söndag 25 september 2022

Miniatyrer på video

Jag har haft mycket inspiration från diverse pysselvideon på Youtube, framförallt då jag tidvis haft mycket lite tid i vardagen för att pyssla själv. Många videomakare använder en snurrbricka för att visa sina miniatyrer från flera olika vinklar, vilket ledde till att jag blev mycket frestad att köpa en egn då jag hittade en till salu för billigt. Då jag nyligen byggde ett miniatyrmonster blev jag inspirerad att göra en kort video om processen. Sannolikt börjar jag inte regelbundet göra miniatyrvideon, då jag har fortfarande rätt lite tid för större kreativa projekt p.g.a. arbete och familjeliv. Men det var en rolig engångsgrej att pröva på och det kan hända att jag gör sporadiskt fler videon om miniatyrer i fortsättningen.

 


söndag 19 december 2021

Allmänna tips för miniatyrpysslande

Tidvis lönar det sig att skryta online om något man är bra på. Nästan ett år sedan skrev jag ett blogginlägg om mitt miniatyrpysslande under (det första) pandemiåret, vilket kort efteråt ledde till en intervju och en inbjudan till Strömsö. Jag hade inte väntat mig sådan uppmärksamhet, för jag trodde inte att det skulle finnas något större intresse för miniatyrer utanför en rätt liten cirkel av redan frälsta hobbyintresserade. Men det var riktigt kul att diskutera min craftinghobby och få demonstrera vad jag kan tillverka av återvunnet billigt skräp. (Tack, Anka och Nicke!) Det är något som jag fortsättningsvis gärna delar vidare av till andra, för den här sortens pyssel har gett mig mycket glädje och lugnat mina nerver under tunga perioder. Det är helt enkelt terapeutiskt att få pynja med något smått och få set det fina resultatet. Möjligtvis kunde jag arrangera en workshop i att bygga miniatyrhus av kebabpaket och kartong, eller något liknande? Men för tillfället nöjer jag mig med att skriva ner några allmänna tips, ifall någon av er vill testa på hobbyn.

En av de stora styrkorna i att själv tillverka miniatyrfigurer och -landskap för bordrollspel är att det kan göras för billigt, utan att betala sig sjuk. Många bolag (exempelvis Games Workshop) säljer både enskilda plastfigurer och arméregementen för rätt höga priser, vilket gäller också terrängbitar. Men genom att återanvända billiga leksaker och modifiera dem på olika vis kan man få riktigt fina resultat, eller genom att skulptera eget av hårdnande modelleringsmassa. Även då jag tidvis handlar miniatyrer av dyrare märken försöker jag tänka ekonomiskt, genom att försöka köpa de mest fördelaktiga alternativen. Istället för att köpa en dyr enskild figur av t.ex. en arméledare skaffar jag hellre en låda med delar för många soldater, som jag kan försöka att bygga om till en egen fin arméledare. Jag tycker framförallt om lådor med miniatyrer där det kommer stora mängder överlopps delar, som kan kombineras med nästan vilka figurer som helst i ungefär samma storlek. Ett annat knep för att spara pengar på miniatyrer är att köpa brädspel, som ibland kan ha dussintals figurer inuti för ett extremt lågt styckepris.

En billig tusenfoting kan få nytt liv som ett jättemonster.

Också med miniatyrlandskap går det att använda leksaker så långt fantasin räcker. Det finns en enorm frihet att använda vad som helst för material till att bygga både stora landskap i ett stycke, eller små terrängbitar som kan kombineras till ett större landskap. Isoleringsplast (av t.ex. märket Finnfoam) är ett mycket populärt material att använda, för det är lätt att skära i bitar och det går att skulptera in detaljer med en blyertspenna för att skapa tegelväggar eller plankgolv. Dessutom är det lätt att få det att se ut som stenblock och till skillnad från styrox vittrar det inte sönder lika lätt. Det enda besvärliga är att isoleringsplast från järnhandeln kommer vanligtvis i ganska stora stycken, som tar mycket utrymme i små studentlyor. Som tur finns alternativet att istället använda snabbmatsförpackningar, som är tillverkade av samma plastmaterial (XPS) och kommer färdigt i mycket tunna stycken. Likt alla matförpackningar är det underförstått att paketen ska tvättas ordentligt innan användning i pysselsyfte. En mycket viktig detalj gällande isoleringsplast är att det materialet ska helst inte spraymålas, för att sprayfärgen kan få materialet att börja smälta och se ut som skrovlig lavasten. Istället rekommenderar jag att göra grundfärgen som en blandning av limlack/decoupagelim med målfärg, exempelvis svart.

Att bygga miniatyrer av återvunnet material kan i princip vem som helst lära sig att göra själv. Nuförtiden finns det på internet otaliga mängder av artiklar och videon som erbjuder tips och råd i hur man kan tillverka byggnader och landskap relativt smärtfritt. Det finns också detaljerade instruktioner för mycket avancerade byggprojekt, med inbyggda ledlampor, magneter eller stora vattendrag gjorda av epoxiharts. Det kan kännas lite skrämmande som nybörjare att se hur fantastiskt detaljerade projekt vissa andra lyckats tillverka, men det lönar sig alltid att ta det första steget till att bygga något alldeles eget. Det går att börja med något smått och enkelt projekt, t.ex. en liten stuga, varefter man sedan gradvis försöker testa sig fram mot något svårare. Förmågan att pyssla på miniatyrer utvecklas konstant och det är en glädje i sig att kunna upptäcka nya tekniker, samt att testa på nya material. Att följa med andras instruktioner och råd kan vara till stor hjälp för att komma igång, men jag rekommenderar också att våga tänka utanför lådan då man tar intryck från andra miniatyrskapare. Genom improvisation och experimentering kan man nå nästan samma resultat på ett enklare vis, i synnerhet om inspirationskällan är tillverkad med verktyg och material som just då känns ännu överväldigande.

Terrängbitar som byggts närmare 20 år sedan, då jag var tonåring.

Jag kunde räkna upp en lång lista på alla tekniker och verktyg jag haft roligt att använda, eller de olika materialen jag fått testa på och som erbjuder varierande potential för något häftigt. Men huvudpoängen är att rekommenderar jag den här hobbyn, främst för att det finns så stor kreativ frihet i att bygga vad man vill och hur man vill. Jag har mestadels byggt monster och figurer med fantasytema, men det är fritt fram att pröva på andra genrer. Det går också helt bra att använda samma material och tekniker till att bygga dockhem, eller andra slags prydnadsföremål. Dekorativa book nooks till bokhyllan har blivit riktigt populära under senaste åren. Till sist vill jag dela med mig några tumregler att minnas: Kom ihåg att små delar lätt försvinner, limpistolen är brännhet och att snabblim fastnar ofta lättare på fingrarna än det man arbetar med. Sannolikt kommer ni att flera gånger bli frustrerade och svära som sjömän när något blir svårt, men i längden är det värt det.

måndag 18 januari 2021

Gradvis mer Trekkigt på Discovery

 

Jag skrev tidigare om mina tankar kring den nya Star Trek-serien Discoverys första säsong, vilken var en mestadels ojämn upplevelse och gav tittarna en mycket dyster inblick i Star Treks framtid. Men säsongen blev gradvis mer optimistisk till tonen och besättningen lyckades mot slutet insistera på de bekanta humanistiska värderingarna som medlemmar i Starfleet brukar försöka eva upp till. Därför var jag nyfiken ifall uppkommande säsonger kunde fortsätta på den trenden och göra Discovery mindre kontroversiell bland Trekfansen.

Precis som jag hoppats fick producenterna till mestadels uppfyllt sitt behov av mörker under första säsongen och tonade sedan ner det i den andra säsongen, som var betydligt mer optimistisk och hade ett starkare fokus på upptäcktsresande då besättningen försökte lösa ett intergalaktiskt mysterium. Säsongen kan dessutom beskrivas som att den bestod till stor del av skadekontroll, för det märktes tydligt att skaparna ville få en synligare koppling till tidigare Trek-serier för att tilltala dem som inte uppskattade första säsongens nymodigheter. Exempelvis skippades en hel del av teknologin som ansetts vara för futuristiskt för vad som tidigare etablerats om 2250-talet, medan klingonerna fick långt hår och skägg igen för att se lite mindre ut som orcher. Dessutom inkluderades mer direkta referenser till ursprungliga Star Trek och serien introducerade några bekanta rollfigurer från det förflutna, främst av dem kapten Christopher Pike. Pike var den ursprungliga kaptenen för skeppet Enterprise i pilotavsnittet från 1965, men förutom det hade han spelat en rätt liten roll även om folk tyckte om hans mentorrelation till Kirk i de nya filmerna från 2000-talet. Men i.o.m. Anson Mounts fenomenala rollprestation har Pike blivit betydligt mer uppskattad rollfigur och anses nu vara en av de bästa kaptenerna i hela franchisen. Så mycket att han ska snart få en egen spin-off om äventyren innan Kirk tog över hans jobb.

Jag tyckte mestadels om Discoverys andra säsong, även om den var fortfarande rätt ojämn och jag tyckte inte riktigt om vart mysteriet slutgiltigt ledde seriens händelseförlopp. Ett annat problem för mig var att de diverse förbättringarna bidrog paradoxalt nog också till att framhäva de olika element som gjorde Discovery till en så omstridd serie inom Star Trek-kretsarna. Men jag vill påpeka att i längden övervägde de bra sakerna de dåliga. Jag måste upprepa att jag tyckte mycket om Pike som den nya kaptenen över skeppet Discovery, för han var en välkommen dynamisk ledare med en faderlig relation till sin besättning vilket påminde om kaptener som Picard. Jag gillar också hur vi får veta lite mer om det stora antalet bakgrundskaraktärer som funnits på skeppet sedan början, även om de flesta av dem fortfarande har för lite att göra. Exempelvis skulle det ha varit trevligt att få lära känna en av de potentiellt mest intressanta av dessa rollfigurer tidigare, gärna innan avsnittet där hen dör tragiskt. Sagda dödsfall skulle ha gett ett större inflytande över tittaren om vi fått känna till rollfigurens sorgliga bakgrundshistoria redan under första säsongen, eller åtminstone ett par avsnitt tidigare.  De tidigare serierna fokuserade vanligtvis på en större samling huvudpersoner som kunde dela på synligheten, ibland med avsnitt som handlade specifikt om deras synvinkel och vad de höll på med när de var lediga. I Discovery har det mestadels varit ojämnt stark fokus på den ensamma huvudpersonen Michael Burnham och lite grann på några av hennes närmaste kompanjoner, vilket i bästa fall varit en hälften så stor grupp som i The Next Generation, Deep Space 9 eller i Voyager. Den andra säsongen var ett steg mot rätt håll, men jag vill gärna se mer av de andra rollfigurernas upplevelser.  

Den tredje säsongen avslutades nyligen och kortfattat kan jag konstatera att denna säsong fortsatte på förra säsongens utveckling mot det bättre. Nu passar serien bättre in med det vi sett tidigare på Star Trek, för det finns mer fokus på fler huvudpersoner och stämningen fortsätter att vara idealistisk. Jag undviker helst spoilers, men det går inte att undvika att berätta om hur tredje säsongen äger rum i en ännu mer avlägsen framtid. På grund av händelserna i säsong två slängdes skeppet Discovery framåt i tiden nästan tusen år, till en för besättningen obekant tidsperiod då allting bekant vänts radikalt uppochner. Mycket likt premissen för Voyager är de långt borta hemifrån och de tvingas försöka anpassa sig till den nya tillvaron, förutom att det finns ingen möjlighet till att återvända hem. Handlingen påverkas stort av att Federationen har nästan utplånats totalt på 3100-talet och universumet är splittrat, jämförbart med då Romarriket gick sönder. Därför blir besättningens mål att få kontakt med Federationens kvarlevor och göra sitt bästa för att förbättra livet för planeter som tappat hoppet.

Största problemet för mig med Discovery är fortfarande att Michael Burnham är den rollfigur som serien mest handlar om. Sedan början har hon varit problematisk, för att hon känns ärligt talat som en rollfigur ur en dålig fanfic: Hon beskrivs som hyperintelligent och hon har alltid rätt i det mesta, men hon är också hänsynslös i att driva igenom sin bästa lösning för alla problem; de flesta intergalaktiska mysterier och konspirationer berör henne personligt, eller så blandar hon sig i andras problem, för hon har ett massivt messias- och martyrkomplex; och så är hon dessutom Spocks adoptivsyster (som aldrig nämnts tidigare), vilket lägger henne farligt nära att vara en Mary Sue. Men i rättvisans namn bör det påpekas att mycket av hennes sämre sidor ofta tas upp i handlingen, som då andra karaktärer tidvis ger henne en välförtjänt utskällning över hennes tanklöshet. Hon har dessutom mer djup än en renodlad Mary Sue, för hennes karaktärsdrag berättigas genom att dessa orsakats via mängder av trauman i hennes uppväxt. Skådespelaren Sonequa Martin-Green gör förövrigt ett bra jobb med det manusmaterial hon har att arbeta med, men jag har ändå rätt lite övers för rollfiguren Michael Burnham för i mitt tycke tar hon utrymme från betydligt mer intressanta personer i serien. Jag är inte heller glad över att Michael har nästan alltid rätt i farosituationer, men att hon driver igenom sin sak som en klumpig ångvält och mycket ofta låter hon bli att försöka ordentligt övertyga andra om varför de borde lyssna på henne. Detta har lett direkt till många dödsfall i serien, vilket stärker hennes känsla av att hon borde ta ansvar över allting i galaxen. Därför välkomnar jag alla de avsnitt som lägger fokus på andra medlemmar av besättningen, exempelvis kelpiern Saru, som är bland mina favoriter inom hela Star Trek. 

Den första icke-mänskliga kaptenen med en huvudroll. Mera sådant, tack!
Som tur är Discoverys tredje säsong den mest jämna hittills i kvalité från början till slut, trots Michaels fortsatta centralroll i handlingen. Den nya tidsperioden ger serien en fräsch start och mer friheter att bryta sig loss från detaljer som etablerats i tidigare Star Trek, men utan att förvränga den optimistiska framtidssynen som karakteriserar Star Trek. Den post-apokalyptiska framtiden i säsong tre påminner om Romarrikets splittring på sena 400-talet, medan Discoverys uppdrag kan jämföras med den tidiga katolska kyrkans försök att återförena de splittrade romerska riksdelarna till en ny gemenskap. I bästa Trekkiga anda handlar det om att återbygga och återförena, vilket känns som ett bra budskap i dagens tillvaro där så mycket känns splittrat och hotfullt.

Det här var den första säsongen som jag tyckte om genomgående och det känns nu som att Discovery blivit en Star Trek-serie på allvar. Det har bekräftats att serien kommer att återkomma med en fjärde säsong, vilket jag för första gången är riktigt entusiastisk för istället för bara försiktigt optimistisk. Jag är nyfiken över hur äventyret fortsätter, ifall skaparna igen hittar på en ny massiv intergalaktisk konflikt, eller om det kunde bli en mer episodisk serie i stil med Trek-serierna på 90-talet. Det kunde vara riktigt intressant att få se mer av vardagen på 3100-talet, då Discovery åker från planet till planet, för att gradvis återuppliva Federationen. Dessutom kunde det vara roligt om de mindre prominenta rollfigurerna fortsätter att få mer synbarhet. Jag ser också framemot serien om Pike och hoppas att de olika Star Trek-serierna fortsätter att vara sevärda.

måndag 4 januari 2021

Pyssel under pandemin

Jag hade riktigt bra tur med året 2020, för sett på efterhand gick det relativt smärtfritt för vår familj. Visserligen hände det några otrevliga saker och jag var själv i karantän mer än en gång, men det värsta var den långa perioden av osäkerhet då ingen visste vad som kommer att hända. Men jag upplever att vi klarade oss bra och kom lindrigt undan jämfört med hur illa det gick för många på annan ort och framförallt i andra länder. Dessutom tröstar det mig att hela mänskligheten klarat sig relativt bra då vi jämför med läget under året 536, då i princip allt som kunde gå fel gjorde så, spektakulärt och på global skala. Just det årtalet var bara ett dåligt år på en längre period av katastrofer, men det som hände just då var det mest synliga eländet.

 

Mitt 2020 kunde milt sagt ha varit mycket värre och det rymdes mycket trevligt i min tillvaro. En av fördelarna med att vara småbarnsförälder är att det förberedde för den sociala distanseringen och underlättade situationen. Jag orkade dessutom bättre med arbetslöshet den här gången, för jag tog dagligen hand om ett litet barn och hann inte bli uttråkad. Det bästa med året var att jag fick mer tid för pyssel och hantverk än under de föregående två åren, mer än under båda åren tillsammans. Jag har i flera år lidit av en brist på tid för hobbyverksamhet och saknad av ett ordentligt verkstadsutrymme, vilket inte underlättats av att jag pinar mig själv genom att regelbundet sträckkolla på diverse hantverksvideon på Youtube. Därför var det en välkommen ändring i tillvaron att få bygga saker oftare igen.

Sedan hösten 2019 hade jag sakta arbetat i små etapper på en kortfilm om troll i folktro, med animerade dockor. Medan projektet fortgick insåg jag gradvis att jag behövde bygga fler dockor för att fylla de olika rollerna. Jag byggde en trollgumma, en huldra, ett argt trollhuvud med skägg, samt en trollbebis. Filmprojektet blev färdigt under gångna hösten och publicerades på tre olika språk.

På tal om troll: På mitt nya jobb fick jag chansen att testa krympande plast och gjorde en nyckelring med en teckning av ett troll. Intressant nog blev färgerna mycket mer intensiva då bilden krömp ihop. Jag ser potential med att använda det här materialet i fortsättningen, kanske för att göra dekorativa kyrkfönster på en miniatyr.


Förutom dockor till filmprojekt fick jag också flera chanser att pröva på diverse idéer till miniatyrer. I många av pysselvideona jag ser på byggs fantastiska landskap och miniatyrhus av materialet XPS, som är en slags isoleringsplast. Tyvärr säljs det i Finland vanligtvis i mycket stora förpackningar, som inte skulle rymmas in i min nuvarande lägenhet. Men som tur märkte jag att snabbmatsförpackningar är tillverkade av samma material och kan användas istället, bara dessa diskas ordentligt först. Jag ritade med en penna ett mönster på materialet för att göra en stenvägg, vilken jag limmade runt ett gravljus som ser ut som ett kyrktorn. 


Jag fortsätter gärna att experimentera med XPS, för jag har sett hur det kan användas till att bygga riktigt imponerande miniatyrbyggnader. Om jag lyckas tillräckligt bra kan jag bygga virtuella kulisser för möjliga filmprojekt.

Ett annat material jag experimenterade mycket med på hösten var en modelleringsmassa av märket Liquitex. Massan kan smetas på en yta med t.ex. en pinne eller något annat redskap, fast med en pensel kan man få bra texturer. Det är som att pensla tunn lera, som torkar mycket snabbt. Jag har hittills använt massan för att bilda ett fruset landskap och för att skapa päls på en monsternoshörning. 



Förövrigt på miniatyrplan gjorde jag om några billiga leksaker till drakar, jättar och statyer för en stadsmiljö.



Alla idéer hann jag tyvärr inte förverkliga under årets gång, men jag har förberett inför det kommande året genom att införskaffa redskap och material för billigt. Det finns brädspelsversioner på olika kampanjmoduler till Dungeons & Dragons och en del av de äldre spelen kan fås för riktigt billigt numera, med ett 40-tal rätt så bra gjorda miniatyrer inuti varje låda. Jag har nu köpt spelen Wrath of Ashardalon, Legend of Drizzt och Castle Ravenloft, men funderar på att möjligtvis också köpa något av de övriga spelen. Framförallt Ravenloft tilltalar mig för att jag gillar gotisk skräck och ser mycket likheter till klassiska Castlevania på NES, medan de andra brädspelen erbjuder mängder av material för mer typisk fantasy.


Så här är läget på pysselfronten i januari 2021 och utloppet för kreativitet hjälpte mig att klara av galenskapen under det gångna året. Jag hoppas ha tid även det här året för att bygga på miniatyrterräng, måla små figurer och tillverka dockor för animation. Jag har mängder av idéer jag vill förverkliga och tar itu med dem lite i taget.



fredag 23 oktober 2020

Animerade zombier (och andra monster)

 Efter att ha arbetat mycket länge på kortfilmen om troll var det uppfriskande att få ta itu med ett mindre projekt emellanåt. I år har jag deltagit för femte gången i Linkaras årliga tävling för en kort videosnutt till hans serie Longbox of the Damned. Jag gjorde igen en video med zombier, fast den här gången i en gravgård istället för ett sjörövarskepp. Snutten användes i avsnittet för 23.10.

Jag har igen använt en kombination av stop-motion, manipulering av stillbilder och blandning av olika animerade element. T.ex. har jag digitalt kombinerat huvudet från en av dockorna med ett foto på fladdermusvingar, samt tentakler av modellera, som animerats genom stop-motion. Slutresultatet påminner om en del flygande vampyrliknande monster från folktro i Sydostasien.


Det är samma slags tekniker som jag använde i trollfilmen och några andra tidigare små projekt. I fortsättningen hoppas jag kunna utveckla vidare på teknikerna genom att ha dockorna att interagera direkt med skådespelare. Jag och mina kompanjoner har länge diskuterat möjligheten att igen göra kortfilmer baserade på H.P. Lovecrafts och andra skräckförfattares verk, vilket blir alltmer en möjlighet då jag övar på att skapa egna filmmonster.

tisdag 1 september 2020

Kortfilm om Troll

Den här kortfilmen är mitt längsta försök på animation hittills, med en kombination av stop-motion och andra digitala tricks för att skapa illusionen av fler dockor än jag har på riktigt. Videon är en kort sammanfattning över hur mångsidig folktro det finns om trollen.

Finns också på engelska:

Och på finska:


Jag har arbetat på kortfilmen i nästan ett helt år. Jämfört med mina tidigare videoprojekt tog det riktigt länge p.g.a. en kombination av att jag hade arbete hösten och vintern samt att jag dessutom är förälder till ett aktivt småbarn. Allt blev sedan ännu mer hektiskt via vårens koronastress, men det här projektet har varit en välkommen distraktion som hjälpt mig att orka. Av dessa orsaker har jag kunnat animera och editera videoklippen i enbart små etapper, i bästa fall ett par timmar i taget och vanligtvis då när min dotter sover.

 
Det här projektet kunde förverkligas främst för att Hit Film är ett så mångsidigt program. Filmprojekten med Guerilla Pictures har som sagt tyvärr stampat på stället de senaste åren, men jag har haft chansen att öva på programets diverse funktioner tack vare andra små projekt jag kunnat ta del av. Framförallt har Linkaras årliga tävling erbjudit en möjlighet att experimentera på stop-motion, samt funktionen "puppet" på Hit Film. Den funktionen erbjuder en chans att manipulera stillbilder på ett sätt som vid behov kan ersätta stop-motion, om det är för tidskrävande eller inte en möjlighet just då. För att resultatet ska bli tillräckligt bra måste jag skära bilden i flera lager för att kunna manipulera de olika kroppsdelarna, nästan som en virtuell pappersdocka. Att manipulera stillbilder på det sättet tar ohjälpligt mycket tid, men det är i många fall mindre tid än som skulle gå åt till att fotografera en docka hundratals gånger för att animera små rörelser.

 
Här ovan ser ni två exempel på dockor som kunde animeras med funktionen "puppet". Skillnaden är att trolldockan kan animeras genom stop-motion tack vare rörliga delar, men spökpiraterna är en styv klump som inte egentligen kan manipuleras nämnvärt. Sjörövardockan är ett bra exempel på hur stillbilder kan fås rörliga genom att digitalt klippas till flera olika lager som individuelt manipuleras. Med trollfilmen kunde jag spara enormt mycket tid då jag skapade den här grundanimationen på trollet, vilket sedan gjorde det lättare att skapa illusionen av att avända fler dockor än jag har bygt. Det gjorde jag genom att klippa och klistra stillbilder av andra dockor, som sedan korsades ihop med det här trollet för att skapa många nya individer.
 

Den här tekniken sparade mig en hel del tid och arbete jämfört med att tillverka nya dockor för varje varelse som behövdes, men det här tog också många, många timmar av mitt liv. Lite mindre än om jag satsat 100% på stop-motion, fast i så fall skulle jag bli färdig först då min dotter börjar skolan.

Bakgrunderna i filmen är mina egna fotografier, som jag manipulerat genom Hit Film för att skapa en känsla av rörelse. Exempelvis hur jag kan lägga in flimrande effekter som påminner om vatten, eller så kan jag använda programmets inbygda rökeffekter. 

Många filmmakare använder sig av stock-footage från diverse webbsidor, men jag har haft i flera år som vana att aldrig gå hemifrån utan en kamera. Därför har jag nu tusentals bilder att välja mellan, samt flera hundra timmar av lösryckt videomaterial som kan vara till nytta. Behöver jag en skock får som springer undan en frostjätte? Tur att jag tog med kameran för att filma fåren som betade vid Vassorfjärden. Jag gör min egen stock-footage så långt som det bara går.


Så här i efterhand kan jag konstatera att det här var ett monstruöst stort projekt för mig att ta an ensam. Jag hoppas att jag har vett att ta en paus tillsvidare från den här storlekens videon. Men det har varit mycket roligt att pyssla på effekterna och finjustera på videons innehåll i alla dessa månader. Jag förstår varför filmmakare som Peter Jackson ogärna avslutar filminspelningar och fortsätter gärna in i det sista att finslipa på vad de gör. Men vid något skede måste man tvinga sig själv att säga "stopp" och kallt avsluta ett projekt.

Vad till näst? Jag ser framemot att dra nytta av de erfarenheter jag fått då jag tar itu med nya monsterfilmer, eventuellt om jag och Johan får en chans att göra fler Lovecraftiska kortfilmer. Som det råkar sig har Linkara igen en tävling på gång och jag deltar gärna en femte gång.  


tisdag 4 augusti 2020

Att översätta det förflutna

Att porträttera det förgångna på film och TV är ohjälpligt en utmaning, som jag påpekat redan flera gånger. Det kan vara svårt att få rekvisitan och miljön förverkligad ordentligt, om det inte finns tillgång till rätt slags material eller tillräckligt med kunskap om en tidsperiod. Det kan också vara svårt att porträttera samtida kultur utan moderna anakronismer, vad gäller smak, moral och attityder i största allmänhet. Tyvärr tenderar det förgångna porträtteras vedervärdigt för att det ofta saknas en vilja att satsa på historisk korrekthet, ifall målet är att bara upprepa tröttsamma fördomar och klichéer för att få lite snabba pengar. Men låt säga att någon vill göra en bra historisk film och lyckas ganska bra med rekvisitan och scenografin, samt att porträttera historiska händelser i någotsånär rätt ordning och sammanhang. Även då finns fortfarande kvar en av de största tänkbara utmaningarna: Tror publiken på de förgångna personligheterna och tas de på allvar som levande människor? Eller ses de bara som missfoster i en freak show, något att förlöjliga och skratta åt? Problemet är att det förgångna är i regel lika avlägset och exotiskt som ett främmande land, vilket kräver en hel del anpassning och förståelse.

Samhället är i konstant ändring och generationsklyftor bidrar till svårigheter att känna empati för människor som levt förritiden, eftersom sättet att se på världen är ohjälpligt annorlunda och bundet till sin samtida kontext. Det kan finnas enormt mycket likheter på fundamental nivå mellan olika generationer, som behovet att få äta sig mätt eller hitta en trygg plats att sova på, men vi människor tenderar hänga upp oss på ytdetaljer. Dessutom sker utvecklingen i samhället allt snabbare, då trender och attityder inom några få år kan ändras lika mycket som det tidigare kunde ha tagit minst ett halvt sekel. Av den orsaken är det förståeligt om nutida människor har svårigheter att kunna förstå kulturella normer som togs på dödligt allvar hundratals år sedan, på samma vis som den tidens människor hade svårt att begripa sig på något deras förfäder ansåg vara viktigt. Därför finns det en risk att fullständigt historisk korrekt underhållning kan bli obegriplig för publiken, om den saknar färdig akademisk kunskap om vad som gällde vid olika epoker. Av samma orsak finns risken att människor från det förflutna blir osympatiska, om publiken är ovillig att göra den mentala gymnastik som behövs för att leva sig in i forna tiders moral.


Tidvis kan det vara riktigt bra om ett verk tar vissa friheter för att översätta ett historisk sammanhang, genom att dra direkta jämförelser till något modernt som publiken kan vara mer bekant med. Ett exempel är filmen A Knight's Tale med Heath Ledger i huvudrollen. Filmen är förlagd till mitten av 1300-talet men använder sig av många anakronistiska stilgrepp med flit, framförallt gällande musiken som består mestadels av 1970-talsk rock. Ursprungligen började det som ett skämt, då det spelades in en extra snutt där torneringspubliken klappade i takt till sången "We Will Rock You". Men filmmakarna tyckte så mycket om effekten att de beslöt att gör all musik i filmen modern, med syftet att visa hur medeltida människor skulle ha upplevt sin egen samtida musik. Stilgreppet berättigades med att traditionell filmmusik skulle vara lika malplacerat i en medeltida miljö, eftersom klassisk orkestermusik uppstått bara några århundraden innan rock- och popmusikens tidigaste former. Dessutom skulle det enligt filmmakarna vara svårare för en modern filmpublik att förstå och uppskatta medeltida musik, så som den var meningen att upplevas i dess ursprungliga sammanhang. Personligen skulle jag inte ha något emot att höra musik med medeltida anor, men jag kan uppskatta filmmakarnas mål att försöka presentera medeltida människor som mindre exotiska och mer igenkännbara.


Jämförbart med den moderna musiken är filmens struktur mycket lik en typisk idrottsfilm, med de klassiska troperna om en underdog som ska besegra en starkare rival som är dessutom ondskefull. Dessutom handlar det inte om att anakronistiskt försöka göra alla i pöbeln jämlika, utan om att en individ vill nå en högre elitstatus. Tornering presenteras som en medeltida motsvarighet till kampen som Rocky Balboa går igenom i varje film, medan den ofta antydda klasskampen inom genren blir betydligt mer uppenbar då tornering är något exklusivt för adeln och Ledger tvingas låtsas vara av hög börd för att få tävla. En liknande sportfilm kunde göras om romerska gladiatorspel, för även om en stor del av gladiatorerna var slavar kunde de genom underhållande agerande bli stora rikskändisar likt moderna idrottare. I filmen Gladiator var det meningen att Maximus skulle ha fått ett sponsorkontrakt med lokala köpmän, som en korgbollspelare som gör reklam för Adidas eller Nike. Men filmmakarna var oroliga att publiken skulle uppfatta det som för modernt då det inte passar in med de flestas föreställning av livet i romarriket. Det skulle egentligen vara helt historiskt korrekt för en gladiator att göra reklam för en särskild tillverkare av lyxkläder, eller en viss importör av spansk garum. Förutom legitim modern idrott är både gladiatorspelen och tornering också jämförbara med wrestling, för det ingår mycket teaterteknik i dessa. I så fall vore det helt acceptabelt om någon av riddarna i A Knight's Tale mött den jublande publiken med Hulk Hogans entrélåt "Real American" som ackompanjemang. 


Det vanligaste exemplet på att översätta det förgångna går ut på att enbart uppdatera språkbruket. Det gäller vanligtvis svordomar, för även om folk under alla tider uttryckt sig vulgärt brukar svordomar likt övriga uttryck ändras med tiden. De ord och uttryck som upplevs fula hör ihop med koncept som just då är tabubelagda, exempelvis av religiösa skäl eller om samhället har mycket pryda sexualnormer. Därför är det vanligt att fult språk från t.ex. 1800-talet kan verka mycket komiskt för en modern publik, jämförbart med hur gamla oskyldiga uttryck kan senare tolkas som fulla av innuendo. Av den orsaken kan jag förstå behovet av att modernisera språkbruket för att framhäva betydelsen av det som sägs, i synnerhet om någon svär som en sjöman och deras språkbruk är menat att verka chockerande för den samtida befolkningen. Att bara ersätta tidsenligt svärande med moderna skälsord är i mitt tycke dock ganska fantasilöst, för även om ålderdomligt språkbruk kan vara svårt att förstå har det ofta sin egen charm.

Ett exempel på en film som försöker genomgående porträttera korrekt språket från sin valda tidsperiod är western-skräckisen Bone Tomahawk. Filmen är visserligen något av en rekonstruktion av 80-talets exploitativa kannibalfilmer, kombinerat med filmgenren om grottmänniskor i nutid, samt filmer där cowboys möter fantastiska fiender (i stil med dinosaurie-western Gwangi). Trots det har filmmakarna satsat troget på språkbruk och klädsel, så långt att filmens porträttering av vardagslivet i en småstad i 1800-talets USA är mer lik en avskalad och oromantiserad dokumentär. Men jag kan inte rekommendera filmen utan att ge en varning om att Bone Tomahawk har en av de mest groteska dödsscener jag sett i en modern film, främst för att det likt resten av filmen presenteras så nonchalant och dokumentäriskt. Förutom tillägget av kannibaliska grottmänniskor är filmen ett av de mer lyckade försöken att göra en western baserad på historisk forskning, mest genom att aktivt undvika det romantiska som ingår i genren men utan att avromantisera det för mycket åt andra hållet.

Dock är filmen också ett exempel på varför det förgångna vanligtvis måste översättas till moderna begrepp, åtminstone i viss mån. Bone Tomahawk är ett passionsprojekt från början till slut, regisserad av en romanförfattare som en visuell roman snarare än en film. Det är en liten film för en ganska specifik grupp av tittare som vet vad de vill ha, så den skulle knappast falla i smaken för en bred biopublik. Jag kan tänka mig jämförbart om det gjordes en film av en grupp medeltidsentusiaster, som spenderar sin fritid på HEMA-träningar och regelbundet besöker medeltidsmarknader i den mest historiskt korrekta utrustning de kan skrapa ihop. Om dessa människor beslöt att kombinera sin entusiasm och kollektiva historiska kunskap till att göra en hypotetisk film, då finns en möjlighet att det kan bli en riktigt bra film förlagd till medeltiden vad gäller den historiska biten. Men det är inte garanterat att filmen skulle tilltala folk som har ett mer ytligt intresse i medeltiden, eller bara vill se någon slåss med svärd. Jag skulle gärna se en sådan film och även delta i produktionen av något sådant, vilket beror på att jag är en del av den tilltänkta publiken och skulle vara nöjd med en välgjord dokumentär. Som tur finns ställen som Kickstarter för att förverkliga diverse udda passionsprojekt.


Jag skulle också gärna se fler filmer som A Knight's Tale, som utnyttjar sina anakronismer till att berätta om det förgångna och porträttera forntida människor mer sympatiskt. Motsvarande till att porträttera tornerspel via troper i moderna idrottsfilmer är insikten bakom sången "Rock Me Amadeus", att Mozart var sin tids rockstjärna. Därför kunde det i mitt tycke helt bra göras en rockopera om hans liv med rock-versioner av hans musik. Det kunde skapa en känslomässig kontakt även med människor som inte är intresserade av klassisk musik, eftersom de kan lättare få en inblick i varför Mozart och andra kompositörer var så inflytelserika under sin samtid. Ett annat lösryckt exempel jag kan tänka mig är att på film framhäva likheten mellan moderna rap-battles och flyting, som går ut på att förolämpa varandra genom dikt. Precis som nuförtiden kunde fejder mellan skalder och poeter leda också förritiden till våldsamhet mellan deras anhängare och även mord. På tal om mord, kan jag också tänka mig ett mordmysterium där det romerska imperiets undre värld presenteras likt en film noir, komplett med sorgsen jazzmusik.

Det finns visserligen risken för att metoden används dåligt och slutresultatet blir råddigt, likt Robin Hood-filmen som kom ut förra året. Den försökte tillsynes placera in kommentar på Irak-kriget och moderna proteströrelser i ett vagt medeltida sammanhang, dock mycket klumpigt och utan någon större insikt i det riktiga 1100-talets England. Men jag anser att det är ett potentiellt intressant grepp att försöka översätta det förgångna genom strategisk användning av anakronismer, för att få fram likheterna mellan oss i nutiden och dem i det förflutna. I bästa fall kan det bidra till att förmänskliga det förgångna på ett mer mångsidigt vis än att bara förenklat porträttera alla som malplacerade moderna amerikaner.

torsdag 9 juli 2020

Mer funderingar över medeltiden på film

Jag har tidigare skrivit om hur det förgångna tydligen måste porträtteras enbart på ett dystert vis och att historisk korrekthet strävas efter mycket sällan, med några få härliga undantag. Av de olika epoker som syns inom underhållning tycks det vara främst medeltiden som är offer för historiska felaktigheter. Fast för mig är det värre hur porträtteringarna av medeltida vardagsliv brukar inte bara vara felaktiga, utan rentav elakt fördömande.


Den här bilden illustrerar några av de vanligaste problemen i hur medeltiden porträtteras av nöjesindustrin: Allt är miserabelt, färglöst och smutsigt. (Och av någon orsak ska det överallt finnas facklor som gör ingen nytta.) Människorna från medeltiden porträtteras konsekvent som de dummaste, trögaste, smutsigaste och i allmänhet sämsta som någonsin existerat på denna jord. De presenteras som ett historiskt missfoster som kom mellan den högt utvecklade antiken och renässansens återupplivande av intellektuella intressen. I de mest absurda fallen spekuleras det att om romarriket inte brakat samman kunde mänskligheten ha uppfunnit rymdraketer minst tusen år tidigare, om inte den där förbannade medeltiden ägt rum och förstört allting för alla.


Jag börjar verkligen vara trött på det ovannämnda. Förutom att det är historieförvrängande i sitt förenklande av det förgångna är det också upprätthållande av mycket gamla stereotyper. Nöjesindustrin är trög på att anpassa sig till utveckling inom forskning och förändring i största allmänhet. Ett annat exempel på fenomenet är hur psykologi porträtteras på film: Patienten ska ligga på en soffa och Freud tas fortfarande på allvar, vilket inte stämt på fler årtionden. Jämförbart brukar filmer och tv-serier också göra mängder av misstag då det läggs mycket fokus på den senaste och mest utvecklade mobilteknologin, för de inblandade människorna tenderar veta mycket mindre om ämnet än vad de vill ge intryck av. Det är samma som den sorgligt vanliga tendensen att anlita historiska konsulter bara för att ignorera dem och fortsätta med välanvända stereotyper som visats sedan Hollywoods guldålder.

Som jag skrivit tidigare tenderar medeltiden porträtteras som ett hopkok av olika element som klumpas ihop till en förenklad helhet, utan att ta i beaktande mängder av regionala skillnader eller att begreppet täcker många små perioder över loppet av dryga tusen år. Korfattat rymmer medeltiden betydligt mer variation än vad som syns på film eller TV. Dessutom ignoreras det hur mycket dynamisk innovation som skedde efter att romarrikets västra halva splittrades och befolkningen tvingades anpassa sig till att livet blev i många fall mer lokalt och begränsat. Det fanns ingen romersk byråkrati längre att koppla ihop de olika provinserna i västra Europa, rörelsefriheten minskade och många etablerade handelskontakter bröts. Som tur är människor bra på överlevnad, samarbete och improvisation, vilket bidrog till att nya små riken uppstod och befolkningen lyckades överleva vardagen. Dessutom var övergången från antik till medeltid ingenting plötsligt, utan imperiet hade försvagats och splittrats gradvis över en längre tid innan östra halvan fick ensam representera romersk överhöghet. Det sistnämnda brukar också glömmas bort i porträtteringar av medeltiden, att romarriket överlevde med Konstantinopel som huvudstad i ytterligare tusen år och var fortfarande mäktigt under största delen av den tiden.

Även om jag gärna vill se historisk realism så långt som möjligt inom underhållning, är det ändå inte ett 100% nödvändigt krav för att något ska tilltala mig. Jag brukar vara positivt överraskad om jag ser någonting porträtteras ens lite åt rätt håll, i synnerhet om det är i något som inte måste vara realistiskt. Exempelvis serien Merlin, som är baserad på myter om Kung Arthur och innehåller en hel del övernaturliga element. En serie med magi och drakar måste inte försöka vara realistisk, men jag blir mycket glad då serien gör det drastiska beslutet att visa medeltida människor i färggranna kläder och det finns en hel del rekvisita jag känner igen från diverse medeltidsorienterade nätbutiker. Det gör inget att utrustningen är ett hopkok från flera olika århundraden, för redskapen i sig är i förvånansvärt många fall baserade på något som folk använde på riktigt istället för påhittad fantasy-rekvisita. Redan det att kungen inte har ett lortigt ansikte gör Merlin i mitt tycke till en av de bättre tv-serierna om medeltiden.

Det renaste ansiktet i kungadömet.
I kontrast till Merlin blir jag förargad av serier som Vikings och The Last Kingdom, för dessa serier har i allmänhet betydligt sämre rekvisita och presentation av medeltiden. Då jag försökt kolla på båda serierna har en stor del av tiden gått åt till att himla mig över kläder, militär utrustning och att även kungligheterna ser ut som uteliggare. Det som förargar mig mest är hur serierna marknadsförs med ett antydande om att de är mer baserade på historiska källor och arkeologiska fynd än de egentligen är, för bristen på komiska hornhjälmar gör inte dessa vikingar mer verklighetstrogna. Jag skulle föredra om de var mer ärliga om saken, att de inte gav intrycket att deras porträttering skulle vara mer korrekt, för det är till stor del gamla stereotyper och vanföreställningar i en lite annorlunda förpackning än tidigare. Det enda jag ber om är lite mer ansträngning, för tidsenliga 900-talskläder skulle se bättre ut än trasorna och de konstiga lädervästarna som finns överallt.

Det snällaste jag kan säga är att sköldarna är åtminstone runda och båten ser helt okej ut.
Om det inte går att sträva efter bättre redskap, då föredrar jag faktiskt vikingar som med flit porträtteras överdrivet karikerat. Det samma gäller vikingarnas motparter, för hellre ser jag en överdriven strid mellan högmedeltida sagoriddare och fantasybarbarer. Det skulle åtminstone vara ärligt felaktigt och betydligt mer underhållande, för utöver historiska felaktigheter är det en värre synd om handlingen uttråkar mig. 

Prince Valiant (1954), ett härligt töntigt retroäventyr.
Intressant nog finns ett exempel på riktigt välporträtterade anglosaxer i Sagan om Ringen, där folket i Rohan ser mer ut som riktiga fornengelska krigare än vad som oftast ses i verk förlagda till tidigmedeltida England. Det är ganska ironiskt att ett fantasyverk kan ha mer realistisk porträttering av medeltiden än de flesta verk som sägs vara baserade på historisk forskning.


Men det finns hopp, för jag har märkt under de senaste åren en växande entusiasm på internet för medeltiden och vikingatiden. Det gläder mig att entusiasmen numera bidrar också med ett större intresse för historiska källor och arkeologisk forskning. Det är ohjälpligt svårt att sålla bort nonsens på internet, men det finns några riktigt bra Youtube-kanaler dedikerade till historiska kampsporter och forntida krigsföring. Exempelvis Scholagladiatoria, Skallagrim och Metatron, som brukar förklara varifrån de fått sin kunskap och ger tips åt nybörjare inom historiskt återskapande. Jag rekommenderar gärna även Jackson Crawford, en akademiker som gjort en egen översättning av Eddan och presenterar grundligt det vi vet (och tyvärr inte vet) om vikingatida trosföreställningar utifrån de få källor som finns. 

En annan trevlig sak jag upptäckt nyligen är en webb-serie som vikingacentret i Ribe producerat. Dramatiseringen av livet i den lilla hamnstaden är det närmaste jag hittills sett av det jag önskat mig från en TV-serie, som är förlagd till vikingatidensträvar efter historisk realism och lyckas riktigt bra. Därför skulle jag gärna se fler dylika videoprojekt, där museifolk och entusiaster för det förgångna lyckas göra ett bättre jobb än Hollywood. Tyvärr har Hollywood mer pengar, så entusiasterna får lov att vara mer kreativa och småskaliga.


Den växande entusiasmen märks också i hur det på sistone har också uppstått en stark trend för att göra medeltida remixar av popsångar, "Bardcore", som om ett musikstycke skulle ha gjorts flera hundra år tidigare. Vissa remixar är bättre och vissa låter fortfarande ganska elektroniska, men min personliga favorit lyckas över förväntningarna. Det är en remix på sången "Pumped Up Kicks", vilket det finns redan några medeltidsremixar av. Men den här versionen är sjungen på fornengelska och låter nästan som en riktig ballad från 1000-talet.


Samma fenomen märks också på medeltidsevenemang, då de uppträdande musikerna ibland spelar kända poplåtar med sina instrument. Exempelvis hade jag sommaren 2009 glädjen att få höra bandet Patrask spela "I Feel Good" på säckpipa. 


Jag är överlag ganska hoppful, trots att jag inledde det här blogginlägget med ett långt klagomål om hur negativt medeltiden tenderar porträtteras i underhållning. Delvis känns det som att en växande mängd människor vill genuint veta mer om det förgångna, för jag tycker mig se en utveckling i video-essäer om historia, arkeologi och mytologi jämfört med tidigare. Dessutom tycks intresset för forntidsevenemang ha ökat över de senaste flera åren och historisk återskapande blir mer populärt. För egen del ser jag framemot att kunna börja besöka evenemang mer flitigt igen, så fort som koronan avtagit mer och min dotter blivit lite större. Hon är ännu under två år, men inom ett par år tror jag att hon kan bli en flitig marknadsbesökare i en egen liten medeltidsdräkt. Vem vet, kanske vi kommer också att börja göra egna historiska videoprojekt?