Fist of the North Star

Nyligen hade den fjärde Mad Max-filmen Fury Road premiär och jag recenserade den tillsammans med min kollega Johan. Som vi nämner i videon är filmserien bland de mest inflytelserika postapokalyptiska filmerna som gjorts, vilket syns i estetiken hos allt senare postapokalyptiskt. Vanligtvis är postapokalyptisk fiktion som en slags western, med vilda barbarpunkare som kör bisarra custombilar och härjar med alla övriga stackare som försöker överleva i den radioaktiva ödemarken. I synnerhet under 1980-talet publicerades hundratals lågbudgetskopior av den andra filmen (Road Warrior) på löpande band, huvudsakligen från Italien, medan numera är Fallout-spelen ett av de mer nämnvärda exemplen på popkultur som inspirerats av Mad Max. En av mina största favoriter är den japanska manga-klassikern Hokuto no Ken, känd som Fist of the North Star i västvärlden och skapad av tecknaren Tetsuo Hara samt författaren Buronson.

Serien handlar om muskelmannen Kenshiro, som enklast kan beskrivas som en kombination av Mad Max och Bruce Lee. Det tredje världskriget har ägt rum under året 199X och hela världen har blivit en enda stor öken med stadsruiner. Serien handlar genomgående om hur Ken vandrar i ödemarken och bekämpar diverse skurkar eftersom han inte kan tillåta dem gå ostraffade. Dessutom råkar han vara en slagskämpe specialiserad i den bokstavligt explosiva kampsporten ”Hokuto Shin Ken” (ungefär ”den himmelska Karlavagnsknytnäven”). Kampsporten går ut på att Ken slår blixtsnabbt sina motståndares akupunkturpunkter så att de exploderar. Eftersom han är löst baserad på Bruce Lee brukar Kenshiro skrika gällt medan han slåss och enskilda motståndare brukar få höra hans catch-phrase ”Omae wa mo... shindeiru” (=”du är redan död”) innan de sprängs. Om Kenshiros kampstil låter överdriven är det inget jämfört med myriaden av konstiga kampsporter som används av hans fiender: Allt från knivvassa fingerspetsar och bokstavlig eldstrid till färggranna energiattacker. Om man tänker bekanta sig med serien bör man ta allt som händer med en nypa salt och vänja sig vid en avsaknad av all subtilitet, för det är trots allt frågan om något japanskt från 80-talet. 

Handlingen börjar med en ganska standard berättelse där Ken försöker rädda sin kidnappade fästmö från en barndomsvän, som flippat ut efter apokalypsen och blivit en av seriens många skurkar. Den berättelsen varar inte länge och serien fortsätter episodiskt framåt när Kenshiro vandrar från kris till kris och spränger upp allt värre skurkar. Han blir så småningom inblandad i en stor kamp mellan megalomaniska krigsherrar som vill styra den nya världen. Förutom de överdrivna kampsporterna är Fist of the North Star i början en rätt generisk postapokalyptisk Mad Max-klon, men serien lyckas efter en tid hitta sin egen identitet och stiger sakta i kvalité. Jag skulle säga att brytningspunkten sker runt kapitel 26 av mangan (alternativt avsnitt 23 i animeserien) då den första riktigt coola bifiguren – Rei – introduceras och kort efter det kommer handlingen igång på allvar när Kens tre adoptivbröder introduceras. Jagi är familjens svarta får och en feg bandit, den dödssjuke Toki är i princip Jesus som använder sin kampsport till att hela de sjuka, medan det massiva testosteronberget Raoh bestämt sig för att erövra världen och med sin tyranni sätta ett stopp för allt kaos. I den växande konflikten mellan Kenshiros bröder och andra kampsportsskolor representerar alla deltagare någon stjärna ur kinesisk astrologi och spelar sin roll enligt uråldriga profetior, vilka påverkar hela världens framtid.

Mera än så behöver man egentligen inte veta om handlingen för charmen med Fist of the North Star ligger i upplevelsen av en överdrivet melodramatisk och tidvis töntig serie. Det gäller att vara i rätt sinnelag för att kunna uppskatta all galenskap i serien, eftersom det märks att författaren och tecknaren har samlat ihop allt de tyckt om med actionfilmer och övrig popkultur från 1980-talet och sedan gjort en distinkt japansk och sinnessjuk potpurri av det hela. Utöver överdrivna kampsporter handlar det om stora känslor och manligt melodramatisk såpopera till n-te graden. Serien är så överdriven att den borde logiskt sätt vara för löjlig att vara tilltalande, men den går bortom löjligt och rundar kurvan tills den kommer tillbaka till att igen vara genuint häftig och spännande.

Serien var mycket populär när den ursprungligen kom ut på 1980-talet och är ännu också en av de mest inflytelserika shonen-serierna om kampsport. Det kanske mest intressanta med seriens inflytande är att Kenshiro var den första manliga hjälten i anime som grät regelbundet. Trots att han annars är ett buttert stenansikte är Kenshiro och de andra manliga hjältarna i serien mycket känslosamma och gråter ofta när de bevittnar tyranni och andra orättvisor, vilket gjorde det acceptabelt för senare japanska manliga hjältar att gråta när det är dramatiskt passande. Men eftersom serien primärt kretsar kring action brukar det inte dröja länge förrän Kenshiro stålsätter sig för att straffa skurkarna.

Det har sedermera byggts en enorm franchise runt mangan och animen, med flera olika spel, spinoffserier och nya filmversioner till seriens 25-årsjubileum. Min personliga favoritversion av berättelsen är den ursprungliga animeserien från 1984–88, för jag tycker om hur överdrivet pampigt röstskådisarna beter sig för att kompensera för den uppenbart billiga animationen. Dessutom tycker jag mycket om musiken, som tidvis låter mer som 1970-talsk discomusik än något från 80-talet. Men om man inte har tålamod att läsa igenom mangan eller se på alla 152 avsnitt av animeserien kan man se historien i betydligt mer kondenserad form och med bättre animation genom de fem jubileumsfilmerna. Alternativt kan ni göra som jag gjorde i början och enbart titta på lösryckta klipp från Youtube tills ni möjligtvis vill ta en närmare titt.  

Hela franchisen passar in med den kategori av underhållning som min kollega Johan skulle kalla för en ”ölfilm”: Det är ofta töntigt, löjligt och tidvis rentav dåligt, men det är ack så underhållande om man ser på serien med rätt sinnelag. 

Om politik och humor

Politik och humor har alltid haft ett komplicerat förhållande. Vanligtvis sker kombinationen genom samhällskritik och kritik av enskilda partier och politiker, t.ex. genom skämtteckningar och annan satir. Det fungerar inte riktigt lika väl då politiker försöker blanda in humor i sin retorik, i synnerhet som det ofta görs som ett försök att först presentera ytterst ickerumsrena åsikter och sedan försöka dämpa ner kontroversen för ”det var ju bara på skämt”. Konstigt nog är den såkallat uppenbara ”satiren” sällan tillräckligt uppenbar för allmänheten eller ens värst rolig, när det enbart går ut på att förolämpa någon utan minsta försök till att vara snillrik. När kontroversiella påståenden som den ytterst motbjudande ”diskussionsöppnaren” nyligen får kritik från upprörda människor tenderar den anklagade politikerns purkna svar vara att gråtande sparka sand och klaga på överdriven politisk korrekthet, brist på humor samt på överkänslighet. Personligen anser jag det vara en mycket feg ursäkt att påstå att ens förolämpande uttal vore bara satir, för det kräver betydligt mer ryggrad att stå bakom sina ord oberoende hur sårande de må vara för andra av motsatt åsikt. Dessutom ser jag ursäkten som en förolämpning till alla briljanta komiker och skämttecknare vars yrke går ut på att bekämpa rådande maktstrukturer med humor, vilket är en viktig uppgift och visar att ett samhälle kan vara självkritiskt. Det är inget fel med elak humor, men om det är riktat uppifrån mot en redan utsatt minoritetsgrupp är det bara frågan om mobbning.

Jag har själv gjort några skämtteckningar för studentpublikationer och under min värnplikt ritade jag bilder till infobladet i Dragsvik. Jag har som princip att som skämttecknare bör man vara så opartisk som möjligt, vilket gäller i synnerhet om man är inriktad på att kommentera politisk verksamhet. Om en skämttecknare tydligt väljer en viss sida tycker jag att mycket av samhällsanalysen försvinner och teckningarna blir enbart propaganda, eller i värsta fall barnslig mobbning. Därför tycker jag att skämttecknare borde vara politiskt obundna och om möjligt helst publiceras i neutrala tidningar, som saknar uttryckt politisk agenda eller specifik partilojalitet. Bland finländska skämttecknare har jag två idoler som inspirerat mig som tecknare och humorist: Kari Suomalainen (1920–1999) och Leif Sjöström (1958–2012). Båda skämttecknarna är bland de mest kända och inflytelserika politiskt inriktade skämttecknarna i Finland, men de hade mycket olika stilar och utgångspunkt.

Kari Suomalainens bilder publicerades i Helsingin Sanomat tillsammans med ledartexten i 40 års tid och rätt ofta reflekterade teckningarna mer hans åsikter än tidningens officiella linje. Kari kom undan med att rita teckningar som tidvis hade absolut inget att göra med ledartextens innehåll, eftersom bilderna var så populära med läsarkretsen och han hade en fantastisk talang för att få uttryckt i bild det som förargade honom och många andra. Något som var mycket karakteristiskt för Kari var hans bitska humor och hur han fritt kritiserade alla politiska och kulturella riktningar i landet. Han hade mycket starka åsikter om landets politiska läge under kalla kriget och hans bilder var ofta motiverade av stark fosterlandskärlek efter hans erfarenheter under fortsättningskriget. Han var kritisk mot all utländsk påverkan och mest av allt ogillade Kari att Finland gav efter åt Sovjetunionens alla krav. Under det kalla kriget hade finländska tidningar en praxis av inofficiell självcensur för att undvika att förolämpa Sovjet eller deras allierade i kommunistpartiet, men av sina samtida tecknare var Kari en av de få som vågade öppet kritisera förhållandet med Sovjetunionen. Kari ritade medvetet så provocerande bilder han kunde att han faktiskt drog många politikers ilska över sig, bland dem självaste president Kekkonen. 

Utöver Karis kritik av Sovjetunionen var han också mycket skeptiskt inställd till att Finland skulle gå med i det blivande EU. När Sovjetunionens närvaro minskade under 1980-talet visade Kari sin egen växande euroskepticism allt mera. I hans ögon skulle ett möjligt medlemskap i EG vara enbart ett byte från sovjetisk överhöghet till en annan, med Finland som den förlorande sidan oberoende vem vi tillhörde. Med åldern blev Kari uppenbart mera sur och vrång i sin kritik, men det var inget problem så länge han var jämlikt elak mot alla politiska riktningar och samhällsgrupper. Tyvärr efter Sovjetunionens fall blev utlandsfientligheten i Karis teckningar till sist för stark för den dåvarande redaktionens smak efter att han uttryckte sig negativt om somaliska invandrare. Det var den första gången som Helsingin Sanomat vägrat godkänna en av Karis bilder och han valde att avgå i protest.

I mitt tycke är det synd att Kari i sin växande surhet glömde bort det viktigaste i skämttecknarens yrke, nämligen att vara neutral. Även om hans karriär slutade snopet och han blev alltmer xenofobisk finns det mycket värt att uppskatta i hans teckningar. Kari var mycket populär tack vare sin förmåga att kommentera på vardagens angelägenheter genom enkla och karikerade människofigurer, som i olika skepnader stått för politiska partier och regeringselement. Utöver karikatyrer på enskilda politiker hade han ett stort galleri av personligheter, exempelvis en skinntorr skattebetalare iklädd trasiga kläder som konstant plågas av staten, vanligtvis representerad av en finklädd tjock herre med cylinderhatt.

Medan Kari Suomalainens politiska kommentar hade oftast en riksomfattande karaktär, var Leif Sjöström mer fokuserad på lokala angelägenheter och kommenterade finländsk politik från den synvinkeln. Hans serie Folkets dagblad publicerades i en mängd tidningar i Svenskfinland, som Vasabladet och Åbo underrättelser. Förutom vissa undantag visar Sjöström huvudsakligen hur politiska beslut i Finland och EU påverkar österbottniska angelägenheter och lokalbefolkningens levnad. Exempelvis gjorde Sjöström tidvis narr av hur trög och absurd byråkratin inom EU anses vara, med referenser till direktiven om hur böjda gurkor tillåts vara inför försäljning. Men överlag verkar Sjöström aldrig ha varit lika euroskeptisk eller allmänt arg som Kari Suomalainen, även om båda tecknarna berörde samma teman. Sjöström hade en lika fantastisk talang som Kari för snillrik samhällskommentar, men Sjöströms humor är i allmänhet mer lågmäld och snällare. Enligt egna ord ville han inte odla ett politikerförakt utan hoppades genom sin serie att bland sina läsare öka intresset för samhällsskeendet och det politiska livet i allmänhet.

Jag har enorm respekt för Sjöströms talang, eftersom det är mycket svårare för en komiker att vara rolig och snäll samtidigt. Men han lyckades göra sitt jobb på ett slagkraftigt vis och träffa huvudet på spiken, dock genomgående sympatiskt mot politikerna och övriga kändisarna han karikerade. Ett resultat av hans vänliga tillvägagångssätt var att det blev en slags statussymbol att bli avbildad av honom och många politiker såg framemot det. I en intervju beskrev Sjöström sig själv som ”marxist”, eftersom hans största intryck kommit från komedifilmerna av bröderna Marx. Precis som Marxbröderna visade Sjöström att man kunde vara riktigt rolig och finurlig utan att ta den enkla vägen och förolämpa andra.

Både Suomalainen och Sjöström har inspirerat mig i mitt eget skämttecknande. Från dem har jag lärt mig hur man med enkla teckningar och lätt begripliga skämt kan få fram sin poäng och få folk att fundera på sin samtid, ofta betydligt effektivare än genom tusentals ord långa blogginlägg eller skriverier på social media. Skämttecknaren har också ett stort ansvar, för även om det är otroligt lätt att förlöjliga politiker och kändisar bör man vara försiktig med det. Det finns redan för många människor som är totalt desillusionerade med det politiska maskineriet och förväntar sig enbart det värsta av dem som frivilligt beger sig in på en politisk karriär. Därför bör skämttecknaren kunna balansera ut fördömandet med lite snällare material för att väcka genuint intresse i politik, samt förhoppningsvis uppmuntra nuvarande politiker att sköta sitt jobb med entusiasm.

Backmans bordrollspel

Bland de många hobbyer jag hållit på med är bordrollspel en av mina favoritsysslor. I allmänhet kunde rollspel jämföras med ett slags improteater, där det finns en löst planerad handling vars detaljer bestäms av de inblandade som dessutom hittar själv på sina repliker. Utöver spelarna finns en spelledare, som ansvarar för handlingen och planerar på förhand vad som kan hända. Dessutom agerar spelledaren som domare och har sista ordet i alla frågor som gäller regler. Skillnaden mellan bordrollspel och LARP (eller ”lajv”, som det ofta kallas i Svenskfinland) är att handlingen i bordrollspel sker helt i fantasin och dräkter samt övrig rekvisita är valfria. Bordrollspel är en direkt översättning av den engelska benämningen ”tabletop roleplaying”, vilket beror på att en session vanligtvis spelas runt ett bord med tärningar, papper och penna. Bordrollspel har på förhand bestämda regler för hur spelet ska gå till i praktiken och många saker löses vanligtvis med tärningskast för att göra händelserna mer slumpmässiga. Eftersom det räcker med färre deltagare i bordrollspel brukar spelledaren porträttera alla övriga rollfigurer som spelarna umgås med under berättelsens gång, vilket gäller även eventuella fiender.  

Innan jag började studera hade jag aldrig testat rollspel tidigare och hade en rätt snäv uppfattning av hobbyn, vilket berodde på de vanliga stereotypierna kring Dungeons & Dragons som enbart en massa tärningskastande och komplicerade matematiska formler. Under mitt gulnäbbsår var jag aktiv medlem i Studentteatern i Åbo och blev den vägen introducerad till rollspelshobbyn av personer som höll på med det för skådespelandets och berättelsens skull. Jag blev storförtjust i hobbyn på grund av möjligheten att gemensamt berätta nästan vilken slags historia som helst och jag har nu rollspelat i drygt åtta år.

Tack vare rollspelandet fick jag en stark kreativ boost och började rita bilder som inspirerats av händelserna i de rollspel jag varit med i. Dessutom började jag vid ett tidigt skede drömma om att själv leda rollspel, eftersom jag hela mitt liv haft en livlig fantasi och vill gärna berätta egna historier. Det finns mängder av olika spelsystem att välja mellan och i princip kan alla tänkbara berättelsegenrer göras om till ett rollspel. För mig är berättelsen viktigast och jag ser spelsystemet mest som ett nyttigt verktyg att hålla ordning på läget och därför ville jag ha ett enkelt system att arbeta med. Dessutom har jag lite problem med huvudräkning och vill inte bli tvungen att ofta avbryta handlingen på grund av komplicerade tärningsrullningar och att lusläsa i regelboken.

Som tur introducerade en kompis mig till spelet Spirit of the Century, baserad på systemet FATE. Spirit är det bästa tänkbara systemet för mig, eftersom det går snabbt framåt och erbjuder mycket möjligheter till både spelare och spelledare att påverka spelet så att allt går smidigt till. Om ni vill veta mer om Spirit har min kollega Johan skrivit en bra recension av spelet. Spirit of the Century är visserligen ursprungligen menat för spel baserade på gammaldags hårdkokta pulp-äventyr i stil med Indiana Jones, men FATE-systemet är mycket lätt att applicera till andra äventyrsgenrer och därför har jag kunnat använda samma regelsystem till mycket varierande spelkampanjer. Exempelvis har jag lett kampanjer baserade på steampunk (viktoriansk sci-fi), superhjälteserietidningar, sword & sorcery, space opera och western. Jag berättar gärna mer ingående om mina olika rollspelskampanjer i framtida blogginlägg, men tillsvidare berättar jag i allmänhet om hur jag bär åt mig som spelledare.

Jag har länge drömt om att bli författare eller rentav filmmakare och jag ser spelledande som övning inför det. Därför tänker jag på varje rollspelskapitel som ett avsnitt i en TV-serie med mig själv som regissör. Jag brukar planera handlingen i stora drag med en början och ett slut, men jag lämnar tillräckligt med tomrum i mitten för att ge spelarna friheten att hitta sin egen väg. Som spelledare måste jag vara åtminstone ett par steg före spelarna under alla händelseförlopp, för att hålla koll på vad som ska hända till näst. Jag brukar försöka förutspå hur spelarna reagerar i olika situationer, utgående dels från hur väl jag känner dem som individer och enligt hurdana rollfigurer de skapat åt sig. Av erfarenhet har jag märkt att oberoende hur väl man planerar ett rollspelskapitel i förhand blir det sist och slutligen mer improvisation än förväntat och jag tvingas konstant anpassa min berättelse scen för scen enligt spelarnas påhitt. Men det vore trist för mig om allt gick 100 % enligt planerna, för det är sist och slutligen spelarnas rollfigurer som alltid ska vara i huvudrollen.

Som sagt är handlingen det viktigaste för mig i rollspel och därför satsar jag stort på att få stämningen så bra som möjligt. Ett knep jag brukar använda till att skapa rätt atmosfär till mina rollspel är att använda musik i bakgrunden och därför bränner jag en CD med musikstycken som passar med den stämning och den miljö där handlingen utspelar sig. På samma sätt som det är en utmaning att planera handlingen i rollspel är det lika krävande att hitta rätt slags musik, i synnerhet som det ryms knappt 80 minuter på en typisk CD. Visserligen kunde jag spela musiken direkt från datorn och därmed ha en större samling låtar att välja mellan, men jag vill hellre ha en mindre mängd att välja mellan så att jag kan bättre koncentrera mig på spelet. Eftersom jag lett spel i så många olika genrer och förlagda till så vitt varierande miljöer har jag bränt ett par dussin skivor och samlat ett riktigt stort musikarkiv. Det kan påpekas att inte alla spelledare brukar använda musik i rollspel, för vissa anser det vara mer distraherande än nyttigt.

Jag har redan nämnt att spelledaren brukar gestalta diverse rollfigurer som spelarna interagerar med, vilket innebär att en bra spelledare förväntas vara en kompetent skådespelare som kan hjälpa spelarna att leva sig in i handlingen. Jag anser detta för spelledaren som introducerade mig till hobbyn är en mycket begåvad skådespelare, som stått på teaterscen och gjort komediprogram på radio och Internet. Även om en spelledare inte vore bra på att ändra sin röst och spela mycket distinkta rollfigurer, tycker jag att det bör höras skillnad mellan spelledarens egen naturliga stämma och när han spelar en roll. Själv kan jag som tur göra en lagom mängd distinkta röster, men kroppsspråk och ton är minst lika viktigt för att göra en rollfigur trovärdig. Jag gjorde förr mer extrema röster än nuförtiden, eftersom det i längden blir mycket ansträngande för stämbanden att göra flera mycket distinkta röster per kapitel. Jag har som vana att göra mer dramatiska roller närmare min egen naturliga stämma för att orka med dem längre, medan jag sparar de mest extrema rösterna till bifigurer.

Att vara spelledare är en stor utmaning och jag sätter mycket arbete i varje rollspelskapitel och i varje enskild roll för jag vill att alla runt mitt spelbord ska ha kul. Det lyckas inte alltid helt som jag tänkt mig och oftast fungerar improvisationen bättre än det som jag planerat in i minsta detalj. Jag försöker att inte tänka på mig själv som en bra spelledare eller att det skulle vara lätt, för jag inbillar mig att allt misslyckas om jag börjar slarva. Jag är sist och slutligen bara spelledare och spelet är ingenting utan spelarna, för de ger liv åt handlingen och gör spelet roligt för mig och dem.

Farväl åt Terry Pratchett (1948-2015)

 

På torsdagen 12.3 kom sorgebudet: Fantasyförfattaren Terry Pratchett är borta. Även om jag visste från tidigare att Pratchett hade varit sjuk i flera år kom det som en chock för mig. Men trots att Sir Terry gått vidare har vi som tur ännu hans böcker och tankar kvar hos oss, vilket innebär att han egentligen aldrig kommer att försvinna någonstans.

Hans böcker har gett mig mycket glädje i livet, i synnerhet under de jobbiga tonåren då allting i världen kändes krångligt och besvärligt. Jag älskar Pratchetts böcker för hans intelligenta humor och filosofiska funderingar kring livet, döden, religion och allt annat som ingår i den mänskliga vardagen. Hans böcker fick vår ologiska verklighet att kännas mera begriplig och han fick mig att tänka på vad det egentligen innebär att vara människa. Därför är det så bra att jag upptäckte honom vid den tid då jag var en dum fjortis och kände mig lika vilsen som de flesta brukar vara i puberteten. 

Det är också bra att jag valde att läsa hans böcker på ursprungsspråket, för det gav mig en bättre förståelse för engelska. Jag har visserligen varit en anglofil sedan tidig barndom, men Pratchett har ett mycket rikt språkbruk och hans humor kräver ofta att läsarna förstår sig på både subtila nyansskillnader i uttal och stavelser. Därför är det så berikande att läsa Pratchetts verk, för läsarens språkkunskap blir tvungen att utvecklas bortom det mest rudimentära. Och genom språket får man en större förståelse för brittisk humor, eftersom båda går ofta hand i hand. 

På tal om humor: Jag har tidigare skrivit om min uppskattning för brittisk humor i allmänhet och min kärlek till Liftarens Guide till Galaxen av Douglas Adams. Trots att Adams och Terry Pratchett har mycket liknande berättarstil och humor tycker jag ännu mer om humorn i Pratchetts böcker, till stor del för att han aldrig är lika uppenbart elak när satiren är som mest bitsk. Pratchetts böcker är på ytan lite snällare än Adams, vilket jag anser göra satiren mer mångbottnad och desto mer bitande när Pratchett beskriver något fenomen som förargar honom på allvar. 

Terry Pratchetts böcker har varit mycket viktiga för mig och han var min favoritförfattare, ingen annan författare har gett mig lika mycket glädje gång efter gång. Jag kommer att sakna honom, men han lämnar efter sig en fenomenal samling böcker som kan läsas av nya generationer. Jag kunde skriva hur mycket som helst om min kärlek till hans fantasivärld Discworld och beskriva hur genialisk den är in i minsta detalj, men jag tycker att det är bäst att låta var och en själv upptäcka Pratchetts verk. Jag rekommenderar att alla som har en förkärlek till det brittiska tar en titt på Terrys böcker, mest för att det är så purbrittiskt någonting kan bli. Det är även sannolikt att man lär sig något om livet.
 

Tack för allting Terry och farväl!

Ghostbusters återvänder, med en stark dos estrogen

Det har i flera år gått rykten om att en tredje Ghostbusters-film skulle vara på väg, men av diverse skäl har det inte blivit av förrän det kom bekräftelse om saken förra året. Den nya filmen kommer inte att vara en fortsättning på Ghostbusters 2 från 1989, utan är istället en remake med helt nya skådisar. Många människor har växt upp med spökjägarna i någon form (antingen genom filmerna, serietidningarna eller de animerade serierna) och därför är det förståeligt att många skulle förvänta sig att en ytterligare gammal franchise förstörs av Hollywood, eller vara besvikna över att Bill Murray inte är inblandad. Men sedan början har det varit en otroligt negativ inställning till projektet, bortom det man vanligtvis kunde vänta sig när en remake blir annonserad. Det sorgliga är att den vitt spridda aggressionen mot nästa Ghostbusters beror till en stor del på att huvudrollsinnehavarna är ett gäng kvinnor.

Kristen Wiig, Leslie Jones, Kate McKinnon, Melissa McCarthy

Den nya Ghostbusters kommer att regisseras av Paul Feig som regisserade filmen Bridesmaids, medan två av huvudrollerna spelas av Kristen Wiig och Melissa McCarthy från samma film. Jag tyckte mycket om Bridesmaids så jag tror att filmen kan bli riktigt lyckad, eftersom de hittills annonserade skådespelarna är begåvade komiker. Men alla delar inte min optimism utan anser filmen vara dömd att misslyckas p.g.a. de kvinnliga skådisarna, som om det var ett tecken på att Hollywood till sist tappat fattningen. Själv ser jag det snarare som tvärtom, för i nuläget finns det få filmer med kvinnliga huvudpersoner och jag är mycket nyfiken på resultatet. Det är faktiskt oroväckande att se hur vanlig antagelse det är att filmen skulle vara garanterat förstörd i och med alla flickbobbor. Om filmen är bra eller dålig kommer inte att bero på skådespelarnas kön utan bokstavligen på alla andra faktorer som ingår i att göra en film. Men det är en bidragande orsak till att jag hoppas filmen bli bra, för då kan det förhoppningsvis bli vanligare med filmer där flerparten av huvudrollerna spelas av kvinnor tills ingen längre bryr sig om det. 

Det mer vanliga klagomålet är det sedvanliga ”Min barndom är förstöörd! *gråt*”, vilket inte är så mycket bättre. Det här händer varje gång en gammal franchise återupplivas för nostalgipubliken, men klagomålet hörs ofta utan att man ens har sett filmen. Ingen tvingar någon att se en film och oberoende hur dålig en film än kan tänkas vara borde den inte kunna retroaktivt förstöra något man tyckte om som barn. Den gamla filmen finns fortfarande kvar, oförstörd och likadan som tidigare. Min barndom har det inte blivit någon skada på, oberoende hur många gamla franchisar som har blivit uppdaterade sedan jag var liten. Michael Bay lyckades inte förstöra gamla Transformers-serien för mig och prequel-trilogin för Star Wars fick mig inte att avsky den ursprungliga trilogin. Förövrigt gjorde Collegehumor.com riktigt bra satir på fenomenet:

Mycket av kritiken för den nya Ghostbusters jag sett tenderar vara på en riktigt barnslig nivå, men visserligen finns det alltid en risk att filmen kan bli usel. Det som många är rädda för är att filmmakarna kommer att göra allting ultrafeminint och rosa, eller att spökjakten hamnar i skymundan på grund av de nya spökjägarnas jakt efter pojkvänner. Med andra ord skulle det vara som ett filmlångt avsnitt av Charmed. Som sagt tyckte jag om Bridesmaids och jag har mycket förtroende för filmmakarna, eftersom de lyckades göra en riktigt rolig komedi som både män och kvinnor kan se på. Eftersom det finns ett stigma av att en kvinnodominerad film skulle vara en ”chick flick” marknadsfördes Bridesmaids som ”The Hangover, fast med tjejer”, med fokus på de mest grova skämten i filmen för att locka in manliga tittare. Bridesmaids är en burdus film och har tidvis riktigt rå humor, men det är inte det som den handlar om. Filmen handlar om vad som händer när den ena av två barndomsvänner ska gifta sig och de konflikter som kan uppstå mellan någons gamla respektive nya vänner. Intressant nog tar filmen medvetet avstånd från typiska klichéer som förknippas med romantiska komedier och det är den uppfriskande realistiska vänskapen mellan huvudpersonerna som ligger i fokus. Filmen funkar dessutom tackvare det att nästan varje roll spelas av en erfaren komiker, vilket är en orsak till att Bill Murray och Dan Aykrod har gett varsin välsignelse åt damerna som tar över Ghostbusters efter dem.

Jag ser riktigt fram emot filmen och hoppas att den inte bara är sevärd, utan också att den blir en succé på bio. Synd bara att Gillian Anderson inte är med i filmen, för hon hade visat intresse av att vara med. Hon skulle säkert ha varit en utmärkt parallell till Egon Spengler. Men annars ser det riktigt lovande ut.

Wrestling som teaterform

”Wrestling e fejkt!!”

De tre orden är mycket vanlig kritik riktat mot fribrottning, eller ”wrestling” som det vanligtvis kallas på svengelska för att skilja det från sportgrenen brottning. Men hela poängen med wrestling är just att det är på låtsas, för det är frågan om scenkonst på samma sätt som cirkus och teater. Jag tycker om wrestling eftersom jag föredrar min våldsunderhållning som fiktiv och får ingen glädje av att se folk puckla på varandra på riktigt. Det är av samma orsak som jag tycker om actionfilmer med Arnold Schwarzenegger, för det finns en trygghet i att veta att Arnold skjuter skurkar och spränger halva världen bara på låtsas. Men jag skulle ha helt motsatt reaktion av att se på riktig skottlossning, eller om jag såg på boxning samt MMA. Största skillnaden mellan wrestling och riktiga kampsporter är samma som skillnaden mellan en actionfilm och riktig strid: I den fiktiva varianten är det lättare att urskilja vem som är hjälte och vem som är skurk.

Wrestling går ut på att varje match formar en berättelse med fokus på motståndarnas relation till varandra, för vanligtvis är den ena brottaren en hjälte (”face”) och den andra en skurk (”heel”). Det görs mycket uppenbart för publiken vem som är vem och hur man förväntas bemöta de olika brottarna, eftersom brottarna har mycket färgstarka personligheter och dräkter som understryker vilken arketyp de passar in i. Dessutom brukar brottarna ha olika slags entréer, t.ex. kan den goda brottaren ge high-fives åt folk i publiken medan den onda brottaren kanske öppet visar sitt förakt för pöbeln. Det mycket enkla sättet hur brottare karakteriseras kan jämföras med serietidningar och matcherna är likt slagsmål mellan superhjältar och -skurkar. På samma vis som när två boxare mötts flertal gånger i ringen används en eventuell rivalitet mellan brottare till att ge matcherna en större dramatisk mening än om det var två obekanta motståndare. Men till skillnad från en professionell rivalitet som mellan Muhammad Ali och Joe Frazier brukar rivaliteten mellan två brottare överdrivas till en fråga om liv och död, en episk kamp mellan två mytologiska figurer.

Det ingår mycket drama i wrestling och det mjölkas till den grad att scenkonsten beskrivs ofta som såpopera för män, eftersom bittra fiender kan bli vänner och goda vänner kan bli bittra fiender. Kanske någondera brottaren stal den andras flickvän, förrådde honom i en tag-team match, förolämpade den andras mentor, eller så har de en filosofisk debatt på gång? Oberoende vad för slags privat konflikt det är frågan om kan den enbart lösas i ringen, med en uppviglad publik som ser på och hejar på sin favorit. Mest chockerande är det när en älskvärd hjälte plötsligt blir ond, eller då en tidigare avskyvärd skurk bestämmer sig för att bli en bättre människa. De flesta brottare brukar periodvis ändra sin roll för en tid framåt och föredrar den som fungerar bäst för dem och publiken. Wrestling är egentligen en form av teater kombinerat med häftiga akrobattrick, exempelvis när någon flyger genom luften för att ge dödsstöten åt sin svurna fiende. En stor orsak till att jag föredrar wrestling framom MMA och boxning är att det finns så mycket akrobatik inblandat i wrestling-matcher, eftersom striderna i wrestling är menade att se häftiga ut på ett sätt som inte skulle funka i ett riktigt slagsmål. Den fysiska delen av wrestling är som att se på en kampsportsfilm, medan den dramatiska biten gör att wrestling är det närmaste man kommer till att kunna se en boxningsmatch ur Rocky-filmerna i riktiga livet.

Om man ska se på wrestling lönar det sig att göra så på plats med en levande publik, för upplevelsen är bäst när man delar den med andra människor som är insatta. Som sagt kritiseras wrestling ofta för att det inte är äkta, som om publiken inte skulle vara medveten om det. Tvärtom: Publiken är inte bara fullständigt medveten om vad som pågår utan bidrar till hur väl showen lyckas vara underhållande. Publiken vet vad som förväntas av dem: De ska hurra på hjältarna, bua åt skurkarna och reagera på våldet som om det var riktigt. Wrestling är inte bara en form av teater utan en interaktiv teater där publiken påverkar det som händer i ringen genom att interagera med brottarna, som svarar med antingen skämt eller glåpord beroende på vad som passar in med deras karaktär. Dessutom händer det att brottarna faller utanför ringen och fortsätter att slåss mitt bland publiken för att höja adrenalinet hos alla inblandade. I wrestling blir brottarna och publiken tillsammans uppträdare och alla smittar av sin energi åt varandra, tills alla är riktigt utmattade efter att showen tagit slut.

I Finland är wrestling tillsvidare en ganska liten underground grej och det finns bara ett verksamt bolag, Fight Club Finland (FCF), men verksamheten är mycket imponerande. FCF ordnar flera evenemang per år, vanligtvis i diverse klubblokaler i Helsingfors eller undantagsvis på någon annan ort. Jag har själv varit på fem tillställningar som FCF ordnat och jag har inte varit besviken en enda gång. Varje gång har det varit häftig action, en fantastisk stämning och efteråt har man varit trött och hes efter allt hurrande. FCF har en riktigt duktig samling brottare, både män och kvinnor samt den mycket gladlynta och positiva transkvinnan Jessica Love. Alla brottare är skickliga men bland vissa av mina favoriter nämner jag gärna den urfinska vildmannen ”Häijy” Heimo Ukonselkä och hans motpol, den arroganta finlandssvenska rikemannen Valentine. De här herrarna har stridigt flera gånger mot varandra, tillfälligt allierats och sedan blivit fiender igen. Båda är mycket karismatiska på var sitt sätt: Valentine är en mästare på att reta gallfeber på publiken genom att vara en underhållande vidrig skitstövel, medan Heimo ter sig ofta som en råbarkat ärlig barbar som man kan hurra på och dricka en öl tillsammans med.

Jag förstår att wrestling ohjälpligt inte faller alla i smaken, för det är ett svårt koncept att sälja till idrottsinriktade och det krävs att man har rätt sinneslag för att njuta av föreställningarna. Men jag skulle rekommendera mest åt teaterfantaster att se på ett wrestling-evenemang. Wrestling må vara en mycket förenklad och ofta karikerad form av teater, men det finns mycket att lära sig av det, framförallt hur man får publiken i rätt stämning. Ett av problemen med proffsteater är stämpeln som finkultur har av att vara snofsigt och elitistiskt, medan wrestling-föreställningarna är riktade till en publik som knappast kunde tänka sig att se på en teaterföreställning. Men wrestling-publiken ser ändå gärna på dramatiska händelseförlopp som påminner en hel del om Shakespeare, vars pjäser var lika burdusa och politiskt inkorrekt som wrestling tenderar vara. Jag får intrycket av att brottarna har samma stora passion för sin verksamhet som många inom amatörteaterkretsarna, att de känner en stor glädje i att få porträttera superhjältar och -skurkar på scen. Därför tror jag att det skulle vara berikande för teaterintresserade att besöka ett evenemang när man har passligt.

Häng gärna med någon gång. Ta en öl, skrik tills du blir hes när du hurrar på typerna som låtsas smälla skiten ur varandra i ringen. Bli ett barn igen, när du ser din favorit superhjälte slåss med din favorit superskurk i en episk kamp mellan gott och ont.

 

Mina foton från FCFs evenemang:

https://www.flickr.com/photos/95047328@N07/sets/72157644543433910/

https://www.flickr.com/photos/95047328@N07/sets/72157647698574466/

2014 i retrospekt

Nyårsafton närmar sig och traditionsenligt bör man reflektera över det gångna årets händelser. För min del har 2014 varit ett händelserikt år, mer på gott än på ont. Eftersom jag haft ett ganska trevligt år kan jag ju skryta lite om hur trevligt det varit, istället för att låta en automatiserad tjänst på social media göra det åt mig. Till att börja med kan jag nämna att jag har fått ett fint papper där det står ”filosofie magister”, vilket är finspråk för ”fängelsestraffet är avtjänat”. Efter sju långa år blev jag på våren färdig med mina studier och kunde se framemot arbetslivets allehanda utmaningar när jag lämnar den akademiska världen.

Den första utmaningen är ju att få jobb, vilket i dagens Finland blivit allt mer problematiskt. Läget för kulturarbetare inom Åboland må vara allt annat än idealt, men som tur är hade jag den stora glädjen att få arbeta som guide på friluftsmuseet Stundars i Österbotten. Stundars visade sig vara det bästa jobb jag haft i hela mitt liv, eftersom det var precis vad jag behövde efter att ha suttit stilla i flera månader och nästan enbart hållit på med hjärngymnastik. Därför var det mycket uppfriskande att ha något konkret att jobba med ute i den friska luften, när man låtsas vara en dräng i ett gammaldags bysamhälle. En stor del av tillvaron på Stundars går åt till fysiskt arbete, eftersom guiderna tar sig an roller och håller på med gammaldags arbetssysslor då när det inte är en guidning på gång. För mig kunde en typisk dag gå åt till att slå gräs och lägga upp höstörar, att snickra något smått eller att mocka kopiösa mängder koskit. Det är otroligt hur mycket kossor får ur sig per dag även om de är stora djur. Men det är ändå uppfriskande arbete i kontrast till den akademiska skrivprocessen, för graduskrivandet är tillsynes oändligt medan man alltid kan se hur mycket dynga det finns kvar att mocka. Dessutom är kossorna så älskvärda djur att man inte kan vara sur på dem trots allt bokstavligt skitjobb de orsakar.

Arbetet som sommarguide är mycket socialt och man umgås med alla slags människor som kommer till museiområdet. I bästa fall får man hålla en guidning för en grupp människor som är mycket intresserade av det förgångna och på köpet kan man dessutom ha givande diskussioner med dem om livet på landsbygden, gammaldags byggnadsteknik, djurskötsel och vad som helst som folk kan tänkas vara intresserade av. Stundars är mycket tilltalande för besökare eftersom tiden står stilla där och man får en inblick i livet på landsbygden förr i tiden, samtidigt som man kan ta en paus från allvärldens elektroniska prylar och rackerier. Trots det hade jag min kamera nära till hands under hela sommaren och tog ett flertal bilder och filmade även  en kort reklamfilm för Stundars.

På tal om filmer: Under min arbetslöshet efter tiden på Stundars har jag haft betydligt mer fritid än jag skulle föredra att ha, så mycket att jag riskerar smälta fast i min fåtölj. Därför har jag vid sidan om den evigt frustrerande viljekampen med FPA försökt hålla mig upptagen med diverse hobbyprojekt, bland annat videofilmande. Jag och mina kompanjoner i nörderi (bland dem herr Anderssén) har ett stort intresse för litteratur, film och teater från förut och vi råkar dessutom alla vara besatta av en viss kreativitet. Vår filmkarriär började en vacker sommardag när blivande herr Blomqvists svensexa förevigades på digitalfilm  med Indiana Jones som tema, vilket gav oss inspiration till fler filmprojekt på hösten. 

Eftersom vi känner beundran för pionjärer inom gerillafilmande (som likt oss arbetat med nollbudget) tyckte vi att ”Guerilla Pictures” var ett bra namn för vår lilla samling av entusiastiska amatörer. Eftersom vi gillar H.P. Lovecrafts skräckhistorier har vi som ambition att filma de berättelser som vår oexistenta budget och erfarenhet tillåter oss att förverkliga, varpå författarens första novell Dagon blev vårt första officiella filmprojekt. Till vår stolthet lyckades vår Lovecraft-filmatisering över förväntningarna och sedan dess har vi släppt ut några ytterligare kortfilmer, med hopp om fler filmer och sketcher i fortsättningen. Förhoppningsvis kan jag utnyttja dessa projekt som referensmaterial och använda mitt tecknande, fotograferande och videofilmande som en extra inkomstkälla utöver en fritidssyssla.

Även om jag mest skrivit om magistersbetyget, Stundars och kortfilmer i det här inlägget finns det mycket annat att vara tacksam för från det gångna året. Det mest notabla är de vuxenpoäng jag fått genom förlovning till den bästa människa jag haft glädjen att umgås med, vilket kommer att underlätta alla utmaningar som må komma med år 2015. Med allt det i åtanke önskar jag er alla gott nytt år!

Folkloristens julhälsning

Den här artikeln publicerades ursprungligen år 2013 i julnumret för Österbottniska Nationens medlemstidning Blade.

Varje julafton får vi besök av en mycket speciell gäst. Gästen är som vi alla vet en korpulent äldre herreman klädd i rött och utrustad med en säck full av gåvor åt alla snälla små pojkar och flickor. Han är känd under många olika namn på olika håll i världen, men här kring våra breddgrader är han känd som julgubben, eller jultomten i Sverige. Men vem är han egentligen? Enligt vissa är han ett katolskt helgon från 300-talet, enligt andra är han vintern förkroppsligad och för många är han en större modells tomte. Oberoende vad han kallas eller antas vara, är de flesta överens om att julgubben är en rätt trevlig och gladlynt figur som kommer med presenter till alla. Visst?

Men julgubben har inte alltid varit en lika mysig typ, utan rentav en mycket sträng och skräckinjagande surgubbe. Desto längre bakåt i tiden vi går så desto grymmare blir hans straff mot de ungjävlar som varit stygga hela året, men det är inte nödvändigtvis julgubben själv som tar hand om straffandet utan ofta gör någon av hans följeslagare det. I många länder har julgubben ett gäng ruskiga medhjälpare, som finns till för att ta hand om den mindre trevliga delen av att upprätthålla kontraktet om snällhet mellan honom och barnen. Ofta är det frågan om fastkedjade djävlar och andra onda varelser som tvingats till helgonet Sankt Nikolaus tjänst. Mest känd är den monstruösa Krampus, en liderlig bockliknande djävul som släpar stygga barn med sig till sin håla i helvetet. Dessa monster är en påminnelse om hur annorlunda julgubben varit tidigare, för en gång i tiden var han bister nog att ta hand om allt straffande själv.

Julgubben kallades ännu ganska nyligen för julbocken (joulupukki på finska) och på den tiden såg han faktiskt ut som en bock. Julbockens utseende på äldre tider och Sankt Nikolaus följeslagare Krampus är båda tecken på vad för slags väsen julgubben ursprungligen varit. Ni kan också ha lagt märke till alla halmbockar som läggs fram under julen. Allt det här påminner om de bockliknande varelser som dyrkades inom diverse fruktbarhetskulter över hela Europa. Skepnaden av en skäggig åldring härstammar däremot från asaguden Oden, som brukade i smyg vandra bland människor i skepnaden av en skäggig gammal man. På samma sätt som Oden höll ett öga på mänskligheten har också julgubben koll på vad barnen gör under övriga året. Den moderna julgubben är resultatet av hundratals års blandning av traditioner och myter från olika håll i Europa, men även om kristendomen bidragit med mjukare helyllevärderingar finns det fortfarande kvarlevor från tiden då julhelgen var allt annat än barnvänlig. På samma sätt som gamla sagor blir allt grymmare och våldsammare desto längre bakåt i tiden man går, i kontrast till hur mjäkiga de ter sig nuförtiden, har den rödklädda gamla mannen en synnerligen blodig historia bakom sig.

De typiska färgerna som används i juldekorationer (rött, vitt och grönt) är en kvarleva från julens riktigt gamla ursprung. För mycket länge sedan brukade människorna i Europas mörka skogar oroa sig för att solen skulle slockna helt när dagarna blev allt kortare på vintern, att den kalla perioden aldrig skulle ta slut. För att blidka sina bistra, grymma gudar tog de till djur- och människooffer, i hopp om att offergåvan skulle tilltala gudarna tillräckligt för att mörkret skulle avta och våren kunde börja. Den röda färgen på julgubbens kläder kommer inte från Coca Cola, utan från blodet i snön. Det röda blodet i den vita snön garanterar en grön vår. Andra traditioner som vi förknippar med det allra mysigaste i julfirandet är julmiddagen, som härstammar från hur man fastade tills offerritualen var undan och sedan firade man solens återkomst genom att äta en stor festmåltid. Man kan även tänka sig att alla julljusen ska påminna om det saknade solljuset. Helgen har ändrats enormt sedan dess makabra ursprung, med tanke på hur julgubben har blivit allt mindre skrämmande för barnen. Utvecklingen har gått så långt att i moderna tider har julgubben och eventuella medhjälpare blivit så snälla och menlösa att de enbart ger gåvor och godis, oberoende om barnen varit riktigt snälla eller inte.

Om ni tycker att julhelgens äldre ursprung som jag målat upp är för otäckt, så kan ni finna tröst i att vi lever i så trygga tider att midvinterns mörker anses numera vara en mer mysig tid. De blodiga offerritualerna till bistra gudar har bytts ut mot en i stort sett glad och trevlig helg, tackvare lättare levnadsvillkor och de mjukare värderingar vi fått via det. Julen må ha blivit krasst kommersiell på senaste tiderna och vi har mycken onödig stress på grund av det, men trots allt har vi det rätt bra. Eftersom vi har lyxen av en modern och harmlös julhelg, så tycker jag att det ger oss en bra orsak att tillbringa den med våra nära och kära, då vi ger gåvor till varandra och har det mysigt tillsammans. Och föräter oss på enorma mängder god mat.

God jul åt er alla!

Den orange ninjan går i pension

Nyligen tog mangaserien Naruto slut efter att ha pågått i femton långa år. Jag började se på anime-versionen när jag gick i gymnasiet och fastnade för serien eftersom Naruto skilde sig från allt animerat jag sett på dittills i mitt liv. På efterhand har jag kunnat konstatera att Naruto sannerligen inte är unik och att de flesta shonen-serier är nästan identiska till varandra. Men trots att Naruto ingalunda är en originell serie och den är långt från den bästa japanska serie jag sett, måste jag konstatera att jag fortfarande tycker mycket om den. Det var den första japanska animerade serie jag följde regelbundet och det var min inkörsport till japansk animation och berättarkonst. Det samma skulle gälla vilkensomhelst annan serie jag kunde ha sett först, men det råkade sig att jag föll för just Naruto när mina kompisar rekommenderade den. Därför är serien viktig för mig och jag har en smått bitterljuv känsla nu när den är slut.

Det är svårt att i ett nötskal beskriva vad Masashi Kishimotos serie Naruto handlar om, men förenklat kunde serien beskrivas som en japansk version av Harry Potter, fast med ninjor istället för trollkarlar. Precis som Harry Potter är huvudpersonen en föräldralös pojke som lever i en värld där övernaturliga förmågor är vardagliga och under seriens gång träffar han både vänner och rivaler. När han blir alltmer involverad med ninjavärldens avigsidor blir hans öde att rädda hela världen i en allt mer melodramatiskt episk kamp mot gudaktigt kraftiga fiender. Överlag är det en ganska typisk shonen-serie med typiska element för genren, såsom överdrivna kampsporter, utdragna stridsscener och tusentals referenser till japansk folklore. Dessutom utvecklas personerna på samma sätt som i Dragon Ball Z genom att det ofta läggs större fokus på hur deras förmågor utvecklas, jämförbart med hur erfarenhetspoäng funkar i spel. Det är visserligen lättare att visa personlig utveckling genom nya förmågor och tricks om man bara har tillgång till dryga dussin sidor per vecka, men som tur har Naruto aldrig gjort sig lika skyldig till att helt ersätta karaktärsutveckling med sådant. Serien har ett stort persongalleri av intressanta rollfigurer och det är en stor orsak till varför jag fastnade för serien i så många år. Seriens kvalité må ha gått uppåt och neråt flera gånger om, men de flesta rollfigurerna var så sympatiska att jag orkade hänga med dem och ville se dem lyckas.

Som sagt blev jag bekant med Naruto i gymnasieåldern, när anime-versionen var ännu relativt ny. Eftersom TV-serien hade pågått redan i ett drygt år kunde jag stortitta på serien flera avsnitt i gången, vilket var bara bra eftersom japanska serier tenderar gå otroligt långsamt framåt både som manga och i animerad form. Populära mangaserier blir snabbt omgjorda till animerad form utan att vänta på hur det går med serien, vilket leder till att animen är vanligtvis för nära att hinna i kapp med mangan. Därför blir händelserna i animen uttöjda så mycket som möjligt och massor av nytt material introduceras som utfyllnad, för att ge mangan ett försprång. När jag tittade på serien i stora etapper blev jag inte ännu störd på all utfyllnad, men vid det skedet då jag hunnit i kapp seriens senaste avsnitt och hamnade vänta en vecka på ett nytt avsnitt, då kan ni tro att utfyllnaden gick mig på nerverna. Värst var det när handlingen i Naruto hoppade framåt så att rollfigurerna kunde växa upp till tonåringar, för animen stampade på stället i långt över hundra avsnitt med material som hade inget med mangans handling att göra. När animen till sist förflyttade sin handling framåt och började igen följa mangan som fortsättningsserien Naruto: Shippūden dröjde det inte länge förrän den visade sig gå även långsammare framåt på grund av ännu mer utfyllnad. Därför övergav jag anime-versionen och följde enbart mangan därifrån framåt.

Naruto varierade mycket i kvalité och jag var självklart besviken när den var som sämst, men jag var fortfarande intresserad av handlingen och orkade fortsätta framåt tills serien blev bättre igen. En av orsakerna till att jag orkade hänga med Naruto i så många år är att serien aldrig blev lika dålig som vissa andra serier som pågått i flera år. Handlingen kändes hela vägen enhetlig nog att alla etapper kändes som en del av samma långa berättelse, istället för att det skulle ha blivit ytterligare en evighetsserie med nya äventyr som inte har något med de tidigare att göra. Överlag tycker jag att serien lyckades under sina sista år ganska bra binda samman alla lösa trådar och slutet var tillfredställande. Efter 700 kapitel av ninjaäventyr avslutades berättelsen med en avlägsen epilog i bästa ”lyckliga i alla sina dagar”-anda, där man får se vem som gifte sig med vem och hur följande generation tar över efter den gamla. Efter att en serie pågått så länge är det en lättnad om den inte slutar i antiklimax och om den lyckas sluta på ett okej vis, så allting bra med slutet är bonus.

Serien kommer garanterat inte att falla i allas smak, inte ens hos alla japanofiler, men jag rekommenderar att kolla Naruto antingen som manga eller anime. Det finns mycket som kan kritiseras med den här serien och det finns mycket jag kunde rentav klaga om, men i så fall skulle jag göra det med kärlek för trots alla dess brister har Naruto en viktig plats i mitt hjärta. Jag är mycket tacksam för serien som påverkat min smak i anime och som delvis har inspirerat min teckningsstil. Jag är tacksam för de många goda minnen och för hur rolig Naruto varit för mig. Jag önskar lycka till åt Masashi Kishimoto i hans framtida projekt och länkar här en löjlig skämtvideo jag gjorde i somras med en kompis: