Animerade zombier (och andra monster)

 Efter att ha arbetat mycket länge på kortfilmen om troll var det uppfriskande att få ta itu med ett mindre projekt emellanåt. I år har jag deltagit för femte gången i Linkaras årliga tävling för en kort videosnutt till hans serie Longbox of the Damned. Jag gjorde igen en video med zombier, fast den här gången i en gravgård istället för ett sjörövarskepp. Snutten användes i avsnittet för 23.10.

Jag har igen använt en kombination av stop-motion, manipulering av stillbilder och blandning av olika animerade element. T.ex. har jag digitalt kombinerat huvudet från en av dockorna med ett foto på fladdermusvingar, samt tentakler av modellera, som animerats genom stop-motion. Slutresultatet påminner om en del flygande vampyrliknande monster från folktro i Sydostasien.

Det är samma slags tekniker som jag använde i trollfilmen och några andra tidigare små projekt. I fortsättningen hoppas jag kunna utveckla vidare på teknikerna genom att ha dockorna att interagera direkt med skådespelare. Jag och mina kompanjoner har länge diskuterat möjligheten att igen göra kortfilmer baserade på H.P. Lovecrafts och andra skräckförfattares verk, vilket blir alltmer en möjlighet då jag övar på att skapa egna filmmonster.

Kortfilm om Troll

Den här kortfilmen är mitt längsta försök på animation hittills, med en kombination av stop-motion och andra digitala tricks för att skapa illusionen av fler dockor än jag har på riktigt. Videon är en kort sammanfattning över hur mångsidig folktro det finns om trollen.

Finns också på engelska:

Och på finska:

Jag har arbetat på kortfilmen i nästan ett helt år. Jämfört med mina tidigare videoprojekt tog det riktigt länge p.g.a. en kombination av att jag hade arbete hösten och vintern samt att jag dessutom är förälder till ett aktivt småbarn. Allt blev sedan ännu mer hektiskt via vårens koronastress, men det här projektet har varit en välkommen distraktion som hjälpt mig att orka. Av dessa orsaker har jag kunnat animera och editera videoklippen i enbart små etapper, i bästa fall ett par timmar i taget och vanligtvis då när min dotter sover.

 

 

Det här projektet kunde förverkligas främst för att Hit Film är ett så mångsidigt program. Filmprojekten med Guerilla Pictures har som sagt tyvärr stampat på stället de senaste åren, men jag har haft chansen att öva på programets diverse funktioner tack vare andra små projekt jag kunnat ta del av. Framförallt har Linkaras årliga tävling erbjudit en möjlighet att experimentera på stop-motion, samt funktionen "puppet" på Hit Film. Den funktionen erbjuder en chans att manipulera stillbilder på ett sätt som vid behov kan ersätta stop-motion, om det är för tidskrävande eller inte en möjlighet just då. För att resultatet ska bli tillräckligt bra måste jag skära bilden i flera lager för att kunna manipulera de olika kroppsdelarna, nästan som en virtuell pappersdocka. Att manipulera stillbilder på det sättet tar ohjälpligt mycket tid, men det är i många fall mindre tid än som skulle gå åt till att fotografera en docka hundratals gånger för att animera små rörelser.

 

 

Här ovan ser ni två exempel på dockor som kunde animeras med funktionen "puppet". Skillnaden är att trolldockan kan animeras genom stop-motion tack vare rörliga delar, men spökpiraterna är en styv klump som inte egentligen kan manipuleras nämnvärt. Sjörövardockan är ett bra exempel på hur stillbilder kan fås rörliga genom att digitalt klippas till flera olika lager som individuelt manipuleras. Med trollfilmen kunde jag spara enormt mycket tid då jag skapade den här grundanimationen på trollet, vilket sedan gjorde det lättare att skapa illusionen av att avända fler dockor än jag har bygt. Det gjorde jag genom att klippa och klistra stillbilder av andra dockor, som sedan korsades ihop med det här trollet för att skapa många nya individer.

 

Den här tekniken sparade mig en hel del tid och arbete jämfört med att tillverka nya dockor för varje varelse som behövdes, men det här tog också många, många timmar av mitt liv. Lite mindre än om jag satsat 100% på stop-motion, fast i så fall skulle jag bli färdig först då min dotter börjar skolan.

Bakgrunderna i filmen är mina egna fotografier, som jag manipulerat genom Hit Film för att skapa en känsla av rörelse. Exempelvis hur jag kan lägga in flimrande effekter som påminner om vatten, eller så kan jag använda programmets inbygda rökeffekter. 

Många filmmakare använder sig av stock-footage från diverse webbsidor, men jag har haft i flera år som vana att aldrig gå hemifrån utan en kamera. Därför har jag nu tusentals bilder att välja mellan, samt flera hundra timmar av lösryckt videomaterial som kan vara till nytta. Behöver jag en skock får som springer undan en frostjätte? Tur att jag tog med kameran för att filma fåren som betade vid Vassorfjärden. Jag gör min egen stock-footage så långt som det bara går.

Så här i efterhand kan jag konstatera att det här var ett monstruöst stort projekt för mig att ta an ensam. Jag hoppas att jag har vett att ta en paus tillsvidare från den här storlekens videon. Men det har varit mycket roligt att pyssla på effekterna och finjustera på videons innehåll i alla dessa månader. Jag förstår varför filmmakare som Peter Jackson ogärna avslutar filminspelningar och fortsätter gärna in i det sista att finslipa på vad de gör. Men vid något skede måste man tvinga sig själv att säga "stopp" och kallt avsluta ett projekt.

Vad till näst? Jag ser framemot att dra nytta av de erfarenheter jag fått då jag tar itu med nya monsterfilmer, eventuellt om jag och Johan får en chans att göra fler Lovecraftiska kortfilmer. Som det råkar sig har Linkara igen en tävling på gång och jag deltar gärna en femte gång.  

Att översätta det förflutna

Att porträttera det förgångna på film och TV är ohjälpligt en utmaning, som jag påpekat redan flera gånger. Det kan vara svårt att få rekvisitan och miljön förverkligad ordentligt, om det inte finns tillgång till rätt slags material eller tillräckligt med kunskap om en tidsperiod. Det kan också vara svårt att porträttera samtida kultur utan moderna anakronismer, vad gäller smak, moral och attityder i största allmänhet. Tyvärr tenderar det förgångna porträtteras vedervärdigt för att det ofta saknas en vilja att satsa på historisk korrekthet, ifall målet är att bara upprepa tröttsamma fördomar och klichéer för att få lite snabba pengar. Men låt säga att någon vill göra en bra historisk film och lyckas ganska bra med rekvisitan och scenografin, samt att porträttera historiska händelser i någotsånär rätt ordning och sammanhang. Även då finns fortfarande kvar en av de största tänkbara utmaningarna: Tror publiken på de förgångna personligheterna och tas de på allvar som levande människor? Eller ses de bara som missfoster i en freak show, något att förlöjliga och skratta åt? Problemet är att det förgångna är i regel lika avlägset och exotiskt som ett främmande land, vilket kräver en hel del anpassning och förståelse.

Samhället är i konstant ändring och generationsklyftor bidrar till svårigheter att känna empati för människor som levt förritiden, eftersom sättet att se på världen är ohjälpligt annorlunda och bundet till sin samtida kontext. Det kan finnas enormt mycket likheter på fundamental nivå mellan olika generationer, som behovet att få äta sig mätt eller hitta en trygg plats att sova på, men vi människor tenderar hänga upp oss på ytdetaljer. Dessutom sker utvecklingen i samhället allt snabbare, då trender och attityder inom några få år kan ändras lika mycket som det tidigare kunde ha tagit minst ett halvt sekel. Av den orsaken är det förståeligt om nutida människor har svårigheter att kunna förstå kulturella normer som togs på dödligt allvar hundratals år sedan, på samma vis som den tidens människor hade svårt att begripa sig på något deras förfäder ansåg vara viktigt. Därför finns det en risk att fullständigt historisk korrekt underhållning kan bli obegriplig för publiken, om den saknar färdig akademisk kunskap om vad som gällde vid olika epoker. Av samma orsak finns risken att människor från det förflutna blir osympatiska, om publiken är ovillig att göra den mentala gymnastik som behövs för att leva sig in i forna tiders moral.

Tidvis kan det vara riktigt bra om ett verk tar vissa friheter för att översätta ett historisk sammanhang, genom att dra direkta jämförelser till något modernt som publiken kan vara mer bekant med. Ett exempel är filmen A Knight's Tale med Heath Ledger i huvudrollen. Filmen är förlagd till mitten av 1300-talet men använder sig av många anakronistiska stilgrepp med flit, framförallt gällande musiken som består mestadels av 1970-talsk rock. Ursprungligen började det som ett skämt, då det spelades in en extra snutt där torneringspubliken klappade i takt till sången "We Will Rock You". Men filmmakarna tyckte så mycket om effekten att de beslöt att gör all musik i filmen modern, med syftet att visa hur medeltida människor skulle ha upplevt sin egen samtida musik. Stilgreppet berättigades med att traditionell filmmusik skulle vara lika malplacerat i en medeltida miljö, eftersom klassisk orkestermusik uppstått bara några århundraden innan rock- och popmusikens tidigaste former. Dessutom skulle det enligt filmmakarna vara svårare för en modern filmpublik att förstå och uppskatta medeltida musik, så som den var meningen att upplevas i dess ursprungliga sammanhang. Personligen skulle jag inte ha något emot att höra musik med medeltida anor, men jag kan uppskatta filmmakarnas mål att försöka presentera medeltida människor som mindre exotiska och mer igenkännbara.

Jämförbart med den moderna musiken är filmens struktur mycket lik en typisk idrottsfilm, med de klassiska troperna om en underdog som ska besegra en starkare rival som är dessutom ondskefull. Dessutom handlar det inte om att anakronistiskt försöka göra alla i pöbeln jämlika, utan om att en individ vill nå en högre elitstatus. Tornering presenteras som en medeltida motsvarighet till kampen som Rocky Balboa går igenom i varje film, medan den ofta antydda klasskampen inom genren blir betydligt mer uppenbar då tornering är något exklusivt för adeln och Ledger tvingas låtsas vara av hög börd för att få tävla. En liknande sportfilm kunde göras om romerska gladiatorspel, för även om en stor del av gladiatorerna var slavar kunde de genom underhållande agerande bli stora rikskändisar likt moderna idrottare. I filmen Gladiator var det meningen att Maximus skulle ha fått ett sponsorkontrakt med lokala köpmän, som en korgbollspelare som gör reklam för Adidas eller Nike. Men filmmakarna var oroliga att publiken skulle uppfatta det som för modernt då det inte passar in med de flestas föreställning av livet i romarriket. Det skulle egentligen vara helt historiskt korrekt för en gladiator att göra reklam för en särskild tillverkare av lyxkläder, eller en viss importör av spansk garum. Förutom legitim modern idrott är både gladiatorspelen och tornering också jämförbara med wrestling, för det ingår mycket teaterteknik i dessa. I så fall vore det helt acceptabelt om någon av riddarna i A Knight's Tale mött den jublande publiken med Hulk Hogans entrélåt "Real American" som ackompanjemang. 

Det vanligaste exemplet på att översätta det förgångna går ut på att enbart uppdatera språkbruket. Det gäller vanligtvis svordomar, för även om folk under alla tider uttryckt sig vulgärt brukar svordomar likt övriga uttryck ändras med tiden. De ord och uttryck som upplevs fula hör ihop med koncept som just då är tabubelagda, exempelvis av religiösa skäl eller om samhället har mycket pryda sexualnormer. Därför är det vanligt att fult språk från t.ex. 1800-talet kan verka mycket komiskt för en modern publik, jämförbart med hur gamla oskyldiga uttryck kan senare tolkas som fulla av innuendo. Av den orsaken kan jag förstå behovet av att modernisera språkbruket för att framhäva betydelsen av det som sägs, i synnerhet om någon svär som en sjöman och deras språkbruk är menat att verka chockerande för den samtida befolkningen. Att bara ersätta tidsenligt svärande med moderna skälsord är i mitt tycke dock ganska fantasilöst, för även om ålderdomligt språkbruk kan vara svårt att förstå har det ofta sin egen charm.

Ett exempel på en film som försöker genomgående porträttera korrekt språket från sin valda tidsperiod är western-skräckisen Bone Tomahawk. Filmen är visserligen något av en rekonstruktion av 80-talets exploitativa kannibalfilmer, kombinerat med filmgenren om grottmänniskor i nutid, samt filmer där cowboys möter fantastiska fiender (i stil med dinosaurie-western Gwangi). Trots det har filmmakarna satsat troget på språkbruk och klädsel, så långt att filmens porträttering av vardagslivet i en småstad i 1800-talets USA är mer lik en avskalad och oromantiserad dokumentär. Men jag kan inte rekommendera filmen utan att ge en varning om att Bone Tomahawk har en av de mest groteska dödsscener jag sett i en modern film, främst för att det likt resten av filmen presenteras så nonchalant och dokumentäriskt. Förutom tillägget av kannibaliska grottmänniskor är filmen ett av de mer lyckade försöken att göra en western baserad på historisk forskning, mest genom att aktivt undvika det romantiska som ingår i genren men utan att avromantisera det för mycket åt andra hållet.

Dock är filmen också ett exempel på varför det förgångna vanligtvis måste översättas till moderna begrepp, åtminstone i viss mån. Bone Tomahawk är ett passionsprojekt från början till slut, regisserad av en romanförfattare som en visuell roman snarare än en film. Det är en liten film för en ganska specifik grupp av tittare som vet vad de vill ha, så den skulle knappast falla i smaken för en bred biopublik. Jag kan tänka mig jämförbart om det gjordes en film av en grupp medeltidsentusiaster, som spenderar sin fritid på HEMA-träningar och regelbundet besöker medeltidsmarknader i den mest historiskt korrekta utrustning de kan skrapa ihop. Om dessa människor beslöt att kombinera sin entusiasm och kollektiva historiska kunskap till att göra en hypotetisk film, då finns en möjlighet att det kan bli en riktigt bra film förlagd till medeltiden vad gäller den historiska biten. Men det är inte garanterat att filmen skulle tilltala folk som har ett mer ytligt intresse i medeltiden, eller bara vill se någon slåss med svärd. Jag skulle gärna se en sådan film och även delta i produktionen av något sådant, vilket beror på att jag är en del av den tilltänkta publiken och skulle vara nöjd med en välgjord dokumentär. Som tur finns ställen som Kickstarter för att förverkliga diverse udda passionsprojekt.

Jag skulle också gärna se fler filmer som A Knight's Tale, som utnyttjar sina anakronismer till att berätta om det förgångna och porträttera forntida människor mer sympatiskt. Motsvarande till att porträttera tornerspel via troper i moderna idrottsfilmer är insikten bakom sången "Rock Me Amadeus", att Mozart var sin tids rockstjärna. Därför kunde det i mitt tycke helt bra göras en rockopera om hans liv med rock-versioner av hans musik. Det kunde skapa en känslomässig kontakt även med människor som inte är intresserade av klassisk musik, eftersom de kan lättare få en inblick i varför Mozart och andra kompositörer var så inflytelserika under sin samtid. Ett annat lösryckt exempel jag kan tänka mig är att på film framhäva likheten mellan moderna rap-battles och flyting, som går ut på att förolämpa varandra genom dikt. Precis som nuförtiden kunde fejder mellan skalder och poeter leda också förritiden till våldsamhet mellan deras anhängare och även mord. På tal om mord, kan jag också tänka mig ett mordmysterium där det romerska imperiets undre värld presenteras likt en film noir, komplett med sorgsen jazzmusik.

Det finns visserligen risken för att metoden används dåligt och slutresultatet blir råddigt, likt Robin Hood-filmen som kom ut förra året. Den försökte tillsynes placera in kommentar på Irak-kriget och moderna proteströrelser i ett vagt medeltida sammanhang, dock mycket klumpigt och utan någon större insikt i det riktiga 1100-talets England. Men jag anser att det är ett potentiellt intressant grepp att försöka översätta det förgångna genom strategisk användning av anakronismer, för att få fram likheterna mellan oss i nutiden och dem i det förflutna. I bästa fall kan det bidra till att förmänskliga det förgångna på ett mer mångsidigt vis än att bara förenklat porträttera alla som malplacerade moderna amerikaner.

Mer funderingar över medeltiden på film

Jag har tidigare skrivit om hur det förgångna tydligen måste porträtteras enbart på ett dystert vis och att historisk korrekthet strävas efter mycket sällan, med några få härliga undantag. Av de olika epoker som syns inom underhållning tycks det vara främst medeltiden som är offer för historiska felaktigheter. Fast för mig är det värre hur porträtteringarna av medeltida vardagsliv brukar inte bara vara felaktiga, utan rentav elakt fördömande.

Den här bilden illustrerar några av de vanligaste problemen i hur medeltiden porträtteras av nöjesindustrin: Allt är miserabelt, färglöst och smutsigt. (Och av någon orsak ska det överallt finnas facklor som gör ingen nytta.) Människorna från medeltiden porträtteras konsekvent som de dummaste, trögaste, smutsigaste och i allmänhet sämsta som någonsin existerat på denna jord. De presenteras som ett historiskt missfoster som kom mellan den högt utvecklade antiken och renässansens återupplivande av intellektuella intressen. I de mest absurda fallen spekuleras det att om romarriket inte brakat samman kunde mänskligheten ha uppfunnit rymdraketer minst tusen år tidigare, om inte den där förbannade medeltiden ägt rum och förstört allting för alla.

Jag börjar verkligen vara trött på det ovannämnda. Förutom att det är historieförvrängande i sitt förenklande av det förgångna är det också upprätthållande av mycket gamla stereotyper. Nöjesindustrin är trög på att anpassa sig till utveckling inom forskning och förändring i största allmänhet. Ett annat exempel på fenomenet är hur psykologi porträtteras på film: Patienten ska ligga på en soffa och Freud tas fortfarande på allvar, vilket inte stämt på fler årtionden. Jämförbart brukar filmer och tv-serier också göra mängder av misstag då det läggs mycket fokus på den senaste och mest utvecklade mobilteknologin, för de inblandade människorna tenderar veta mycket mindre om ämnet än vad de vill ge intryck av. Det är samma som den sorgligt vanliga tendensen att anlita historiska konsulter bara för att ignorera dem och fortsätta med välanvända stereotyper som visats sedan Hollywoods guldålder.

Som jag skrivit tidigare tenderar medeltiden porträtteras som ett hopkok av olika element som klumpas ihop till en förenklad helhet, utan att ta i beaktande mängder av regionala skillnader eller att begreppet täcker många små perioder över loppet av dryga tusen år. Korfattat rymmer medeltiden betydligt mer variation än vad som syns på film eller TV. Dessutom ignoreras det hur mycket dynamisk innovation som skedde efter att romarrikets västra halva splittrades och befolkningen tvingades anpassa sig till att livet blev i många fall mer lokalt och begränsat. Det fanns ingen romersk byråkrati längre att koppla ihop de olika provinserna i västra Europa, rörelsefriheten minskade och många etablerade handelskontakter bröts. Som tur är människor bra på överlevnad, samarbete och improvisation, vilket bidrog till att nya små riken uppstod och befolkningen lyckades överleva vardagen. Dessutom var övergången från antik till medeltid ingenting plötsligt, utan imperiet hade försvagats och splittrats gradvis över en längre tid innan östra halvan fick ensam representera romersk överhöghet. Det sistnämnda brukar också glömmas bort i porträtteringar av medeltiden, att romarriket överlevde med Konstantinopel som huvudstad i ytterligare tusen år och var fortfarande mäktigt under största delen av den tiden.

Även om jag gärna vill se historisk realism så långt som möjligt inom underhållning, är det ändå inte ett 100% nödvändigt krav för att något ska tilltala mig. Jag brukar vara positivt överraskad om jag ser någonting porträtteras ens lite åt rätt håll, i synnerhet om det är i något som inte måste vara realistiskt. Exempelvis serien Merlin, som är baserad på myter om Kung Arthur och innehåller en hel del övernaturliga element. En serie med magi och drakar måste inte försöka vara realistisk, men jag blir mycket glad då serien gör det drastiska beslutet att visa medeltida människor i färggranna kläder och det finns en hel del rekvisita jag känner igen från diverse medeltidsorienterade nätbutiker. Det gör inget att utrustningen är ett hopkok från flera olika århundraden, för redskapen i sig är i förvånansvärt många fall baserade på något som folk använde på riktigt istället för påhittad fantasy-rekvisita. Redan det att kungen inte har ett lortigt ansikte gör Merlin i mitt tycke till en av de bättre tv-serierna om medeltiden.

Det renaste ansiktet i kungadömet.

I kontrast till Merlin blir jag förargad av serier som Vikings och The Last Kingdom, för dessa serier har i allmänhet betydligt sämre rekvisita och presentation av medeltiden. Då jag försökt kolla på båda serierna har en stor del av tiden gått åt till att himla mig över kläder, militär utrustning och att även kungligheterna ser ut som uteliggare. Det som förargar mig mest är hur serierna marknadsförs med ett antydande om att de är mer baserade på historiska källor och arkeologiska fynd än de egentligen är, för bristen på komiska hornhjälmar gör inte dessa vikingar mer verklighetstrogna. Jag skulle föredra om de var mer ärliga om saken, att de inte gav intrycket att deras porträttering skulle vara mer korrekt, för det är till stor del gamla stereotyper och vanföreställningar i en lite annorlunda förpackning än tidigare. Det enda jag ber om är lite mer ansträngning, för tidsenliga 900-talskläder skulle se bättre ut än trasorna och de konstiga lädervästarna som finns överallt.

Det snällaste jag kan säga är att sköldarna är åtminstone runda och båten ser helt okej ut.

Om det inte går att sträva efter bättre redskap, då föredrar jag faktiskt vikingar som med flit porträtteras överdrivet karikerat. Det samma gäller vikingarnas motparter, för hellre ser jag en överdriven strid mellan högmedeltida sagoriddare och fantasybarbarer. Det skulle åtminstone vara ärligt felaktigt och betydligt mer underhållande, för utöver historiska felaktigheter är det en värre synd om handlingen uttråkar mig. 

Prince Valiant (1954), ett härligt töntigt retroäventyr.

Intressant nog finns ett exempel på riktigt välporträtterade anglosaxer i Sagan om Ringen, där folket i Rohan ser mer ut som riktiga fornengelska krigare än vad som oftast ses i verk förlagda till tidigmedeltida England. Det är ganska ironiskt att ett fantasyverk kan ha mer realistisk porträttering av medeltiden än de flesta verk som sägs vara baserade på historisk forskning.

Men det finns hopp, för jag har märkt under de senaste åren en växande entusiasm på internet för medeltiden och vikingatiden. Det gläder mig att entusiasmen numera bidrar också med ett större intresse för historiska källor och arkeologisk forskning. Det är ohjälpligt svårt att sålla bort nonsens på internet, men det finns några riktigt bra Youtube-kanaler dedikerade till historiska kampsporter och forntida krigsföring. Exempelvis Scholagladiatoria, Skallagrim och Metatron, som brukar förklara varifrån de fått sin kunskap och ger tips åt nybörjare inom historiskt återskapande. Jag rekommenderar gärna även Jackson Crawford, en akademiker som gjort en egen översättning av Eddan och presenterar grundligt det vi vet (och tyvärr inte vet) om vikingatida trosföreställningar utifrån de få källor som finns. 

En annan trevlig sak jag upptäckt nyligen är en webb-serie som vikingacentret i Ribe producerat. Dramatiseringen av livet i den lilla hamnstaden är det närmaste jag hittills sett av det jag önskat mig från en TV-serie, som är förlagd till vikingatidensträvar efter historisk realism och lyckas riktigt bra. Därför skulle jag gärna se fler dylika videoprojekt, där museifolk och entusiaster för det förgångna lyckas göra ett bättre jobb än Hollywood. Tyvärr har Hollywood mer pengar, så entusiasterna får lov att vara mer kreativa och småskaliga.

Den växande entusiasmen märks också i hur det på sistone har också uppstått en stark trend för att göra medeltida remixar av popsångar, "Bardcore", som om ett musikstycke skulle ha gjorts flera hundra år tidigare. Vissa remixar är bättre och vissa låter fortfarande ganska elektroniska, men min personliga favorit lyckas över förväntningarna. Det är en remix på sången "Pumped Up Kicks", vilket det finns redan några medeltidsremixar av. Men den här versionen är sjungen på fornengelska och låter nästan som en riktig ballad från 1000-talet.

Samma fenomen märks också på medeltidsevenemang, då de uppträdande musikerna ibland spelar kända poplåtar med sina instrument. Exempelvis hade jag sommaren 2009 glädjen att få höra bandet Patrask spela "I Feel Good" på säckpipa. 

Jag är överlag ganska hoppful, trots att jag inledde det här blogginlägget med ett långt klagomål om hur negativt medeltiden tenderar porträtteras i underhållning. Delvis känns det som att en växande mängd människor vill genuint veta mer om det förgångna, för jag tycker mig se en utveckling i video-essäer om historia, arkeologi och mytologi jämfört med tidigare. Dessutom tycks intresset för forntidsevenemang ha ökat över de senaste flera åren och historisk återskapande blir mer populärt. För egen del ser jag framemot att kunna börja besöka evenemang mer flitigt igen, så fort som koronan avtagit mer och min dotter blivit lite större. Hon är ännu under två år, men inom ett par år tror jag att hon kan bli en flitig marknadsbesökare i en egen liten medeltidsdräkt. Vem vet, kanske vi kommer också att börja göra egna historiska videoprojekt?

Klassisk fantasy i spelet Icewind Dale

 

Låtom oss fortsätta om Dungeons & Dragons och fantasy i största allmänhet. Som jag skrivit tidigare har min upplevelse av fantasylitteratur och mina preferenser för stämningen påverkats starkt av det första Warcraft-spelet jag testade som barn. Utöver Warcraft II fanns det tre andra fantasyspel kring millennieskiftet som gjorde ett starkt intryck på mig: Heroes of Might and Magic III, Baldur's Gate II och den första Icewind Dale.  

Heroes (eller HoMM) är ett turordningsbaserat strategispel där spelarna styr varsitt kungadöme och ansvarar för rikets ekonomi, samt leder arméerna. Baldur's Gate och Icewind Dale är däremot datorrollspel baserade på D&D-spelvärlden Forgotten Realms, som kortfattat kan beskrivas som den mest arketypa fantasyvärld som finns. Alla tre spel var mig mycket kära då jag blev bekant med dem tack vare kompisar och så småningom köpte jag spelen själv.

Baldur's Gate och Icewind Dale äger rum i olika delar av samma fantasyvärld och de varierande miljöerna påverkar handlingen på olika vis. Det förstnämnda spelets äventyr sker i trakter som motsvarar medeltida Central- och Sydeuropa, framförallt i stadsmiljöer där spelarna får ta del av lokala politiska intriger. Allting från maktkamper mellan adelsmänniskor och tjuvgillen, till mäktiga trollkarlars ambitioner att bli upphöjda till gudomligheter. I stark kontrast till Baldur's Gate är det andra spelet förlagt till avlägsna trakter i fjärran norr, i ett område som är likt stereotyper av både Skandinavien och Sibirien. Istället för en storstadsmiljö rör sig spelarna bland små byar, som behöver skyddas från vildmarkens monster och barbarer. Det innebär också att äventyren framskrider på olika vis: I Baldur's Gate-spelen kan spelarna besöka stora delar av platserna om och om igen för att reda ut olika uppdrag, medan i Icewind Dale-spelen går handlingen framåt genom att besöka ett ställe i taget.

Något som jag finner mycket tilltalande i båda spelserierna är att handlingen ter sig som ett detektivmysterium som ska lösas. Spelen handlar i första hand om stora mysterier, vanligtvis om skurkanas identitet och deras planer. Men det finns också utrymme för mängder av små mysterier att lösa, både vad gäller konkreta uppdrag och bakgrundsinformation om själva världen. Exempelvis finns det mängder av böcker att läsa i och alla föremål har en beskrivning, framförallt unika redskap som stärkts med magi. Det finns enorma mängder bakgrundsinformation som får spelvärlden att kännas mycket större och spelaren får lust att ta reda på mer, antingen genom andra spel eller romaner förlagda i Forgotten Realms. Samtidigt finns möjligheten att ignorera nästan all dialog och bakgrundsinfo och bara rusa genom spelet, en strid i taget. Om man så vill. *Fnys!*

Om jag måste välja vilkendera spelserie jag föredrar, då är svaret Icewind Dale. Det beror främst på den vintriga miljön och alla konstigheter som gömmer sig under snön. Av alla mysterier som byggs upp i världsbyggandet har jag mest tyckt om idén att det finns bortglömda civilisationer gömda i  vildmarken, vilket associeras vanligtvis med djungelmiljöer snarare än tundran. Det har jag känt mig starkt inspirerad av, för det känns roligt att föreställa sig uråldriga ruiner och skatter dolda i vår egen Lappmark. Därför tycker jag också om H.P. Lovecrafts "At the Mountains of Madness", som är bland de mest inflytelserika scifi-berättelser som skrivits. Bland mina diverse bordrollspelskampanjer hade jag en idé som använde i princip samma koncept som Icewind Dale - sydliga nybyggare som vill tämja en farlig ödemark i norr - förutom att jag förflyttade äventyret från en vag medeltidsperiod till en fantastisk fornålder inspirerad av Conan the Barbarian.

Johans spelarkaraktär från det rollspelet: Vargmannen.

Under den nu rådande nostalgin för milennieskiftets 2,5-dimensionella spel har både Baldur's Gate och Icewind Dale inspirerat flera nya spel i samma visuella stil, bland annat spelet Pillars of Eternity, som jag också skrivit om tidigare. Spelen har estetiskt åldrats bra under de senaste två årtionden och är populära nog att de via GoG kan spelas på nyare datorer. Spelen har även fått HD-remakes, med mycket nytt material och nya karaktärer att interagera med. Orsaken till att spelens visuella stil åldrats rätt bra är i mitt tycke att allting ser tidvis ut som en klassisk oljemålning som rör sig, medan de flesta 3-dimensionella spelfigurer från millennieskiftet ser numera mycket grova ut. De 2,5-dimensionella miljöerna är dessutom en bra representering av ett bordrollspel med miniatyrer för monster och rekvisita, så som D&D vanligtvis spelas i verkligheten.

Jag måste bekänna att jag aldrig spelat D&D som bordrollspel, även om jag spelt en hel del andra bordrollspel och samlat på miniatyrer i flera år. Min främsta erfarenhet av spelet gäller de ovannämnda datorspelsversionerna och många andra spel som tagit inspiration från D&D och liknande fantasy. Jag skulle gärna testa det någon gång och eftersom jag tycker om att pyssla med olika grejer skulle jag gärna satsa mer på miniatyrer igen. Det relativt nya miniatyrspelet Frostgrave äger rum i snötäckta ruinstäder och påminner mig mycket om Icewind Dale, vilket ger mig inspiration att försöka förverkliga vissa av det spelets miljöer i miniatyrform.

Som sammanfattning kan det konstateras att jag tycker verkligt mycket om äventyrsberättelser förlagda till en vintrig miljö, även då det inte är frågan om fantasy. Kanhända att det beror på hur farlig vintern är i sig, för redan den låga temperaturen är en stor fara. Sedan finns det halka, bräckliga isar, snöfall som kan begrava en levande, samt rovdjur som intensivt följer ens minsta rörelse. Därför funkar Icewind Dale för mig mycket bra och jag rekommenderar det spelet, som en inkörsport till spelvärlden Forgotten realms och fantasy som genre i största allmänhet. Spelet finns att köpas för billigt på GoG, både i ursprungsversion och HD-remake.

Dungeons & Dragons på film?

Inom bordrollspel är Dungeons & Dragons kanske det mest arketypa spelet, åtminstone vad gäller genren fantasy. Spelet har haft en betydelsefull roll i att forma modern fantasylitteratur, genom att plocka element ur Tolkiens verk och kombinera det med andra klassiska fantasyförfattare som bl.a. Moorcock, Howard och Zelazny. Genom att blanda de olika elementen till en gemensam helhet och att bygga ett regelsystem kring allting kunde spelet erbjuda möjligheten för folk att uppleva sina egna äventyr i fantastiska miljöer. Ett typiskt äventyr i D&D går ut på att spelarna träffas i en taverna, där de får höra om något farligt som är på gång, t.ex. att byborna hotas av monster eller så spökar det i närliggande ruin. Det nämns något om skatter eller rentav en belöning för att utrota monstren, varefter spelarna går ut på sitt äventyr och lyckas återvända helskinnade om tärningarna är på deras sida. Om spelarnas karaktärer överlever sina äventyr blir de starkare och kan ta del av ännu farligare äventyr, vilket ger spelledaren en chans att introducera mer ambitiösa skurkar med mer resurser för sattyg.

Men hur skulle D&D funka som film, eller på TV? Det har gjorts några filmer och en tecknad serie på 1980-talet, men det finns egentligen inget tillräckligt distinkt i någon av dem för att koppla dem till spelet. Det är frågan om ganska generisk fantasy, visserligen med drakar men ganska lite utforskande av kusliga fängelsehålor eller ruiner. D&D är i första hand ett spelsystem och det finns många spelvärldar med äventyr att göra filmer om, men då behöver inte filmen heta Dungeons & Dragons. Problemet ligger delvis i hur många fantasy- och scifi-filmer görs, att det nästan måste finnas en episk kamp mellan gott och ont. Det behövs vanligtvis en Sauron eller Darth Vader som hotar allting och som måste besägras för att alla ska få vara lyckliga i alla sina dagar. Men så funkar det inte i de olika spelvärldarna i D&D, för världsuppbyggnaden gör det tydligt att varje äventyr är bara ett av många. Det sker tidvis riktigt stora, episka äventyr inom varje spelvärld, men inget av dessa lägger ett slut för nya äventyr att ske samtidigt eller efteråt. Det finns inte bara en Sauron, utan dussintals typer som vill erövra sin egen del av världen utan att kanske veta om varandra. På samma vis finns det mängder av profetior om återvändande kungligheter och messior, men ingen av dem påverkar hela världen.  Det kan vara svårt att göra ett sådant äventyr intressant och spännande för en biopublik som vant sig vid att fantasy är det samma som att slåss mot hotande världsänden. 

Den stora frågan att tänka på lyder alltså: Hur göra en filmversion av D&D som är kopplad till själva spelet, utan att göra det till ytterligare en generisk fantasyfilm om en kamp mellan gott och ont?

Efter mycket funderande på den frågan har jag kommit fram till att det bästa sättet att anpassa D&D till bioduken skulle vara att göra det till en kuppfilm i stil med Ocean's Eleven, alternativt som Jönssonligan. Spelarna i bordrollspel behöver kunna fungera som ett team och det är bara bra om de är mycket olika för att kunna komplettera varandras förmågor och brister. Därför kunde kuppfilmens format fungera för D&D, eftersom kuppfilmer i regel har en sörre mängd huvudpersoner än typiska äventyrsfilmer. Indiana Jones har i regel några stödkaraktärer som hjälper honom att klara sig, men det är tydligt att han är huvudpersonen och det är hans äventyr. I Ocean's Eleven är Danny Ocean visserligen den som lägger i gång kuppen, men han är inte ensam huvudperson eller den helt viktigaste. Alla filmens lurendrejare spelar en viktig roll för att förverkliga kuppen, för de har alla sina specialförmågor som gynnar deras plan. På samma vis behövs det i bordrollspel någon som är bättre på att smyga, någon som är bättre på att lura sin väg fram och någon som kan sloss då allting rasar samman. Dessutom måste trollkarlarna planera på förhand vilka trollformler de förväntas behöva under äventyret.

Därför skulle jag planera en hypotetisk filmversion av D&D på så här vis: Huvudpersonerna är en grupp erfarna karriäräventyrare, som alla tidigare deltagit i varsina äventyr. Vissa har deltagit i röjandet av monsterbon, vissa har plundrat farliga ruiner, vissa har varit livvakter åt kringresande handelsmän, och så vidare. I filmens början får antingen någon av huvudpersonerna själv reda på om en magisk artefakt (och en stor skatt) i en krypta, eller så blir de anställda av någon som vill ha den. En del av karaktärerna har kanske redan gått i pension från äventyrandet och fått stadiga arbeten som erbjuder tryggare levebröd, men som också är betydligt tristare. Exempelvis har kanske slagskämpen tvingats bli dörrvakt på en taverna, för att bittert se på då yngre äventyrare har det spännande utan honom. Första delen av filmen går ut på att samla ihop gänget specialister och att planera hur de tar sig in i kryptan och hurdana fällor som finns där. Komplikationer uppstår då de inser att kryptan dessutom övervakas av vandrande skelett, mördarmaskiner, eller en slumrande drake. Eller så alla tre. Poängen är att kuppen blir allt farligare och huvudpersonerna blir tvungna att improvisera allt som planerna inte räcker till. Vill man göra det ännu mer komplicerat inser gänget att den magiska artefakten är för farlig för att tas ut ur kryptan och typen som anställt dem vill bli en Sauron.

Det här är ett möjligt sätt att göra Dungeons & Dragons till film, utan att riskera att det blir en för uppenbar kopia på Sagan om Ringen eller något annat känt fantasyäventyr. Dessutom tror jag att kuppfilmens format erbjuder en bättre möjlighet att få fram referenser till det speltekniska, t.ex. hur magin fungerar i spelet. Mest funkar formatet i att gå emot strömmen av äventyrsberättelser om en profetiskt utvald messias, eller ensamma svärdskämpar som ska rädda världen. Smått förenklat kan det sägas att D&D handlar vanligtvis om en grupp banditer, som ibland råkar vara på det godas sida när de far på sina rövartåg. Kuppfilmer handlar ofta om en grupp antihjältar som ska stjäla något, vilket i mitt tycke passar riktigt bra för världens mest kända bordrollspel.

Sorg och glädje om varandra

Under de senaste åren har det skett två stora händelser i mitt liv: Min fars insjuknande och bortgång på grund av Alzheimers, samt min dotters födelse.

Min far var en mycket viktig människa i mitt liv och det var hjärtskärande att se hur sjukdomen gradvis slet sönder hans sinne och personlighet. Många tror att Alzheimers och demens är samma sak och att det är en naturlig del av åldrandet, men Alzheimers är egentligen en sjukdom som sliter sönder hjärnan och tar bort allting bekant från den insjuknade. Det värsta är att den insjuknade är till en början medveten om att något är på tok och kämpar emot allt vad de kan, vilket tyvärr drabbar de anhöriga för att den insjuknade är så förvirrad. Efter att sjukdomen härjat på i några år kom min fars bortgång därför närmast som en lättnad, för både han och min mor slapp lida.

Tyvärr var det en mycket häktisk period i mitt liv just då han gick bort: Vi hade en stor flytt från Åbo till Vasa, medan jag hade ett nytt arbete att börja på och jag hade ännu studierna på hälft. På grund av allt som var på gång just då upplevde jag att jag inte tilläts sörja ordentligt, för det var så mycket som jag måste vara på alerten med. Men det absolut viktigaste just då var att min fru var höggravid och några månader efter min fars bortgång föddes vår dotter. Hon ger mig både mycket glädje och en del gråa hår, men så är det att vara småbarnsförälder; mycket stress och gråt men ändå hålls allt ihop. Med egna barn upplever jag att jag förstår bättre hur mina föräldrar älskat mig och därför försöker jag mitt bästa att vara en lika bra far till min dotter som min far var till mig. På så vis har min sorgperiod blivit starkt påverkad av egen faderskap.

Jag har också funderat över hur de nya upplevelserna och erfarenheterna påverkat hur jag upplever underhållning annorlunda än tidigare. Eftersom min far var medelålders redan i min barndom har jag ofta föredragit filmer med äldre manliga huvudpersoner, i stil med Clint Eastwood i Unforgiven. Mina favorithjältar har vanligtvis varit på äldre sidan, hårt arbetande och fåordiga, men fyllda med en stark empati för sina medmänniskor. På grund av min fars sjukdom och bortgång blir jag numera betydligt starkare berörd av filmer och böcker där någon blir dement eller annars påverkas av ålderdom. Exempelvis då jag såg filmen Logan kände jag en klump i halsen över det tragiska öde som Patrick Stewarts karaktär råkade ut för, vilket bara förstärks av att Stewart råkar likna min far ganska mycket. Ett annat exempel är Ian McKellen som en åldrande Sherlock Holmes med minnesproblem.

Det är inte som om jag tidigare varit obrydd i äldre människors lidande i verklighet eller fiktion, men numera är det större sannolikhet att jag rörs till tårar av att se det. Samma med skämt om demens och Alzheimers. Jag har aldrig tyckt att sådant är roligt, mest för att jag tror starkt på att humor borde gärna riktas nerifrån uppåt i samhällets näringskedja. Att skämta om dem som har det sämre ställt ser jag som pur och simpel mobbning. Därför tenderar jag numera reagera med ännu större avsmak för sådana skämt än tidigare.

Minnet av min far möjliggör en starkare känsloupplevelse med filmer om äldre människor, medan den överväldigande upplevelsen att själv bli en förälder gör föräldraskap på film mer personligt för mig än tidigare. Jag nämnde redan filmen Logan p.g.a. Patrick Stewarts rollprestation, men förhållandet mellan Wolverine och hans dotter berör mig också starkt. Jag har märkt att jag känner starkt av att se dysfunktionella förhållanden mellan fadersfigurer och barn, troligtvis för att det finns en fundamental oro för att något kan gå fel i mitt förhållande till eget barn. Nu just har vi det mycket bra, hon och jag, men hon är inte ens två år gammal ännu. Vem vet om det uppstår en hemsk klyfta mellan oss i hennes tonår? Det är för tidigt att fundera på sådant och bäst att försöka njuta av småbarnsåren nu just. Men ohjälpligt finns den lilla oron kvar i bakhuvudet och det motiverar mig till att försöka vara en bra far. Därför föredrar jag också fiktiva dysfunktionella förhållanden där fadersfigur och barn ändå lyckas få kontakt med varandra.

Som ni märker har jag funderat en hel del på faderskap under de senaste två åren. Inte värst konstigt, för vår dotter har sedan början behövt mig största delen av dygnet och jag ser henne växa hela tiden. Jag saknar min egen far fortfarande, men jag är inte ledsen längre. Sorgen och saknaden försvinner ingenstans, men den ändrar skepnad med tiden. Numera karakteriseras saknaden mest av att nostalgiskt minnas vad vi gjorde tillsammans och att fundera på hur jag kan göra samma med min dotter, bara hon växer lite till. Ibland glömmer jag bort att min far är borta och funderar på att tala om något med honom, tills jag minns att han inte är fysiskt tillgänglig längre. Vid sådana stunder blir jag fortfarande ledsen en stund, men så blir jag påminnd om det fina barnet som behöver min närvaro.