka oss på något som är för orealistiskt stort. När vi arbetar med våra egna små projekt drömmer vi om att kunna göra något lika häftigt på låg budget som våra idoler Roger Corman, Troma Entertainment och Astron-6. Vi har också idoler hos diverse filmkritiker och -makare som är aktiva på internet, exempelvis typerna bakom Red Letter Media, Cinemassacre, The Spoony Experiment, The Cinema Snob och AtopThe Fourth Wall. Oberoende hur det går till med våra filmprojekt i fortsättningen är det betydligt lättare nuförtiden att göra en egen film tack vare hur lättillgänglig och billig filmteknik blivit. Min yngsta brorsdotter är sju år och använder en mobiltelefon till att filma sitt eget ”tv-program” om allt måfå som råkar intressera henne, vilket skulle inte ha varit möjligt för vem som helst när jag var i hennes ålder. Tack vare internet har det också blivit lättare för vem som helst att få synbarhet, även om det är som ”Yahtzee”Croshaw uttryckte det ”som att slänga flaskpost i ett hav av flaskpost”. Det är ytterst slumpmässigt hur väl något tas emot och vi är medvetna om att våra intressen inte är riktigt i allas smak, men förhoppningsvis lyckas våra kortfilmer nå dem som tycker att det är underhållande. Det viktigaste är trots allt att vi själva har kul och hittills har det varit riktigt belönande.

10 positiva saker om Star Wars-prequeltrilogin

Alldeles snart har den sjunde Star Wars-filmen The Force Awakens premiär. Hittills har nyheterna kring filmen bemötts med mycket entusiasm, för filmens trailers antyder att filmmakarna har väl lyckats fånga en liknande äventyrsstämning som den ursprungliga trilogin hade. Star Wars-fansen är överlag optimistiska över den nya regissören J.J. Abrams, eftersom hans Star Trek-filmer gav en inblick i hur han möjligtvis skulle regissera en Star Wars-film (även om Trekkies är mycket oense om vad de ska tycka om hans filmer). Dessutom visade filmen Super-8 att Abrams är kapabel att väl imitera en annan regissörs signaturstil, i det fallet Steven Spielberg som ofta samarbetat med George Lucas. Utöver det att Abrams regisseringsstil är i teori perfekt för ett klassiskt rymdäventyr likt Star Wars finns det en annan detalj som gjort fansen mycket optimistiska: Skaparen George Lucas har mycket liten inblandning den här gången.

Åsikten om prequeltrilogin som kom mellan 1999 och 2005 är överlag negativ och den populära attityden bland många är att George Lucas förstörde allas barndom och att filmerna borde klassas som brott mot mänskligheten. Filmkritikern Mike Stoklasa från humorsidan Red Letter Media släppte ut tre otroligt informativa analysvideon på trilogin och förklarade djupgående bristerna hos alla tre filmer i förhållande till ursprungstrilogin. Enligt Stoklasa misslyckades filmerna delvis på grund av slarvigt skrivna manus och att Lucas har mer intresse för att regissera spektakel än skådespelare, vilket syntes i överentusiastisk användning av datoreffekter även i scener där dessa inte skulle ha behövts. Största problemet enligt Stoklasa är att till skillnad från när ursprungstrilogin gjordes hade Lucas ingen att ansvara för utöver sig själv och just ingen vågade ifrågasätta hans beslut, vilket ohjälpligt påverkade hans kreativa process. I kontrast till det hade skapandet av den första filmen utsatts för en lång serie motgångar och studion hade inget förtroende för projektet, vilket gjorde slutresultatet alltmer imponerande. Jag instämmer med mycket av vad Stoklasa säger om filmerna och jag rekommenderar att se hans recensioner, men samtidigt tycker jag att det är synd att hans recensioner används av folk till att tysta ner dem som råkar tycka om prequelfilmerna som om de hade objektivt fel om något som ohjälpligt är en subjektiv åsikt.

Det har nu i ett årtionde klagats med mycket överdrift om att George Lucas skulle ha gjort de sämsta filmerna någonsin och ha förrått Star Wars-fansen, som ett ostridbart faktum. Jag själv föredrar också ursprungstrilogin, men ärligt talat tycker jag att prequelfilmerna inte är riktigt så dåliga som det tycks vara coolt att anse. Det finns en hel del underhållande moment i filmerna och mycket som hjälpte att blåsa in nytt liv i hela franchisen. Därför ska jag nu lista tio positiva saker med de tre filmerna, medan vi väntar på att se om den uppkommande filmen är så bra som många hoppas.

10) Specialeffekterna

Ett vanligt klagomål om filmtrilogin är att det satsades för mycket på effekterna på skådespeleriets bekostnad. Problemet var inte med effekternas kvalité utan med hur väl skådespelarna interagerade med alla datorskapade miljöer och varelser, trots att det fanns inget fysiskt för dem att greppa om. Av den orsaken gav allting tyvärr ett konstgjort intryck, även om effekterna annars var banbrytande.

Största problemet var att teknologin som användes hade aldrig tidigare utnyttjats så ambitiöst och ingen visste då ännu hur man skulle handskas med det. Därför var filmprocessen ett enda stort experiment, men George Lucas hade sin egen filmstudio och så stor personlig egendom att han hade råd till att ta en stor risk som mycket få filmmakare just då skulle ha vågat sig på. Han experimenterade med något obekant och andra filmmakare kunde lära sig av hans misstag och vidareutveckla datoreffekter till att bli ännu mer realistiska.

Som exempel kan nämnas utvecklingen från Jar Jar Binks till Gollum. Även om Jar Jar är bland de mest avskydda elementen i prequelfilmerna måste det påpekas att han är den mest realistiska datorskapelsen av sin tid därför ett enormt framsteg. Eftersom effekterna lyckades så väl med Jar Jar fick regissören Peter Jackson förtroende att experimentera med en primärt datorskapad Gollum för Sagan om Ringen. Under den filminspelningen utvecklades teknologin vidare så att skådespelaren Andy Serkis kunde interagera med de andra skådisarna och sedan målas över med den digitala Gollum, vilket förbättrade de andras rollprestation när de hade någon att fysiskt umgås med. Därifrån togs steget till att utveckla vidare den ännu mer banbrytande tekniken med motion-capture för att Jackson ville göra Gollum ännu mer realistisk.

Någon måste ta det första steget och George Lucas var villig att ta en otroligt stor risk med sina tre filmer. Även om effekterna inte alltid lyckades gav dessa en grund åt andra filmmakare att finslipa på, precis som med de banbrytande effekterna i den första Star Wars från 1977.

Bland de många spektalsekvenserna i alla tre filmer finns det två scener som får var sin plats på listan:

9) Stridsarenan på Geonosis

Mot slutet av den andra filmen befinner sig huvudpersonerna på planeten Geonosis där de tagits till fånga och tvingass slåss mot blodtörstiga vilddjur på en slags utomjordisk Colosseum. Förutom att det är den enda stridsscenen i filmtrilogin med minimal användning av ljussablar är det en mycket underhållande stridssekvens, som är betydligt mer spännande än de flesta överkoreograferade slagsmålen. Det är en av de få stridsscener som inte ser ut som en balett och presenteras som blodigt allvar där huvudpersonerna verkligen riskerar dö.

8) Racerbanan på Tatooine

En av signaturscenerna i den första filmen är racertävlingen som Anakin deltar i. Scenen är fartfylld och påminner om häktiska biljakter i gamla filmer. Vi får se flera av Anakins motståndare i tävlingen dö när deras farkoster kraschar i landskapet, eller så blir de prickade av arga infödingar eller dör på grund av den ledande racerstjärnans fusk. Allt det bidrar till en känsla av fara när den unga pojken åker omkring i sin hemgjorda skrothög och lyckas göra tävlingen till en av höjdpunkterna i första filmen.

7) Hayden Christensen som Anakin Skywalker

Ni läste helt rätt och det här är ett medvetet kontroversiellt inlägg. Av alla skådespelare inblandade i filmtrilogin har troligtvis Christensen fått mest kritik och gjorts till åtlöje, mest på grund av manuset han hade att arbeta med. Till Haydens försvar bör det påpekas att George Lucas alltid har varit ganska dålig på att skriva repliker och det är få skådespelare som lyckas få hans material att låta bra och trovärdigt. Under ursprungstrilogin hjälpte det att det fanns fler folk som vågade ge Lucas kritik och tog chansen att improvisera bättre repliker, med Harrison Ford som ett prima exempel. Även om Ford också var en ung och oerfaren skådis var han till skillnad från Christensen även kompis med Lucas och kunde därför komma undan med kommentarer om hur orealistiska repliker regissören skrev.

Men Hayden Christensen kom inte med på min lista bara för att hans rollprestation påverkades negativt av manusförfattarens ökända tendenser, för då borde jag skriva om största delen av skådespelarna. Han är med för att i den tredje filmen gör han en utomordentlig rollprestation då Anakin går över till mörka sidan. Replikerna är fortfarande kassa för det mesta, men Hayden sätter sitt allt för att visa konflikten inom karaktären: En extremist som delvis inser sig vara förtappad och delvis är naiv nog att tro att han kan rädda hela galaxen. Den bästa sekvensen är när han utan nåd mördar de hjälplösa separatistledarna och vi får efteråt se i hans miner samt gester att han inser sig ha gått för långt, men att det är för sent för honom att vända kurs.  Han är inte längre Anakin Skywalker, utan Darth Vader minus metallproteserna. Jämfört med de klumpiga dialogscenerna som Anakin är hans fysiska rollprestation i de scenerna där han spelar Vader något respektingivande.

6) Ian McDiarmid som Palpatine

Det syns att Ian McDiarmid har enormt roligt i rollen som den blivande galaktiska kejsaren Palpatine, som är underhållande i all sin överdrivet uppenbara ondska. Genom största delen av prequeltrilogin låtsas Palpatine vara en god politiker med galaxens välbefinnande nära sitt hjärta, även om det blir ganska snabbt uppenbart för publiken att han är en oljig manipulator som spelar alla likt spelbrickor. Även om hans plan innehåller fler luckor än en julkalender och är så överkomplicerad att den inte egentligen går att reda ut fullständigt kan man förlåta det för McDiarmid spelar det onda geniet så väl. Han tar emot alla chanser att spela över och i synnerhet i tredje filmen förvränger han ofta sin röst och kacklar som en häxa. Likt många filmskurkar är han på ett konstigt vis mycket charmig i hur självsäker han är över sin kommande vinst och hur mycket han njuter av att vara elak. Saknas bara att han hade en mustasch att snurra.

5) Ewan McGregor som Obi-Wan Kenobi

Obi-Wan Kenobi är bland de mest älskade rollfigurerna i ursprungliga Star Wars-trilogin, mest för att Alec Guinness var en så bra skådespelare att även hans uttråkade slarvprestation blev så lyckad att Kenobi anses tillsammans med trollkarlen Gandalf vara bland de bästa mentorsrollerna i modern fiktion. Ewan McGregor hade således ett mycket krävande arbete framför sig och hans prestation är allmänheten överens om att var bland de bästa sakerna i hela prequeltrilogin.

McGregor porträtterar väl Kenobis karaktärsutveckling genom filmerna från en regelspänd lärling, som själv blir lärare för tidigt innan han blivit mogen för uppdraget. I den andra filmen verkar han villa försöka ge intrycket av att vara mer mogen och vis än han egentligen är, medan i den tredje filmen är han halvvägs till den vise gamle eremiten spelad av Guinness. McGregor imiterar Guinness rollprestation tillräckligt mycket för att verka som en yngre och mindre erfaren version av samma man som i den första filmen. Då Kenobi hade sitt gråtfärdiga sammanbrott efter striden med Anakin kan man föreställa sig att han efteråt hade gott om tid att fundera över sina misstag på den avlägsna ökenplaneten Tatooine innan de möttes igen. När han tjugoplus år senare träffar Luke gör han ett betydligt bättre arbete som mentor än med Anakin, även om han ljög om några ytterst viktiga detaljer. Slutresultatet av hans manipulering är i alla fall att han lyckades styra Luke till en bana att stoppa Imperiet och föra Vader bort från mörka sidan. Jag anser att McGregors rollprestation är tillräckligt bra för att skapa en brygga mellan de gamla och nya filmerna.

4) Universumet känns större och mer varierat

Det hör till att Star Wars-filmer ska vara stora spektakel, men det glöms lätt bort att de tre ursprungliga filmerna mest äger rum på bara en handfull planeter och vi får egentligen aldrig se något större samhällscentrum. Visserligen nämns flera planeter än dem som besöks under filmernas gång och publiken kan dra egna slutsatser av det som visas av rymdimperiets militära styrka. Samtidigt är det uppfriskande att prequelfilmerna kunde visa hur mycket större galaxen ser ut annanstans än på periferiplaneter som Tatooine. Ställen som den planettäckande megametropolen Coruscant bidrar till galaxen som etablerades i ursprungstrilogin och förstärker känslan av ett episkt rymdäventyr. Vi får även se riktigt bisarra naturmiljöer som inte ser ut som någonting från vår värld, även om det tyvärr inte utnyttjas mer än i ett fåtal scener. Dessutom får vi genom prequelfilmerna en större inblick i den galaktiska republikens politik, dess icke-mänskliga kulturer och mycket annat som etablerats vidare utanför filmerna, t.ex. i tecknade serien Clone Wars.

3) Det visuella spektaklet

George Lucas må vara dålig på att skriva repliker, att regissera skådespelare och att ta emot kritik. Men han har en respektingivande ambitiös vision för en visuell berättelse och drivkraften (och resurserna) att förverkliga den. Alla sex Star Wars-filmer är enastående visuella spektakel som berättar en episk historia som påminner om forna tiders myter och hjältesagor. Prequeltrilogins handling och politiska intriger blir tidvis överkomplicerade och råddiga, medan den klumpiga dialogen bidrar till att berättelsen tyvärr försämras. Men egentligen gör det ingenting för i ett nötskal handlar prequeltrilogin om hur galaxen slits sönder inifrån och en gyllene ålder tar slut, jämförbart med myter som inspirerade Tolkien och via honom all fantasylitteratur. Därför anser jag det viktigare att en rymdopera som Star Wars tar väl hand om det visuella berättandet. Jämfört med de gamla filmerna finns det tidvis för mycket saker som virrar runt i en salig röra, i synnerhet i scener som verkar vara riktade till en yngre publik. Men i stort sett lyckas filmerna med att visa tittarna miljöer och händelser som påminner om klassisk scifi-konst från 1930-talet framåt, tack vare att Lucas haft tillgång till utomordentligt begåvade konstnärer som Ralph McQuarrie.

2) Musiken

På samma sätt som Star Wars är ett visuellt spektakel har alla filmerna fantastiskt bra musik skriven av John Williams, som lyckas suveränt komplettera Lucas visuella stil på bästa tänkbara vis. Musiken lyckas framhäva det episkt mytologiska i det klassiska rymdäventyret och väcka hos publiken känsloreaktioner som inte nödvändigtvis kommit fram med en annan kompositör som inte kunnat förstå vad Lucas var ute efter. Jag har länge tänkt att filmserien är nästan som en flera timmar lång musikvideo och som ett experiment skulle jag gärna pröva se filmerna utan dialog eller ljudeffekter för att ta till mig enbart det visuella och musikaliska spektaklet. Det går att se en sådan version av Alien på DVD-utgåvan och det samma kunde väl fungera med George Lucas rymdopera. Det kan hända att vissa av skavankerna i prequeltrilogin kunde ignoreras genom en sådan upplevelse, t.ex. om filmen visades i samband med en symfonikonsert.

1) Mera Star Wars

Den ursprungliga filmtrilogin var en otroligt stor succé och gjorde Star Wars till en enorm franchise inom olika medier: Filmer, spel, serietidningar och en ogudaktig mängd leksaker. Sedan första filmen kom ut har ett par generationer växt upp i en värld där Star Wars inte går att undvika och omringar oss i någon form. Men jag vill påstå att så skulle fallet inte nödvändigtvis vara numera om inte första prequelfilmen kommit med stor fanfar 1999. Istället kunde ursprungstrilogin ha fallit i glömska hos allmänheten och numera varit en nostalgisk kultklassiker med en hänförd men liten publik av medelålders män. Return of the Jedi hade nämligen gått på bio 1983 och under de följande sexton åren hade Star Wars fått minskad synbarhet hos allmänheten och för varje år som gick var de flesta nya produkterna riktade alltmer till den lilla gruppen som fortfarande aktivt nördade runt med sin favorit rymdopera.

Säg vad man vill om special editions som släpptes ut 1997, men de återupplivade allmänhetens intresse i Star Wars till den grad att allt fler människor kunde känna entusiasm för den kommande Phantom Menace. Många har redan glömt det men när filmen kom ut var den inte alls så avskydd som folk numera tror. Tvärtom, den var en stor succé tack vare de banbrytande effekterna som bidrog med ett spektakel biopubliken inte var mentalt förberedd för. Det var först i samband med att den andra filmen kom ut år 2002 som många började kritisera filmerna, dels för att biopubliken börjat vänja sig vid effekterna och väntade sig bättre manus vid sidan om spektaklet. Ändå var Attack of the Clones en till succé och Revenge of the Sith en ännu större succé år 2005.

Oberoende om man ogillade prequeltrilogin och om man melodramatiskt vill jämföra den med våldtäkt eller värre saker är det lönt att ta en titt på helhetsbilden och inte glömma bort det bästa med de tre nyare filmerna: Mer Star Wars att välja mellan. Filmernas succé hos allmänheten bidrog med en till kick av kreativitet till franchisen och tack vare det kom det ut nya spel, serietidningar och leksaker för en ny generation. De tecknade serierna om klonkriget och om rebellalliansens början har huvudsakligen blivit välmottagna för att ha byggt vidare på det som tidvis vagt etablerats i filmserien. I de nya serietidningarna kunde författare spekulera hur galaxen kunde se ut 100 år efter filmernas händelser och på samma sätt har det forskats i galaxens forntid i spel som Knights of the Old Republic (eller KOTOR i folkmun).

Jag tror inte att det skulle ha uppstått så mycket nytt material inom franchisen på 2000-talet om inte prequeltrilogin påmint allmänheten på 1990-talet om att den där grejen de tyckte om som barn existerade och att den skulle komma tillbaka. Många forna lojalistnördar är fortfarande sura över att franchisen inte är exklusivt deras längre och att de måste dela den med små foster, men så är det tyvärr med alla franchises som lever länge nog att de första fansen blir gamla nog att ha egna barn. Jag tror att prequeltrilogin räddade franchisen från att falla i glömska och påminde de gamla fansen vid rätt tidpunkt om att den existerar och ska få fortsättning. Annars skulle vi möjligtvis inte ha så här mycket Star Wars-relaterat att välja och vräka mellan, inklusive lyxen att bekanta oss vid andras visioner för Star Wars än bara den som George Lucas har. Därför anser jag att det är en strålande bra tid att vara ett fan av Star Wars just nu.

Backmans skämtteckningar: Skattebjörnen

Det är igen den tiden på året då alla snälla pojkar och flickor får en trevlig julklapp från statens håll: Skatteåterbäring! De här två gamla teckningarna är från tiden då ÅAS fortfarande publicerade sin veckobulletin "Bullen" och jag brukade rita pärmbilder och andra illustrationer för dem.

Om reflexer och synbarhet

Den här gången tänker jag inte skriva ner några popkulturella funderingar utan istället skriver jag en allmän vädjan som bilist till alla landets fotgängare och cyklister:

Snälla, det skulle vara mycket uppskattat om ni kunde alla bära reflex i dessa mörka tider. Det är nämligen automatiskt mitt fel om jag inte hinner bromsa i tid, för det är ju jag som kör runt i ett tusenkilos metallfordon. Men det är väl inte för mycket begärt att ni hjälper mig på traven genom att synas bättre? Trots mycket vägbelysning syns folk ganska dåligt om de springer snabbt över vägen, i synnerhet om kläderna är mörka och det finns ingen snö på marken som man kunde synas mot. Vägbelysningen hjälper synbarheten egentligen endast om ni har ljusa kläder i granna färger.

I synnerhet i urbana miljöer märker jag att det bärs för lite reflexer eller inga alls. Det är förvånansvärt hur dåligt man syns med bara en ynka liten reflexbricka, så därför ser jag helst mer än bara en reflex och gärna en reflexväst om bara möjligt. Ett blinkljus eller två skadar inte heller. De flesta cyklar har visserligen inbyggda reflexer i hjulen och många cyklister har en lykta, men det samma gäller för dem som för fotgängare. Det låter kanske som en överdrift, men hellre för många reflexer än för få. Det är en livräddare och till större glädje än vetskapen att det är alltid bilistens fel. Det finns så mycket i trafiken som distraherar en bilist och därför räcker det inte med en liten hängande bricka.

Som ett konkret exempel: Om jag kör den korta biten genom studentbyn i Åbo till motorvägen påverkas mitt synfält av ljuset från vägbelysning, trafikljus och andra bilars strålkastare. De flesta övergångsställen på den vägbiten är potentiellt farliga och blir bara farligare om man gör som många gör: Klär sig i mörkt, springer utan att se åt båda hållen och har i bästa fall bara en liten reflexbricka eller -rem. Om det dessutom är fuktigt ute kan det bli svårt att se skillnad mellan en liten reflex och en lösryckt vattendroppe på vindrutan som reflekterar andra ljuskällor. I ställen som studentbyn och akademikvarteret är det förövrigt svårt att se om någon kommer från bakom en parkerad bil, i synnerhet om det syns starka ljus från mötande trafik. Så utöver tillräckliga mängder reflexer och blinklampor rekommenderar jag att pausa innan ni går över vägen, ifall bilisten inte råkar få syn på er förrän på mitten av övergångsstället. Trots exemplen gäller det här i alla urbana och icke-urbana platser.

Allt som jag nämnt är troligtvis självklarheter för många, men efter de två senaste veckornas trafikerfarenhet verkar det inte så självklart som jag trodde. Jag känner ett behov att skriva ner dessa råd eftersom jag på två veckor upplevt mer än ett dussintal farosituationer med myndiga människor som verkar tro att de syns bättre än de gör. Dessutom upplever jag att det finns begränsat med sympati för bilister, som automatiskt ensamma får skulden om något händer. Därför vädjar jag till er: Bär reflexer, mer än en, och spring inte huvudlöst när tusenkilos metallmonster är i farten.