Backmans bordrollspel: The Queensmen

Jag har tidigare skrivit om hur jag bär åt mig som spelledare i bordrollsspel och nu ska jag berätta om min första rollspelskampanj som jag började på våren 2009. På efterhand kan jag konstatera att kampanjen var enormt ambitiös med tanke på att det var mitt första försök någonsin till att planera ett eget rollspel. Men just då lade jag mycket få restriktioner åt mig själv och lade allt vad jag ville ha med i spelvärlden. 

Jag älskar genren steampunk, eftersom jag har en stor förkärlek till berättelser förlagda till 1800-talska miljöer och jag tycker mycket om att blanda det viktorianska med anakronistiskt avancerad teknologi. Därför är jag storförtjust i tv-serier som TheAdventures of Brisco County Jr och estetiken i filmer som Wild Wild West och LXG (även om jag har mycket lite positivt att säga om just de två filmerna). Jag tog mycket inspiration från tidig science fiction av författare som Jules Verne och H.G. Wells och likt serietidningen League of Extraordinary Gentlemen fyllde jag spelvärden med rollfigurer ur gammal litteratur. Men jag blandade även fritt element från senare fiktion och försökte anpassa allting att bli mer viktorianskt. Stämningen påverkades dessutom mycket av att jag tycker om gammaldags hårdkokta pulp-äventyr och dessas föregångare i 1800-talsk äventyrslitteratur, vilket innebar mycket stridsscener och explosioner. Resultatet av allt detta blev ”The Queensmen”.

Kampanjen var förlagd till ett alternativt 1899 och handlade om hemliga agenter som anlitats av brittiska säkerhetstjänsten MI-5 för att bekämpa spioner från de övriga kolonimakterna. MI-5 och de övriga europeiska säkerhetstjänsterna hade förutspått att förr eller senare skulle hela kontinenten ryka ihop i ett stort förödande krig och nu tävlade alla i hemlighet om att få ett försprång. Jag tog mycket modell av kalla krigets spionäventyr i de enskilda kapitlen och jag planerade handlingen att gå framåt ett kapitel i taget som en spionserie från 60-70-talen. I början av kampanjen fick spelarna i varje äventyr ett uppdrag från ledaren av MI-5, Mycroft Holmes, som vanligtvis skickade dem ett meddelande i en grammofonskiva som exploderade efter att den lyssnats igenom. Oberoende var äventyren ägde rum brukade spelarna få vidare instruktioner av sin mystiska handledare, en mästare i förklädnad som de kände till enbart som agent MacGuffin (en skämtsam referens till Hitchkocks filmer och rollfigurens funktion). MacGuffins syfte var att vid behov ge spelarna vidare information eller ge dem en puff om de stampade på ställe för länge, vanligtvis genom att hota dem med misslyckandets konsekvenser. MacGuffins sarkastiska och misantropiska uppförande var dessutom ett effektivt sätt att visa att spionspelet inte var alls svartvitt, vilket jag ville också få fram genom tidvis sympatiska motståndare.

Min ursprungliga tanke var att berättelsen kunde fortsätta episodiskt utan att vara helt beroende av alla spelares närvaro, med förklaringen att avlägsna spelares karaktärer var ”på andra uppdrag”. Men i samband med att kampanjen gick framåt började jag bryta mig alltmer loss från det episodiska formatet och planerade riktigt stora händelseförlopp som pågick i bakgrunden. Spelarna märkte snart att det fanns betydligt farligare motståndare än spioner från andra länder och komplotternas skala växte, vilket gjorde det allt viktigare för dem att förhindra första världskriget från att bli mer destruktivt än på riktigt. Bland de farligaste motståndarna var den kinesiska terroristledaren Fu Manchu, som i mina händer växte från att vara en gangster som förkroppsligade gula faran till en mäktig Bond-skurk som hotade hela världen. En annan fiendeorganisation var ”The Guild of Reason”, som bestod av bittra vetenskapsmän (i stil med kapten Nemo, Dr Moreau och Robur) som ville använda sin högt utvecklade teknologi till att tvinga stormakterna till fred. Spelarna mötte även många andra tidsenliga skurkar som piratledaren Ker Karraje, psykopaten Spring-heeled Jack och även kraschlandade marsianer i sina trebenta stridsmaskiner.

Det var kort sagt vacker galenskap att se mina spelare härja på i en så brokig spelvärld. Jag tyckte hemskt mycket om att söka efter historiska händelser och litteratur att referera till, att upptäcka saker som kunde göra våra äventyr så roliga som möjligt. Jag njöt av skapelseprocessen, att planera och forska. Jag såg det som en slags övning till att skriva egna berättelser och jag har funderat länge på möjligheten att skriva om spelargruppens äventyr i novellform. Förhoppningsvis blir det verklighet en vacker dag, men tillsvidare kan ni få en inblick i vad vi höll på med genom att ta en titt på mina illustrationer av diverse rollfigurer och annat som försiggick. 

Bilder från kampanjen "The Queensmen"

Freedom Force!

I mitt första blogginlägg någonsin skrev jag om superhjältar och hur glad jag är över hur väl Marvel lyckats förflytta sina äventyr från serietidning till film. Som sagt anser jag att superhjältar ska helst inte vara för allvarliga och deras äventyr är som bäst när det är rolig eskapism, som påminner publiken om varför barn vill bli superhjältar som stora. Därför är jag speciellt förtjust i det nostalgiska spelet Freedom Force från 2002 av Irrational Games. 

Till stämningen är spelet en glad och färggrann hyllning till superhjälteserier från 1960-talet, framförallt serier skrivna av Stan Lee och tecknade av den legendariske Jack Kirby. Hyllningen är gjord med glimten i ögat och med lagom parodiska drag, eftersom 1960-talets berättarstil ter sig mycket melodramatisk och karikerad jämförd med vad de flesta moderna serietidningsfantaster är vana med. Men de gamla serierna var för det mesta ärliga och opretentiösa i hur öppet de anammade en barnaktigt positiv stämning i superhjältarnas äventyr, oberoende hur löjligt det kunde ibland bli. I kontrast till det har serier från de senaste 30 åren ofta försökt ta avstånd från det barnaktigt roliga och vara mer ”vuxna”, med obligatoriska citattecken för att syfta på hur vuxet allting blir bara man tillägger blod, svordomar och nakenhet. Jag uppskattar hur gänget bakom Freedom Force visar genuin respekt för ursprungsmaterialet och att de har ansträngt sig för att göra spelet så lik 60-talets kännspaka tecknestil och att anamma tidens berättarkonventioner. Det kunde ha varit betydligt lättare att bara göra en ytlig anpassning och sedan cyniskt driva med gammaldags optimism som hopplöst naivt.

Handlingen i Freedom Force är inte direkt baserad på Marvels eller DCs serietidningar, utan istället blandar spelet fritt element från båda seriejättarnas material och alla superhjältarna är pastischer på existerande karaktärer. Det finns motsvarigheter till bl.a. Captain America (Minuteman) och Spindelmannen (The Ant), medan en av skurkarna (Time Master) ser ut som en egyptisk version av den mörka guden Darkseid. Dessutom är själva teamet Freedom Force som en hybrid mellan Justice League of America och The Avengers. En stor del av det roliga är att försöka gissa vilka etablerade superhjältar alla rollfigurer är baserade på, samt att försöka känna igen alla övriga referenser till en mycket fantasifull period i superhjälteseriernas historia. Det finns även möjligheten att skapa sina egna superhjältar om man vill, men spelet är till den mån gammalt att karaktärsskapningen är tyvärr ganska begränsad och endast vissa av de färdiga superhjältarna påverkar händelseförloppet.

 

I korta drag går spelets handling ut på att ett utomjordiskt imperium är på väg att invadera jorden, men eftersom det vore för enkelt bestämmer sig den uttråkade onda kejsaren att låta jordborna förinta sig själva. Rymdvarelserna skickar ner till jorden flera kanistrar av Energy X, med syfte att ge superkrafter åt mänsklighetens värsta skurkar. Men en av rymdvarelserna tycker synd om människorna och i hemlighet ger han superkrafter åt de mest hjälteaktiga personerna han kan hitta för att jämna ut konflikten. Äventyret som följer är ett brokigt hopkok av på 60-talet mycket populära troper om supervetenskap och superkrafter, rymdvarelser, scifi-robotar, kärnkraft, kommunistspioner och stolta amerikanska patrioter. Och dessutom stora utskrivna ljudeffekter i stil med ”Pow!”, ”Poff!” och ”Bang!”.

Spelet fick en fortsättning år 2005 i Freedom Force vs The 3rd Reich. I fortsättningen hamnar superhjältarna i konflikt med tidsresande nazister, vilket innebär att en stor del av spelet är förlagd till Nazityskland som det porträtterades i serietidningar under andra världskriget. Spelarna får uppleva mycket av nazisternas variant på supervetenskap, som beväpnade mutantgorillor och cyborger som är bara en hjärna i en beväpnad robotbläckfisk. Superhjältarna från första spelet hittar allierade hos 40-talets utklädda äventyrare, vilka är alla hyllningar till den tidens superhjältar som inspirerats av 20-30-talens pulp-äventyr. Spelet är precis så galet som det låter och mycket roligt, men tyvärr är jag lite besviken på hur liten del av spelet handlar om kampen mot de tidsresande nazisterna. Dessutom kunde spelet gärna ha fått vara lite längre. Det fanns planer för ett tredje spel, men tyvärr blev det inte av. Det skrotade spelet skulle ha varit en hyllning till 1970-talets serietidningar, vilket jag skulle mycket gärna ha spelat för jag har en stor kärlek till 1970-talets popkultur.

Jag rekommenderar varmt att söka reda på Freedom Force om bara möjligt för det är riktigt underhållande spel. Men ännu mer tycker jag om hur båda Freedom Force-spelen använder pastischer av existerande rollfigurer och hur det anpassar mycket allmänna superhjältetroper för att berätta något eget. På så sätt är spelet inte belastat av eventuella problem som kan uppstå om det vore direkt baserat på Marvel eller DC, som båda skulle försöka ha mycket kommittékontroll över spelets innehåll på kreativitetens bekostnad. Genom de nya superhjältarna som skapats för Freedom Force kan spelaren ha roligt med blandade äventyr mellan uppenbara kopior på hjältar som tillhör skilda bolag som inte alltid kan samarbeta. Jag ser mycket potential i att blanda samman diverse element från olika serietidningar på det här sättet, för hypotetiskt kan man göra vilka crossovers som helst. Jag skulle gärna se det även på film, om någon vill göra en uppenbar blandning av Marvel eller DC och slippa eventuellt lagvrängande. Jag har själv använt samma grepp i vissa av mina rollspel, vilket jag kommer att beskriva närmare i framtida inlägg.

Backmans skämtteckningar: Snusmumriken arresterad

Nu vet vi vad Snusmumriken höll på med under sina resor söderut.

Den här bilden ritades under senaste stora snushärvan i Finland, som en kommentar på hur absurd situationen verkar tidvis. Det finns ingen passiv snusning och man kan inte bli så hög på snuspillror att man kunde skada någon annan än sig själv, så lika bra att man gör snusen laglig i Finland.

Backmans skämtteckningar: Förändringar i huvudstadsregionen

Den här bilden ritade jag för tre år sedan som en egen kommentar på läget i huvudstadsregionen, därifrån jag själv härstammar. Kort sagt är jag missnöjd med den ökande urbaniseringen i Nyland och i synnerhet med att min hemkommun Kyrkslätt i praktiken blivit en förort till Helsingfors. Eftersom jag trivs bäst på landsbygden och med stora skogsmarker tycker jag att det är synd hur det försvinner allt mer av det gamla och fina från mitt barndomslandskap. En ytterligare inspiration till teckningen var min upprörda reaktion över den fula markstölden som då nyligen skett i Sibbo. Därifrån fick jag en mental bild av huvudstaden som ett amöbalikt monster som slukar i sig alla omringande orter och assimilerar dessa tills Hangö antagligen blir den västligaste delen av Helsingfors supermetropol.

Jag är inte heller förtjust i komunsammanslagningarna, för regeringens påfrestningar att Kyrkslätt slås ihop med Esbo skulle göra läget betydligt svårare för den allt minskande minoriteten med svenska som modersmål. Men en ljuspunkt finns i förslaget om Porkala stad, vilket jag hoppas blir verklighet.

Backmans skämtteckningar: De Tre Ässen

Som jag redan nämnt i mitt blogginlägg om politiska skämtteckningar har jag själv tidvis gjort skämtteckningar, mest för riktigt små studentpublikationer. Jag tror knappast att jag skulle ha tillräckligt med inspiration och energi att varje dag rita en ny slående kommentar över landets politiska läge, eller för den delen rita en pågående webbserie. Jag arbetar hellre sporadiskt när inspirationen kommer till mig och satsar gärna på tidsbestämda projekt. Men efter ett förslag från min kollega herr Anderssén (som är en betydligt flitigare skribent än jag någonsin kan vara) kommer jag att tidvis publicera en bild på bloggen, med en kort kommentar om teckningens ursprung och sammanhanget. Det här gäller både nya teckningar och äldre material som finns redan på min Deviantart-sida.

Den första bilden reflekterar min åsikt om den nuvarande regeringen och hur mycket förtroende jag känner för de makthavande:

När jag hörde att de tre particheferna fått smeknamnet "De tre ässen" blev jag påmind om en tecknad serie med samma namn och som kunde ses på barnprogramet Pikku Kakkonen under 90-talet. Jag har ruvat på den här mentala bilden i evigheter, men nu fick jag tid mellan arbete och andra projekt så det gick att sätta det på papper.

Ett insider-reportage från Stundars

Jag har i två somrar haft den stora glädjen att få arbeta som guide på friluftsmuseet Stundars i Solf. Museibyn ska föreställa en typisk österbottnisk by för drygt hundra år sedan, med bl.a. en lanthandel, en byskola, en smedja, två väderkvarnar samt flera verkstäder och stugor. Eftersom min mor idkat forskning i allmogekultur under hela min barndom har jag fått ett starkt intresse för det gamla bondesamhället och därför har jag själv hamnat in på museibanan. Jag stortrivs på Stundars och museet är mycket tilltalande för besökare eftersom man får en inblick i livet på landsbygden förr i tiden. Dessutom känns det som om tiden står stilla där och man kan ta en paus från allvärldens elektroniska prylar och rackerier. Det samma gäller också för sommarpersonalen och vi har riktigt roligt att leva oss in i rollen av en piga eller dräng, när vi dagligen arbetar i en liten by i Korsholm kring sekelskiftet 1900.

En stor del av tillvaron för personalen på Stundars går åt till fysiskt arbete, eftersom vi an roller och tar hand om diverse gammaldags arbetssysslor när besökarna ser på. För mig som dräng kan en typisk dag gå åt till att slå gräs och lägga upp höstörar, att mocka koskit eller att snickra något smått. Pigorna brukar mest byka och baka. Utöver vardagsarbetet brukar personalen turas om sinsemellan vem som tar en av dagens två guidningar eller agerar lärare under en gammaldags skollektion i byskolan. Arbetet på Stundars varierar mycket från dag till dag, vilket bidrar till att det finns betydligt mindre stress i museibyns vardag jämfört med de flesta arbetsplatser.

Under min första sommar gjorde jag en kort reklamfilm för museet.

För mig är drängarbetet perfekt, för min första sommar på Stundars följde efter att jag lämnat in min magisteravhandling och därför var det otroligt uppfriskande att som omväxling få idka kroppsligt arbete med mycket mer konkreta mål en hel sommar. I kontrast till en akademisk skrivprocess går det fysiska arbetet trevligare till för man vet hur mycket man har kvar av en arbetsuppgift. T.ex. när man ser hur mycket gräs som ännu måste slås, hur mycket ved det finns kvar att hugga, eller hur mycket koskit det finns kvar att mocka. Apropå det sistnämnda, kalvar har en tendens att skita ner sin sovplats och har mycket dålig hygien jämfört med sina grannar grisarna. Men kossorna är så älskvärda djur att man inte kan vara sur på dem i längden, trots allt bokstavligt skitjobb de orsakar. Överlag är djurskötseln bland de bästa sakerna på Stundars, i synnerhet om man inte haft glädjen att umgås med kor, grisar och höns hemifrån. Vid speciella tillfällen som det årliga barnkalaset och hantverkardagar brukar det dessutom finnas får.

En kort reklamfilm för hantverkardagarna som ordnas två gånger varje sommar.

Det finns mycket annat trevligt med att arbeta på Stundars, eftersom personalen blir väl omhändertagen. Stundars har öppet alla veckodagar under sommarsäsongen, men sommarguidernas arbetsdagar roteras runt så att alla borde kunna ha två lediga dagar per vecka. Det går också riktigt väl att förhandla om lediga dagar om man ska på ett bröllop, en släktträff eller någon annan tillställning. Eftersom arbetet är flexibelt och påverkas av mängden besökare per dag får personalen fritt ta gratis kaffe och överlopps bakelser från diverse evenemang, i synnerhet Stundars kända syltgrisar. Dessutom är de gammaldags linnekläderna mycket sköna och bekväma att ha på sig, eftersom dessa är mer anpassningsbara för olika temperaturer än moderna kläder.

Det är visserligen inte enbart en dans på rosor att jobba på ett museum och det ingår mycket frustrerande. Något som förargar mig mycket är varje besökare som inte förstår att man inte får röra museiföremål, oberoende hur många förbudsskyltar det finns eller hur många gånger guiden sagt till om saken. Att barn är klåfingriga i sin nyfikenhet kan jag förstå, men jag tycker att en myndig människa borde förstå att inte ta en tvåhundraårig sälbössa ner från väggen eller flytta på en tavla för att se vad som finns bakom den. Det är ett stort problem i museivärlden och det försämrar läget för alla besökare även om det är frågan om bara en liten minoritet som inte kan bete sig borta hemifrån, för vi blir tvungna att vara alltmer restriktiva för att hålla det gemensamma kulturarvet i liv. Men sist och slutligen är de flesta besökare den sortens folk som gör museiarbetet värt allt besvär och man lyckas behålla sin passion. Arbetet som sommarguide är mycket socialt och man umgås med alla slags människor som kommer till museiområdet. I bästa fall får man hålla en guidning för en grupp människor som är mycket intresserade av det förgångna och på köpet kan man dessutom ha givande diskussioner med dem om livet på landsbygden, gammaldags byggnadsteknik, djurskötsel och vad som helst annat som hör ihop med det förgångna.

Jag kan helt ärligt säga att sommararbetet på Stundars varit bland de bästa arbetsplatserna jag varit på. Därför rekommenderar jag varmt till alla kulturstuderande och allmänt historieintresserade att söka sommararbete från museet bara ni har möjligt. Jag föreslår också att alla ni som befinner er i Österbotten tar chansen att besöka museibyn om ni inte varit till Stundars sedan ni var små (eller gjort det över huvudtaget). Ni kan ta en titt på programet som står på Stundars hemsida och mina fotografier från somrarna 2014 och 2015.

https://www.flickr.com/photos/95047328@N07/sets/72157652975343468

https://www.flickr.com/photos/95047328@N07/sets/72157655838277046

Fist of the North Star

Nyligen hade den fjärde Mad Max-filmen Fury Road premiär och jag recenserade den tillsammans med min kollega Johan. Som vi nämner i videon är filmserien bland de mest inflytelserika postapokalyptiska filmerna som gjorts, vilket syns i estetiken hos allt senare postapokalyptiskt. Vanligtvis är postapokalyptisk fiktion som en slags western, med vilda barbarpunkare som kör bisarra custombilar och härjar med alla övriga stackare som försöker överleva i den radioaktiva ödemarken. I synnerhet under 1980-talet publicerades hundratals lågbudgetskopior av den andra filmen (Road Warrior) på löpande band, huvudsakligen från Italien, medan numera är Fallout-spelen ett av de mer nämnvärda exemplen på popkultur som inspirerats av Mad Max. En av mina största favoriter är den japanska manga-klassikern Hokuto no Ken, känd som Fist of the North Star i västvärlden och skapad av tecknaren Tetsuo Hara samt författaren Buronson.

Serien handlar om muskelmannen Kenshiro, som enklast kan beskrivas som en kombination av Mad Max och Bruce Lee. Det tredje världskriget har ägt rum under året 199X och hela världen har blivit en enda stor öken med stadsruiner. Serien handlar genomgående om hur Ken vandrar i ödemarken och bekämpar diverse skurkar eftersom han inte kan tillåta dem gå ostraffade. Dessutom råkar han vara en slagskämpe specialiserad i den bokstavligt explosiva kampsporten ”Hokuto Shin Ken” (ungefär ”den himmelska Karlavagnsknytnäven”). Kampsporten går ut på att Ken slår blixtsnabbt sina motståndares akupunkturpunkter så att de exploderar. Eftersom han är löst baserad på Bruce Lee brukar Kenshiro skrika gällt medan han slåss och enskilda motståndare brukar få höra hans catch-phrase ”Omae wa mo... shindeiru” (=”du är redan död”) innan de sprängs. Om Kenshiros kampstil låter överdriven är det inget jämfört med myriaden av konstiga kampsporter som används av hans fiender: Allt från knivvassa fingerspetsar och bokstavlig eldstrid till färggranna energiattacker. Om man tänker bekanta sig med serien bör man ta allt som händer med en nypa salt och vänja sig vid en avsaknad av all subtilitet, för det är trots allt frågan om något japanskt från 80-talet. 

Handlingen börjar med en ganska standard berättelse där Ken försöker rädda sin kidnappade fästmö från en barndomsvän, som flippat ut efter apokalypsen och blivit en av seriens många skurkar. Den berättelsen varar inte länge och serien fortsätter episodiskt framåt när Kenshiro vandrar från kris till kris och spränger upp allt värre skurkar. Han blir så småningom inblandad i en stor kamp mellan megalomaniska krigsherrar som vill styra den nya världen. Förutom de överdrivna kampsporterna är Fist of the North Star i början en rätt generisk postapokalyptisk Mad Max-klon, men serien lyckas efter en tid hitta sin egen identitet och stiger sakta i kvalité. Jag skulle säga att brytningspunkten sker runt kapitel 26 av mangan (alternativt avsnitt 23 i animeserien) då den första riktigt coola bifiguren – Rei – introduceras och kort efter det kommer handlingen igång på allvar när Kens tre adoptivbröder introduceras. Jagi är familjens svarta får och en feg bandit, den dödssjuke Toki är i princip Jesus som använder sin kampsport till att hela de sjuka, medan det massiva testosteronberget Raoh bestämt sig för att erövra världen och med sin tyranni sätta ett stopp för allt kaos. I den växande konflikten mellan Kenshiros bröder och andra kampsportsskolor representerar alla deltagare någon stjärna ur kinesisk astrologi och spelar sin roll enligt uråldriga profetior, vilka påverkar hela världens framtid.

Mera än så behöver man egentligen inte veta om handlingen för charmen med Fist of the North Star ligger i upplevelsen av en överdrivet melodramatisk och tidvis töntig serie. Det gäller att vara i rätt sinnelag för att kunna uppskatta all galenskap i serien, eftersom det märks att författaren och tecknaren har samlat ihop allt de tyckt om med actionfilmer och övrig popkultur från 1980-talet och sedan gjort en distinkt japansk och sinnessjuk potpurri av det hela. Utöver överdrivna kampsporter handlar det om stora känslor och manligt melodramatisk såpopera till n-te graden. Serien är så överdriven att den borde logiskt sätt vara för löjlig att vara tilltalande, men den går bortom löjligt och rundar kurvan tills den kommer tillbaka till att igen vara genuint häftig och spännande.

Serien var mycket populär när den ursprungligen kom ut på 1980-talet och är ännu också en av de mest inflytelserika shonen-serierna om kampsport. Det kanske mest intressanta med seriens inflytande är att Kenshiro var den första manliga hjälten i anime som grät regelbundet. Trots att han annars är ett buttert stenansikte är Kenshiro och de andra manliga hjältarna i serien mycket känslosamma och gråter ofta när de bevittnar tyranni och andra orättvisor, vilket gjorde det acceptabelt för senare japanska manliga hjältar att gråta när det är dramatiskt passande. Men eftersom serien primärt kretsar kring action brukar det inte dröja länge förrän Kenshiro stålsätter sig för att straffa skurkarna.

Det har sedermera byggts en enorm franchise runt mangan och animen, med flera olika spel, spinoffserier och nya filmversioner till seriens 25-årsjubileum. Min personliga favoritversion av berättelsen är den ursprungliga animeserien från 1984–88, för jag tycker om hur överdrivet pampigt röstskådisarna beter sig för att kompensera för den uppenbart billiga animationen. Dessutom tycker jag mycket om musiken, som tidvis låter mer som 1970-talsk discomusik än något från 80-talet. Men om man inte har tålamod att läsa igenom mangan eller se på alla 152 avsnitt av animeserien kan man se historien i betydligt mer kondenserad form och med bättre animation genom de fem jubileumsfilmerna. Alternativt kan ni göra som jag gjorde i början och enbart titta på lösryckta klipp från Youtube tills ni möjligtvis vill ta en närmare titt.  

Hela franchisen passar in med den kategori av underhållning som min kollega Johan skulle kalla för en ”ölfilm”: Det är ofta töntigt, löjligt och tidvis rentav dåligt, men det är ack så underhållande om man ser på serien med rätt sinnelag. 

Om politik och humor

Politik och humor har alltid haft ett komplicerat förhållande. Vanligtvis sker kombinationen genom samhällskritik och kritik av enskilda partier och politiker, t.ex. genom skämtteckningar och annan satir. Det fungerar inte riktigt lika väl då politiker försöker blanda in humor i sin retorik, i synnerhet som det ofta görs som ett försök att först presentera ytterst ickerumsrena åsikter och sedan försöka dämpa ner kontroversen för ”det var ju bara på skämt”. Konstigt nog är den såkallat uppenbara ”satiren” sällan tillräckligt uppenbar för allmänheten eller ens värst rolig, när det enbart går ut på att förolämpa någon utan minsta försök till att vara snillrik. När kontroversiella påståenden som den ytterst motbjudande ”diskussionsöppnaren” nyligen får kritik från upprörda människor tenderar den anklagade politikerns purkna svar vara att gråtande sparka sand och klaga på överdriven politisk korrekthet, brist på humor samt på överkänslighet. Personligen anser jag det vara en mycket feg ursäkt att påstå att ens förolämpande uttal vore bara satir, för det kräver betydligt mer ryggrad att stå bakom sina ord oberoende hur sårande de må vara för andra av motsatt åsikt. Dessutom ser jag ursäkten som en förolämpning till alla briljanta komiker och skämttecknare vars yrke går ut på att bekämpa rådande maktstrukturer med humor, vilket är en viktig uppgift och visar att ett samhälle kan vara självkritiskt. Det är inget fel med elak humor, men om det är riktat uppifrån mot en redan utsatt minoritetsgrupp är det bara frågan om mobbning.

Jag har själv gjort några skämtteckningar för studentpublikationer och under min värnplikt ritade jag bilder till infobladet i Dragsvik. Jag har som princip att som skämttecknare bör man vara så opartisk som möjligt, vilket gäller i synnerhet om man är inriktad på att kommentera politisk verksamhet. Om en skämttecknare tydligt väljer en viss sida tycker jag att mycket av samhällsanalysen försvinner och teckningarna blir enbart propaganda, eller i värsta fall barnslig mobbning. Därför tycker jag att skämttecknare borde vara politiskt obundna och om möjligt helst publiceras i neutrala tidningar, som saknar uttryckt politisk agenda eller specifik partilojalitet. Bland finländska skämttecknare har jag två idoler som inspirerat mig som tecknare och humorist: Kari Suomalainen (1920–1999) och Leif Sjöström (1958–2012). Båda skämttecknarna är bland de mest kända och inflytelserika politiskt inriktade skämttecknarna i Finland, men de hade mycket olika stilar och utgångspunkt.

Kari Suomalainens bilder publicerades i Helsingin Sanomat tillsammans med ledartexten i 40 års tid och rätt ofta reflekterade teckningarna mer hans åsikter än tidningens officiella linje. Kari kom undan med att rita teckningar som tidvis hade absolut inget att göra med ledartextens innehåll, eftersom bilderna var så populära med läsarkretsen och han hade en fantastisk talang för att få uttryckt i bild det som förargade honom och många andra. Något som var mycket karakteristiskt för Kari var hans bitska humor och hur han fritt kritiserade alla politiska och kulturella riktningar i landet. Han hade mycket starka åsikter om landets politiska läge under kalla kriget och hans bilder var ofta motiverade av stark fosterlandskärlek efter hans erfarenheter under fortsättningskriget. Han var kritisk mot all utländsk påverkan och mest av allt ogillade Kari att Finland gav efter åt Sovjetunionens alla krav. Under det kalla kriget hade finländska tidningar en praxis av inofficiell självcensur för att undvika att förolämpa Sovjet eller deras allierade i kommunistpartiet, men av sina samtida tecknare var Kari en av de få som vågade öppet kritisera förhållandet med Sovjetunionen. Kari ritade medvetet så provocerande bilder han kunde att han faktiskt drog många politikers ilska över sig, bland dem självaste president Kekkonen. 

Utöver Karis kritik av Sovjetunionen var han också mycket skeptiskt inställd till att Finland skulle gå med i det blivande EU. När Sovjetunionens närvaro minskade under 1980-talet visade Kari sin egen växande euroskepticism allt mera. I hans ögon skulle ett möjligt medlemskap i EG vara enbart ett byte från sovjetisk överhöghet till en annan, med Finland som den förlorande sidan oberoende vem vi tillhörde. Med åldern blev Kari uppenbart mera sur och vrång i sin kritik, men det var inget problem så länge han var jämlikt elak mot alla politiska riktningar och samhällsgrupper. Tyvärr efter Sovjetunionens fall blev utlandsfientligheten i Karis teckningar till sist för stark för den dåvarande redaktionens smak efter att han uttryckte sig negativt om somaliska invandrare. Det var den första gången som Helsingin Sanomat vägrat godkänna en av Karis bilder och han valde att avgå i protest.

I mitt tycke är det synd att Kari i sin växande surhet glömde bort det viktigaste i skämttecknarens yrke, nämligen att vara neutral. Även om hans karriär slutade snopet och han blev alltmer xenofobisk finns det mycket värt att uppskatta i hans teckningar. Kari var mycket populär tack vare sin förmåga att kommentera på vardagens angelägenheter genom enkla och karikerade människofigurer, som i olika skepnader stått för politiska partier och regeringselement. Utöver karikatyrer på enskilda politiker hade han ett stort galleri av personligheter, exempelvis en skinntorr skattebetalare iklädd trasiga kläder som konstant plågas av staten, vanligtvis representerad av en finklädd tjock herre med cylinderhatt.

Medan Kari Suomalainens politiska kommentar hade oftast en riksomfattande karaktär, var Leif Sjöström mer fokuserad på lokala angelägenheter och kommenterade finländsk politik från den synvinkeln. Hans serie Folkets dagblad publicerades i en mängd tidningar i Svenskfinland, som Vasabladet och Åbo underrättelser. Förutom vissa undantag visar Sjöström huvudsakligen hur politiska beslut i Finland och EU påverkar österbottniska angelägenheter och lokalbefolkningens levnad. Exempelvis gjorde Sjöström tidvis narr av hur trög och absurd byråkratin inom EU anses vara, med referenser till direktiven om hur böjda gurkor tillåts vara inför försäljning. Men överlag verkar Sjöström aldrig ha varit lika euroskeptisk eller allmänt arg som Kari Suomalainen, även om båda tecknarna berörde samma teman. Sjöström hade en lika fantastisk talang som Kari för snillrik samhällskommentar, men Sjöströms humor är i allmänhet mer lågmäld och snällare. Enligt egna ord ville han inte odla ett politikerförakt utan hoppades genom sin serie att bland sina läsare öka intresset för samhällsskeendet och det politiska livet i allmänhet.

Jag har enorm respekt för Sjöströms talang, eftersom det är mycket svårare för en komiker att vara rolig och snäll samtidigt. Men han lyckades göra sitt jobb på ett slagkraftigt vis och träffa huvudet på spiken, dock genomgående sympatiskt mot politikerna och övriga kändisarna han karikerade. Ett resultat av hans vänliga tillvägagångssätt var att det blev en slags statussymbol att bli avbildad av honom och många politiker såg framemot det. I en intervju beskrev Sjöström sig själv som ”marxist”, eftersom hans största intryck kommit från komedifilmerna av bröderna Marx. Precis som Marxbröderna visade Sjöström att man kunde vara riktigt rolig och finurlig utan att ta den enkla vägen och förolämpa andra.

Både Suomalainen och Sjöström har inspirerat mig i mitt eget skämttecknande. Från dem har jag lärt mig hur man med enkla teckningar och lätt begripliga skämt kan få fram sin poäng och få folk att fundera på sin samtid, ofta betydligt effektivare än genom tusentals ord långa blogginlägg eller skriverier på social media. Skämttecknaren har också ett stort ansvar, för även om det är otroligt lätt att förlöjliga politiker och kändisar bör man vara försiktig med det. Det finns redan för många människor som är totalt desillusionerade med det politiska maskineriet och förväntar sig enbart det värsta av dem som frivilligt beger sig in på en politisk karriär. Därför bör skämttecknaren kunna balansera ut fördömandet med lite snällare material för att väcka genuint intresse i politik, samt förhoppningsvis uppmuntra nuvarande politiker att sköta sitt jobb med entusiasm.

Backmans bordrollspel

Bland de många hobbyer jag hållit på med är bordrollspel en av mina favoritsysslor. I allmänhet kunde rollspel jämföras med ett slags improteater, där det finns en löst planerad handling vars detaljer bestäms av de inblandade som dessutom hittar själv på sina repliker. Utöver spelarna finns en spelledare, som ansvarar för handlingen och planerar på förhand vad som kan hända. Dessutom agerar spelledaren som domare och har sista ordet i alla frågor som gäller regler. Skillnaden mellan bordrollspel och LARP (eller ”lajv”, som det ofta kallas i Svenskfinland) är att handlingen i bordrollspel sker helt i fantasin och dräkter samt övrig rekvisita är valfria. Bordrollspel är en direkt översättning av den engelska benämningen ”tabletop roleplaying”, vilket beror på att en session vanligtvis spelas runt ett bord med tärningar, papper och penna. Bordrollspel har på förhand bestämda regler för hur spelet ska gå till i praktiken och många saker löses vanligtvis med tärningskast för att göra händelserna mer slumpmässiga. Eftersom det räcker med färre deltagare i bordrollspel brukar spelledaren porträttera alla övriga rollfigurer som spelarna umgås med under berättelsens gång, vilket gäller även eventuella fiender.  

Innan jag började studera hade jag aldrig testat rollspel tidigare och hade en rätt snäv uppfattning av hobbyn, vilket berodde på de vanliga stereotypierna kring Dungeons & Dragons som enbart en massa tärningskastande och komplicerade matematiska formler. Under mitt gulnäbbsår var jag aktiv medlem i Studentteatern i Åbo och blev den vägen introducerad till rollspelshobbyn av personer som höll på med det för skådespelandets och berättelsens skull. Jag blev storförtjust i hobbyn på grund av möjligheten att gemensamt berätta nästan vilken slags historia som helst och jag har nu rollspelat i drygt åtta år.

Tack vare rollspelandet fick jag en stark kreativ boost och började rita bilder som inspirerats av händelserna i de rollspel jag varit med i. Dessutom började jag vid ett tidigt skede drömma om att själv leda rollspel, eftersom jag hela mitt liv haft en livlig fantasi och vill gärna berätta egna historier. Det finns mängder av olika spelsystem att välja mellan och i princip kan alla tänkbara berättelsegenrer göras om till ett rollspel. För mig är berättelsen viktigast och jag ser spelsystemet mest som ett nyttigt verktyg att hålla ordning på läget och därför ville jag ha ett enkelt system att arbeta med. Dessutom har jag lite problem med huvudräkning och vill inte bli tvungen att ofta avbryta handlingen på grund av komplicerade tärningsrullningar och att lusläsa i regelboken.

Som tur introducerade en kompis mig till spelet Spirit of the Century, baserad på systemet FATE. Spirit är det bästa tänkbara systemet för mig, eftersom det går snabbt framåt och erbjuder mycket möjligheter till både spelare och spelledare att påverka spelet så att allt går smidigt till. Om ni vill veta mer om Spirit har min kollega Johan skrivit en bra recension av spelet. Spirit of the Century är visserligen ursprungligen menat för spel baserade på gammaldags hårdkokta pulp-äventyr i stil med Indiana Jones, men FATE-systemet är mycket lätt att applicera till andra äventyrsgenrer och därför har jag kunnat använda samma regelsystem till mycket varierande spelkampanjer. Exempelvis har jag lett kampanjer baserade på steampunk (viktoriansk sci-fi), superhjälteserietidningar, sword & sorcery, space opera och western. Jag berättar gärna mer ingående om mina olika rollspelskampanjer i framtida blogginlägg, men tillsvidare berättar jag i allmänhet om hur jag bär åt mig som spelledare.

Jag har länge drömt om att bli författare eller rentav filmmakare och jag ser spelledande som övning inför det. Därför tänker jag på varje rollspelskapitel som ett avsnitt i en TV-serie med mig själv som regissör. Jag brukar planera handlingen i stora drag med en början och ett slut, men jag lämnar tillräckligt med tomrum i mitten för att ge spelarna friheten att hitta sin egen väg. Som spelledare måste jag vara åtminstone ett par steg före spelarna under alla händelseförlopp, för att hålla koll på vad som ska hända till näst. Jag brukar försöka förutspå hur spelarna reagerar i olika situationer, utgående dels från hur väl jag känner dem som individer och enligt hurdana rollfigurer de skapat åt sig. Av erfarenhet har jag märkt att oberoende hur väl man planerar ett rollspelskapitel i förhand blir det sist och slutligen mer improvisation än förväntat och jag tvingas konstant anpassa min berättelse scen för scen enligt spelarnas påhitt. Men det vore trist för mig om allt gick 100 % enligt planerna, för det är sist och slutligen spelarnas rollfigurer som alltid ska vara i huvudrollen.

Som sagt är handlingen det viktigaste för mig i rollspel och därför satsar jag stort på att få stämningen så bra som möjligt. Ett knep jag brukar använda till att skapa rätt atmosfär till mina rollspel är att använda musik i bakgrunden och därför bränner jag en CD med musikstycken som passar med den stämning och den miljö där handlingen utspelar sig. På samma sätt som det är en utmaning att planera handlingen i rollspel är det lika krävande att hitta rätt slags musik, i synnerhet som det ryms knappt 80 minuter på en typisk CD. Visserligen kunde jag spela musiken direkt från datorn och därmed ha en större samling låtar att välja mellan, men jag vill hellre ha en mindre mängd att välja mellan så att jag kan bättre koncentrera mig på spelet. Eftersom jag lett spel i så många olika genrer och förlagda till så vitt varierande miljöer har jag bränt ett par dussin skivor och samlat ett riktigt stort musikarkiv. Det kan påpekas att inte alla spelledare brukar använda musik i rollspel, för vissa anser det vara mer distraherande än nyttigt.

Jag har redan nämnt att spelledaren brukar gestalta diverse rollfigurer som spelarna interagerar med, vilket innebär att en bra spelledare förväntas vara en kompetent skådespelare som kan hjälpa spelarna att leva sig in i handlingen. Jag anser detta för spelledaren som introducerade mig till hobbyn är en mycket begåvad skådespelare, som stått på teaterscen och gjort komediprogram på radio och Internet. Även om en spelledare inte vore bra på att ändra sin röst och spela mycket distinkta rollfigurer, tycker jag att det bör höras skillnad mellan spelledarens egen naturliga stämma och när han spelar en roll. Själv kan jag som tur göra en lagom mängd distinkta röster, men kroppsspråk och ton är minst lika viktigt för att göra en rollfigur trovärdig. Jag gjorde förr mer extrema röster än nuförtiden, eftersom det i längden blir mycket ansträngande för stämbanden att göra flera mycket distinkta röster per kapitel. Jag har som vana att göra mer dramatiska roller närmare min egen naturliga stämma för att orka med dem längre, medan jag sparar de mest extrema rösterna till bifigurer.

Att vara spelledare är en stor utmaning och jag sätter mycket arbete i varje rollspelskapitel och i varje enskild roll för jag vill att alla runt mitt spelbord ska ha kul. Det lyckas inte alltid helt som jag tänkt mig och oftast fungerar improvisationen bättre än det som jag planerat in i minsta detalj. Jag försöker att inte tänka på mig själv som en bra spelledare eller att det skulle vara lätt, för jag inbillar mig att allt misslyckas om jag börjar slarva. Jag är sist och slutligen bara spelledare och spelet är ingenting utan spelarna, för de ger liv åt handlingen och gör spelet roligt för mig och dem.

Farväl åt Terry Pratchett (1948-2015)

 

På torsdagen 12.3 kom sorgebudet: Fantasyförfattaren Terry Pratchett är borta. Även om jag visste från tidigare att Pratchett hade varit sjuk i flera år kom det som en chock för mig. Men trots att Sir Terry gått vidare har vi som tur ännu hans böcker och tankar kvar hos oss, vilket innebär att han egentligen aldrig kommer att försvinna någonstans.

Hans böcker har gett mig mycket glädje i livet, i synnerhet under de jobbiga tonåren då allting i världen kändes krångligt och besvärligt. Jag älskar Pratchetts böcker för hans intelligenta humor och filosofiska funderingar kring livet, döden, religion och allt annat som ingår i den mänskliga vardagen. Hans böcker fick vår ologiska verklighet att kännas mera begriplig och han fick mig att tänka på vad det egentligen innebär att vara människa. Därför är det så bra att jag upptäckte honom vid den tid då jag var en dum fjortis och kände mig lika vilsen som de flesta brukar vara i puberteten. 

Det är också bra att jag valde att läsa hans böcker på ursprungsspråket, för det gav mig en bättre förståelse för engelska. Jag har visserligen varit en anglofil sedan tidig barndom, men Pratchett har ett mycket rikt språkbruk och hans humor kräver ofta att läsarna förstår sig på både subtila nyansskillnader i uttal och stavelser. Därför är det så berikande att läsa Pratchetts verk, för läsarens språkkunskap blir tvungen att utvecklas bortom det mest rudimentära. Och genom språket får man en större förståelse för brittisk humor, eftersom båda går ofta hand i hand. 

På tal om humor: Jag har tidigare skrivit om min uppskattning för brittisk humor i allmänhet och min kärlek till Liftarens Guide till Galaxen av Douglas Adams. Trots att Adams och Terry Pratchett har mycket liknande berättarstil och humor tycker jag ännu mer om humorn i Pratchetts böcker, till stor del för att han aldrig är lika uppenbart elak när satiren är som mest bitsk. Pratchetts böcker är på ytan lite snällare än Adams, vilket jag anser göra satiren mer mångbottnad och desto mer bitande när Pratchett beskriver något fenomen som förargar honom på allvar. 

Terry Pratchetts böcker har varit mycket viktiga för mig och han var min favoritförfattare, ingen annan författare har gett mig lika mycket glädje gång efter gång. Jag kommer att sakna honom, men han lämnar efter sig en fenomenal samling böcker som kan läsas av nya generationer. Jag kunde skriva hur mycket som helst om min kärlek till hans fantasivärld Discworld och beskriva hur genialisk den är in i minsta detalj, men jag tycker att det är bäst att låta var och en själv upptäcka Pratchetts verk. Jag rekommenderar att alla som har en förkärlek till det brittiska tar en titt på Terrys böcker, mest för att det är så purbrittiskt någonting kan bli. Det är även sannolikt att man lär sig något om livet.
 

Tack för allting Terry och farväl!