Vidare funderingar om läget i finlandssvensk litteratur

Innan julen spelade jag och Johan in en video där vi diskuterade våra åsikter gällande finländsk underhållning, framförallt vad vi anser om det svenskspråkiga litteraturutbudet. Vi beklagade hur film och litteratur i Finland tenderar enligt vår erfarenhet vara mycket repetitiv och upprepa samma dystra berättelser som frossar i social misär tills det blir likt porr, därav begreppet ”misärporr”. På finskspråkigt håll handlar litteraturen fortfarande vanligtvis om fattiga människor som lider av sociopolitiska skäl och den finländska alkoholkulturen, medan motsvarande svenskspråkig litteratur tycks handla allt oftare om angstiga finlandssvenska akademiker bosatta i deprimerande Helsingforsettor. Det sistnämnda är inte precis på samma nivå som den genuint gripande poesin hos Edith Södergran, vars verk influerades av att hon i flera år höll på att dö av en hemsk men även ofta romantiserad sjukdom.

Utöver en allmänt dyster stämning verkar den finländska underhållningen dessutom ha mycket länge varit allergisk mot eskapism med fantasifulla element, vilket reflekterar den allmänt gråa och buttra finländska vardagsattityden om att bara hålla på med nyttigheter. Jag och Johan har båda hört diverse argument för misärporrens pedagogiska verkan i att lära människor att kunna se den oförskönade verkligheten som den är, men ärligt talat tror vi att de flesta är redan tillräckligt medvetna om världens elände eftersom de blir konstant påminda om svårigheter i vardagen genom nyheterna och sin egen försämrade ekonomi. Därför anser vi att många snarare behöver eskapism i sin underhållning för att orka genom ekonomiskt svåra tider som den nuvarande. Dessutom blir litteraturfronten i vårt tycke mycket lidande om den är för enformig och förblir besatt med en ganska dyster variation av ”realism”. Därför skulle vi gärna se betydligt större variation vad gäller tematik och vi hoppas se fler finlandssvenska författare göra som Maria Turtschaninoff, som går emot allmänna trender och skriver fantasy istället för den sedvanliga misärporren.

Det som jag skrivit ovan är i stort sett vad jag och Johan talade om i diskussionsvideon och nu vill jag fortsätta vidare från den ståndpunkten, till att gå mer in på detalj vad vi tycker att det litterära utbudet i Finland kunde ha mer av. Som sagt finns det sedan länge en ovilja bland finländska författare att ha övernaturliga eller paranormala inslag, till skillnad från andra länder där sådant syns i betydligt större omfattning i litteraturen. Därför känns det som en brist att det finns rätt få undantag för den finlandssvenska trenden av minimalistiskt drama och stenhård förankring i författarens vardag. Finlandssvensk litteratur riskerar ofta vara petnoga verklighetstrogen på bekostnad av handlingen, som om 1800-talets litterära realism aldrig tagit slut. Ta som exempel om det skrevs en kosmisk skräckberättelse i bästa lovecraftiska anda, om akademiker som i ett universitetsbibliotek upptäcker en bok med trollformler för att frammana extradimensionella monster från bortom tid och rum. Likt de flesta skräckhistorier av Edgar Allan Poe, H.P. Lovecraft och Stephen King kunde en sådan berättelse helt bra förflyttas till Svenskfinland, men då finns det en stor risk att berättelsen skrivs på ett för finlandssvenskt vis så att största delen av handlingen går ut på huvudpersonernas gnäll om FPA och deras dyra Helsingforsettor. Jag har tillräckligt mycket egna orsaker till att kritisera FPA och andra finländska myndigheter, men jag klarar mig utan att läsa om en fiktiv karaktär som har liknande upplevelser. Även om det kunde ses som ett verktyg att få läsaren att bättre känna igen sig i handlingen vill jag gärna ha min eskapism utan för mycket realism, för jag ser det snarare som något som tar värdefullt sidutrymme från den kosmiska skräcken med obegripliga monster som hotar förinta världen. 

Likt min kollega tycker jag om science fiction, övernaturlig skräck och fantasy och därför efterlyser jag en större öppenhet för fantasifulla element i finlandssvensk litteratur. Mest skulle jag vilja se fler författare våga skriva övernaturliga berättelser som äger rum i Svenskfinland, men som dessutom undviker de vanliga fallgroparna i hur finlandssvenska böcker skrivs. Jag nämnde redan de inflytelserika skräckförfattarna Poe, Lovecraft och King, vars berättelser kunde utan större problem anpassas till en finlandssvensk miljö. Poe skrev drömsk och makaber gotisk skräck och han var samtida med Runeberg och Topelius, så många av hans berättelser kunde  förflyttas till kamrar hemma hos fint herrefolk i de gamla finländska kulturstäderna. Alternativt kunde man tänka sig en skräcknovell som berör samma händelser som Fänrik Ståhls sägner, men istället för en fosterländsk vinkling framhävs krigets trauma genom stupade soldater som går igen och spökar hos de överlevande. Som författare påminner Lovecraft mycket om Poe, fast skräcken i Lovecrafts berättelser kretsar oftare kring dolda hemligheter och mänsklighetens obetydlighet i ett likgiltigt universum. Lovecraft kunde dock variera skalan av sina berättelser, från ofattbart kolossala existentiella frågor om människans plats i världsalltet till mer lokala mörka hemligheter baserade på existerande folktro. King är på samma bana som de två andra författarna, men han är bättre på att skriva om vanliga arbetarmänniskors vardag medan de tidigare författarna föredrog att skriva om akademiker och välbärgade intellektuella. Kings största styrka är att han brukar klara av att placera kusliga och ofta bisarra skräckmoment i trovärdiga småstadsmiljöer. Därför kunde en typisk Kingberättelse placeras i t.ex. en bensinmack någonstans i Korsholm eller i Oravais, med ett monster som gömmer sig i biltvätten.

Som folklorist kan jag bekräfta att det finns mycket folktro i Svenskfinland som kan användas som stoff till övernaturlig litteratur i olika genrer. Det finns mängder av skrämmande folktroväsen och berättelser om dessa, som kunde antingen uppdateras till en modern miljö eller användas för en historisk roman. Ett exempel på återkommande teman i folksagor är drängar och bönder som av varierande skäl gör pakter med övernaturliga väsen, som är antingen genuint välvilliga eller kräver fruktansvärda pris för sin hjälp. Det enklaste vore att helt enkelt skriva om den klassiska berättelsen om en stackare som försöker komma ut ur sin pakt med ett skogsrå eller något värre kräk, förutom att spinna vidare och skriva det som en rysare. Ytterlig inspiration kan plockas ur de många spökhistorier som finns i Svenskfinland, i synnerhet de många hårresande berättelser från stora och lilla ofrederna. Norrmännen har lyckats riktigt bra med att göra moderna skräckhistorier som baserar på både vikingamytologi och folktro om troll, vilket beror på att de anammat sin allmogekultur på ett sätt som sänker tröskeln för berättelser där troll rör sig i en annars realistisk vardag. Trolljegeren är ett ytterst bra exempel på användandet av gammal folkore i nytt syfte, precis som gjordes med Rare Exports och kan göras igen i Finland. Bjäran är ett bra exempel på ett folktroväsen som kan användas, för den är en blodtörstig monsterhare som tjänar häxor i allehanda ofog. Tomtar kan också användas, för det finns mängder av berättelser om dem på varje ort.

Jag vill också framhäva hur det finlandssvenska landskapet kan användas i övernaturlig litteratur på samma vis som H.P. Lovecraft och Stephen King gjort med sina hemorter i New England. I Svenskfinland finns de gamla kulturstäderna som t.ex. Åbo och Borgå, som kan användas för alla möjliga berättelser förlagda till äldre tiders urbana miljöer och fina hem med dess ofina hemligheter. På tal om hemligheter kan arkiven i våra universitetsbibliotek utnyttjas för att ge protagonister en tillgång till dold och förbjuden kunskap. Mest potential för skräckhistorier ser jag dock i Svenskfinlands landsbygd. I vår senaste Halloweendiskussion skämtade jag och Johan om en möjlig skräckberättelse om en grupp stadsbor från Helsingfors som tappar bort sig i Österbotten och blir anfallna av kannibalistiska landsortsbor, som i Texas Chainsaw Massacre och otaliga andra exempel på undergenren hillbilly-horror. Men den österbottniska landsbygden skulle vara perfekt för seriösa skräckberättelser, i synnerhet om huvudpersonerna inte är ortsbor och är inte vana med de långa avstånden mellan bosättningar. De långa avstånden, de stora åkrarna med övergivna ladugårdar och den omringande vildmarken kan bidra till en känsla av isolation, vilket är perfekt för en skräckstämning. Många förbannar sig över småstadsmentalitet och sammanslutna små samhällen, vilket är en till sak som gör landsbygden till en så passande miljö för kuslig litteratur. I synnerhet som det på riktigt förekommit byasamhällen som varit farliga kultnästen, som i det ökända fallet med Maria Åkerblom och Terjärvkulten. Den bisarra historien med Åkerblom är värd att ta inspiration från, för händelseförloppet påminner förbluffande mycket om något som Lovecraft kunde ha skrivit om. Mycket av samma element som finns i landsbygden på fastlandet kan även hittas i skärgården, men det omringande vattnet kan erbjuda en större känsla av isolation och väcka en rädsla för vad som kan gömma sig under ytan. Men isolation kan även användas som redskap för berättelser förlagda i moderna städer bland folkhopar, så det finns en plats även för deprimerande Helsingforsettor i skräck. Bara man sätter med monster och annat utöver det vanliga.

Även om jag nu skrivit mest om skräck så finns det mycket potential för andra slags fantasifyllda berättelser förlagda till Svenskfinland. Den rika folkloren och finländska historien finns tillgänglig för att skriva vilken som helst genre man kan tänkas villa skriva, exempelvis liknande urban fantasy som Neil Gaiman skriver. Om utländska författare känns för avlägsna att ta inspiration från så finns alltid den beundransvärda Tove Jansson. Hennes böcker om Muminfamiljen lyckas beröra den finlandssvenska vardagen och hon befolkar Mumindalen med alla sorters personligheter vem som helst kan känna igen, men hon gör det symboliskt och metaforiskt genom en sagomiljö. Jansson visade att finlandssvensk litteratur kan vara både verklighetstroget och fantasifullt, vilket gör henne mer intressant än de många författare som tillsynes glömt bort att kombinationen är möjlig.

Steven Universe

I somras började jag på rekommendation av min fru titta på den tecknade serien Steven Universe, som nu är inne på sin fjärde säsong. Jag var från tidigare medveten om att serien var mycket populär och jag hade hört mycket gott om den, rentav att serien ansågs vara bland de främsta i en gyllene ålder av välskrivna barnprogram. Min vana trogen tog jag den positiva kritiken med en gnutta salt, eftersom jag inte ville ha förutfattade meningar som kunde göra mig besviken om serien inte levde upp till mina förväntningar. På efterhand kan jag lugnt säga att Steven Universe överraskade mig positivt och nu väntar jag otåligt på att hela fjärde säsongen kommit, så att jag kan se hela säsongen i ett svep.

Att berätta om Steven Universeär lite svårt, dels för att serien är en blandning av referenser till mycket varierande popkultur från 80-och 90-talen för att bilda en nostalgisk stämning för de vuxna i publiken. Tänk en hybrid av Teenage Mutant Ninja Turtles, Sailor Moon, Powerpuff Girls, Power Rangers och liknande serier från både Väst och Japan om superhjältar som slåss mot monster och robotar. Men samtidigt som serien blandar ihop mycket bekanta element så gör den det på ett eget sätt som måste upplevas av tittaren själv. En annan utmaning uppstår i att beskriva handlingen, eftersom det händer en samling riktigt märkvärdiga saker fr.o.m. mitten av första säsongen och jag tror att det är bäst att inte avslöja för mycket.

Serien handlar om en ung pojke vid namn Steven Quartz Universe och om äventyren han har med sin fosterfamilj, en trio superhjältinnor som kallas för The Crystal Gems. De tre kristalljuvelerna – Garnet, Amethyst och Pearl – tillhör en utomjordisk art av levande ädelstenar som kan ändra sitt utseende och ser vanligtvis mycket människolika ut. Alla tre har sina egna specialförmågor de använder till att bekämpa diverse jättemonster som hotar jorden, som i så många japanska serier om superhjältar. Steven har bott största delen av sin barndom med kristalljuvelerna och hänger med på deras äventyr, eftersom avlidna mor Rose Quartz var deras ledare och de vill träna honom att ta över hennes roll. Det finns en viss osäkerhet om hur långt Steven har ärvt Roses förmågor, eftersom han är hälften människa och den enda av sin sort. Första halvan av säsong 1 går ut på mycket episodiska äventyr om slagsmål med monster och gradvist små avslöjanden om kristalljuvelernas bakgrund och deras arts forntida tillvaro på vår planet, främst gällande varför det finns mest bara ruiner kvar av deras kultur och varför det finns bara tre av dem kvar. Under andra halvan blir serien gradvis mindre episodisk och handlingen kommer igång på allvar, vilket innebär att avslöjanden om huvudpersonernas bakgrund blir betydligt större och mer dramatiska. 

­

Trots alla fantastiska element handlar serien mest om helt vardagliga saker, såsom människorelationer, familjeförhållanden och uppväxt i allmänhet. Det läggs mycket fokus på Stevens hemmaliv med kristalljuvelerna och på hans många vänskapsband i hemstaden Beach City, eftersom Stevens mest karakteristiska särdrag är hans empati för alla han umgås med. Steven är en intressant manlig huvudperson i hur han är ganska olik från vad som väntas av pojkar och män i äventyrsserier, för utöver att han är liten och knubbig är han mycket öppen med sina känslor och sin mjuka sida. Dessutom vågar han vara löjlig och barnslig med sina intressen, vilket är en till sak som gör honom i mitt tycke till en bra rollmodell för barn och vuxna, för han vågar vara sig själv. Steven är mycket älskvärd och hans empati är både källan till hans uppvaknande specialförmågor samt det som förenar de ofta dysfunktionella personerna runt honom. Kristalljuvelerna har en komplicerad familjedynamik och går ofta på varandras nerver, men det görs klart att de älskar varandra mycket och de försöker hålla sams för Stevens skull. Det uppstår också konflikter mellan Stevens mänskliga vänner och han försöker hjälpa till så gott han kan, vilket påminner mig om världens snällaste björn Bamse.

Det finns många orsaker till att jag fastnade för serien, främst att den är bland de mest mysiga och charmiga tecknade serier jag sett i åratal. Serien är mycket färggrann och har en gulligt rundad tecknestil som påminner om gamla Super Mario-spel och Hayao Miyazakis filmer, vilket ger serien en idyllisk stämning när det behövs men framhäver också lika mycket alla dramatiska och skrämmande moment. Det samma gäller musiken som har en stark roll i serien, för serien har ofta musikalnummer som för handlingen framåt och ger en inblick i karaktärernas känslor. Därför har de flesta skådespelarna musiktalang av någon sort och en stor del av gästfigurerna spelas av sångare. Dessutom finner jag det imponerande hur mångsidig musiken i serien är, med en blandning av jazz, klassisk musik, elektronisk musik, akustisk gitarr, diverse Nintendo-ljud och mycket annat som jag är för omusikalisk för att lista upp här.

Jag är även imponerad över hur väl serien är skriven, för alla avsnitt är bara 10-15 minuter långa och rymmer enormt mycket personlighetsutveckling och händelseförlopp utan att avsnitten känns för brådskande. Mest tycker jag dock om seriens återkommande budskap att försöka komma överens och umgås med alla trots olikheter, för det är mer berikande om man kan vara vän med mycket varierande människor. Nu just känns världen ofta mörk och hotfull, så jag tror det behövs speciellt mycket påminnelse om hur viktigt det är att vara kärleksfull. Serien har pågått i fyra säsonger och jag hoppas innerligt att serien fortsätter att vara framgångsrik, för att uppmuntra tittarna till ökad empati för sina medmänniskor. Det är min främsta rekommendation till att kolla på serien. 

Nyheter på filmfronten

Jag blev nyligen introducerad till videoediteringsprogrammet Hit Film Express. Min filmmakarkollega från Room 22 rekommenderade programmet eftersom det erbjuder möjligheten till att gratis göra effekter i chroma-key, vanligtvis känt som blue-screen eller green-screen. Hittills har jag upplevt bristen på chroma-key som lite av ett handikapp, eftersom det har många gånger begränsat vad jag vill och kan göra på film. Exempelvis i de kortfilmerna jag och Johan gjort om skräckförfattaren Lovecrafts berättelser. Med Dagon kom vi undan med att porträttera allting som dagboksillustrationer och i From Beyond passade det in att alla monstren såg overkliga ut, för i berättelsen projicerades dessa från en annan dimension bortom det våra sinnen kan registrera. Men sådana ursäkter kan vi inte använda i all ändlighet för vi vill gärna göra mer ambitiösa filmprojekt, gärna fler med monster.

När jag editerat mina videoprojekt använde jag till att börja med enbart Windows Movie Maker, som jag tycker är en bra inkörsport till videoeditering eftersom den är jämförelsevs lättanvänd. Men programmet är mycket begränsat och det har för få funktioner för mina behov. Dessutom kan man enbart dubba över med en ljudfil, men som tur kan jag göra det mesta ljudarbetet i Audacity där jag mixtrar alla ljudeffekter och eventuell musik till en enda fil. Sedan upptäckte jag VideoPad, vars gratisversion erbjuder betydligt fler funktioner och möjligheter att manipulera materialet. Tyvärr saknar gratisversionen vissa nyttiga funtkioner, som just chroma-key. Bristen på chroma-key gör det ohjälpligt svårt att blanda in olika element i videomaterialet. För att göra t.ex. stop-motionanimation med VideoPad borde jag lägga över en stillbild som ett nytt lager ovanpå videomaterialet, men det skulle vara ett fruktansvärt petnoga arbete att animera, för en sekund är 24 bilder. Därför blev det viktigt för mig att hålla utkik efter program som erbjöd den funktionen gratis, eftersom jag är fattig studerande och vill ogärna betala månatliga summor som vissa program kräver. Bara att överleva är dyrt nog.

Mitt första projekt med Hit Film blev den falska trailern för "Attack of the Finnish Killer Tomatoes", en påhittad dålig monsterfilm från 70-talet. Jag instämmer med Johans recension av den riktiga Attack of the Killer Tomatoes som en stor besvikelse, men som barn tyckte jag mycket om den tecknade serien som filmen gav upphov till. Den lyckades betydligt bättre med sitt mål att parodiera gamla monsterfilmer med tomater som anfaller människor och därför ser jag vårt filmprojekt nästan som en fanfilm av tecknade serien, fast förlagd till Närpes. För mig är det en fantastiskt komisk tanke med en b-film där Finlands tomatcenter blir anfallet av dess egna produkter.

Under det senaste året har jag experimenterat med enkla monstereffekter inför framtida projekt och jag använde dessa tekniker med en del av tomaterna. Exempelvis har jag märkt att bygga monsterhuvuden på bykpinnar är ett enkelt sätt att få en munrörelse. I tidigare projekt var jag tvungen att utnyttja mörka bakgrunder om jag ville kombinerna monster med skådespelare, som i The Raven och i sketchen A Lovecraftian Ending, men med det nya programet kunde jag bättre projicera monstren i mer mångsidiga miljöer. Förutom monstereffekter erbjuder chroma-key möjligheten att placera in filmprojekten i mer komplexa miljöer, för det är tidvis en utmaning redan att ostört filma i akademikvarteret. På samma vis kan jag även skapa illusionen av större grupper, som i själva verket kan bestå av en och samma person som fördubblats. Eftersom trailern var meningen att se ut som en dåligt gjord nollbudgetsfilm från 1970-talet var det bara passande om effekterna och chroma-key inte fungerade perfekt. Som ett första försök lyckades det bra i mitt tycke, men jag anser att jag måste fortsättningvis öva inför framtida projekt.

Trailern visar hur Hit Film erbjuder mig en större möjligheter att manipulera videomaterial enligt behov än tidigare, men jag anser att jag kan fortsättningsvis göra ganska minimalistiska filmprojekt. Jag varken kan eller bör tävla med professionella filmmakare, för mina resurser är fortfarande knappa och jag måste använda min kreativitet för att överkomma svårigheterna. Jag har för tillfället bara ett litet blått tyg att använda som bakgrund, så Studentteaterns svarta skärmar kommer nog till bra användning ännu länge framåt. Potentialet i program som Hit Film gör det lite lättare för mig att fortsätta utvecklas som filmmakare, men jag tror att mina styrkor är och förblir med små projekt jag gör på fritiden för ros skull. Nog för att jag gärna gradvis tar an större projekt, kanske rentav en riktig film om mördartomater som härjar i Närpes.

Backmans skämtteckningar: Illustrationer till diverse studentpublikationer

Jag har tidigare skrivit om mina tankar gällande skämtteckningar som en del av det komplexa förhållandet mellan politik och humor. Jag tror inte att jag skulle klara av att vara tillräckligt opartisk eller produktiv för att regelbundet rita politiska karikatyrer, men jag fick ett smakprov av det under min värnplikt och under min studietid på Åbo Akademi. I militären ritade jag ett flertal bilder till Beväringskommitténs infoblad eftersom det hände hela tiden någonting som inspirerade mig till ett skämt. Mängden bilder som godkändes och publicerades i infobladet var tillräckligt många för att visa en ny bild per vecka i ett helt år. Vad jag hört har bilderna tidvis varit i publikation i några omgångar och fortsättningsvis varit populära, vilket gläder mig mycket. Jag skulle gärna publicera skämtteckningarna i bokform med löpande kommentar om skämten och det militära livet, men det har tyvärr inte blivit aktuellt ännu på grund av diverse hinder.

Riktigt lika produktivt med skämtteckningar blev det tyvärr inte i Akademikvarteret, eftersom det var mycket svårare att hitta på skämt som alla fakulteter och ämnesgrupper kunde känna igen sig i. Studenterna på ÅA är ett så blandat gäng att sprit och festande är bland de få ämnen som exakt alla grupper kan relatera till, men det blir gammalt i längden. Dessutom fanns det i militären en stor fördel i den kollektiva anonymiteten i att alla var klädda i grönt och hade kort hår, oberoende om de var beväringar eller stampersonal. I akademiska kretsar uppstår det lätt ett problem när alla är mer individualistiska, vilket gör skämtens inspirationskällor mer igenkännbara. I Dragsvik kunde jag skämta och driva med vissa personer utan att någon kunde bevisligen pekas ut, men i ÅA skulle alla ha vetat vem som var offret för nidbilden. Det fanns nog mycket att göra narr av och satiriskt peka på dumheter inom både studerandekultur och i byråkratin, men det fanns en helt annan risk för att någon tog illa upp eftersom akademiker är mer känsliga än militärer och skulle uppfatta något som mobbning. Ett annat problem för mig var att många studentföreningars tidningsredaktioner tycker att det är lättare att bara söka efter någon bild på Google, så mina tjänster behövdes sällan.

Men jag fick ändå ett antal chanser att sporadiskt göra skämtteckningar och pärmbilder till olika studentpublikationer, som t.ex. Studentkårens bulletin Bullen så länge den ännu existerade. Mer regelbundet fick jag uppdrag från några studentföreningars tidningar, men det gällde vanligtvis bara så länge jag hade bekanta personer i redaktionen och vid redakrionsbyte tog uppdragen slut. Efter att jag hade studerat i några år fick jag en jackpot då jag anlitades att rita bilder till Österbottniska nationens medlemstidning Blade. Mest nämnvärt har jag ritat alla pärmbilder sedan tidningens 35-årsjubileum år 2012. Det har varit en riktigt trevlig arbetsuppgift och jag fortsätter gärna med det så länge jag bara hinner och vill, åtminstone så länge jag ännu är bosatt i Åbo.