Mer funderingar över medeltiden på film

Jag har tidigare skrivit om hur det förgångna tydligen måste porträtteras enbart på ett dystert vis och att historisk korrekthet strävas efter mycket sällan, med några få härliga undantag. Av de olika epoker som syns inom underhållning tycks det vara främst medeltiden som är offer för historiska felaktigheter. Fast för mig är det värre hur porträtteringarna av medeltida vardagsliv brukar inte bara vara felaktiga, utan rentav elakt fördömande.

Den här bilden illustrerar några av de vanligaste problemen i hur medeltiden porträtteras av nöjesindustrin: Allt är miserabelt, färglöst och smutsigt. (Och av någon orsak ska det överallt finnas facklor som gör ingen nytta.) Människorna från medeltiden porträtteras konsekvent som de dummaste, trögaste, smutsigaste och i allmänhet sämsta som någonsin existerat på denna jord. De presenteras som ett historiskt missfoster som kom mellan den högt utvecklade antiken och renässansens återupplivande av intellektuella intressen. I de mest absurda fallen spekuleras det att om romarriket inte brakat samman kunde mänskligheten ha uppfunnit rymdraketer minst tusen år tidigare, om inte den där förbannade medeltiden ägt rum och förstört allting för alla.

Jag börjar verkligen vara trött på det ovannämnda. Förutom att det är historieförvrängande i sitt förenklande av det förgångna är det också upprätthållande av mycket gamla stereotyper. Nöjesindustrin är trög på att anpassa sig till utveckling inom forskning och förändring i största allmänhet. Ett annat exempel på fenomenet är hur psykologi porträtteras på film: Patienten ska ligga på en soffa och Freud tas fortfarande på allvar, vilket inte stämt på fler årtionden. Jämförbart brukar filmer och tv-serier också göra mängder av misstag då det läggs mycket fokus på den senaste och mest utvecklade mobilteknologin, för de inblandade människorna tenderar veta mycket mindre om ämnet än vad de vill ge intryck av. Det är samma som den sorgligt vanliga tendensen att anlita historiska konsulter bara för att ignorera dem och fortsätta med välanvända stereotyper som visats sedan Hollywoods guldålder.

Som jag skrivit tidigare tenderar medeltiden porträtteras som ett hopkok av olika element som klumpas ihop till en förenklad helhet, utan att ta i beaktande mängder av regionala skillnader eller att begreppet täcker många små perioder över loppet av dryga tusen år. Korfattat rymmer medeltiden betydligt mer variation än vad som syns på film eller TV. Dessutom ignoreras det hur mycket dynamisk innovation som skedde efter att romarrikets västra halva splittrades och befolkningen tvingades anpassa sig till att livet blev i många fall mer lokalt och begränsat. Det fanns ingen romersk byråkrati längre att koppla ihop de olika provinserna i västra Europa, rörelsefriheten minskade och många etablerade handelskontakter bröts. Som tur är människor bra på överlevnad, samarbete och improvisation, vilket bidrog till att nya små riken uppstod och befolkningen lyckades överleva vardagen. Dessutom var övergången från antik till medeltid ingenting plötsligt, utan imperiet hade försvagats och splittrats gradvis över en längre tid innan östra halvan fick ensam representera romersk överhöghet. Det sistnämnda brukar också glömmas bort i porträtteringar av medeltiden, att romarriket överlevde med Konstantinopel som huvudstad i ytterligare tusen år och var fortfarande mäktigt under största delen av den tiden.

Även om jag gärna vill se historisk realism så långt som möjligt inom underhållning, är det ändå inte ett 100% nödvändigt krav för att något ska tilltala mig. Jag brukar vara positivt överraskad om jag ser någonting porträtteras ens lite åt rätt håll, i synnerhet om det är i något som inte måste vara realistiskt. Exempelvis serien Merlin, som är baserad på myter om Kung Arthur och innehåller en hel del övernaturliga element. En serie med magi och drakar måste inte försöka vara realistisk, men jag blir mycket glad då serien gör det drastiska beslutet att visa medeltida människor i färggranna kläder och det finns en hel del rekvisita jag känner igen från diverse medeltidsorienterade nätbutiker. Det gör inget att utrustningen är ett hopkok från flera olika århundraden, för redskapen i sig är i förvånansvärt många fall baserade på något som folk använde på riktigt istället för påhittad fantasy-rekvisita. Redan det att kungen inte har ett lortigt ansikte gör Merlin i mitt tycke till en av de bättre tv-serierna om medeltiden.

Det renaste ansiktet i kungadömet.

I kontrast till Merlin blir jag förargad av serier som Vikings och The Last Kingdom, för dessa serier har i allmänhet betydligt sämre rekvisita och presentation av medeltiden. Då jag försökt kolla på båda serierna har en stor del av tiden gått åt till att himla mig över kläder, militär utrustning och att även kungligheterna ser ut som uteliggare. Det som förargar mig mest är hur serierna marknadsförs med ett antydande om att de är mer baserade på historiska källor och arkeologiska fynd än de egentligen är, för bristen på komiska hornhjälmar gör inte dessa vikingar mer verklighetstrogna. Jag skulle föredra om de var mer ärliga om saken, att de inte gav intrycket att deras porträttering skulle vara mer korrekt, för det är till stor del gamla stereotyper och vanföreställningar i en lite annorlunda förpackning än tidigare. Det enda jag ber om är lite mer ansträngning, för tidsenliga 900-talskläder skulle se bättre ut än trasorna och de konstiga lädervästarna som finns överallt.

Det snällaste jag kan säga är att sköldarna är åtminstone runda och båten ser helt okej ut.

Om det inte går att sträva efter bättre redskap, då föredrar jag faktiskt vikingar som med flit porträtteras överdrivet karikerat. Det samma gäller vikingarnas motparter, för hellre ser jag en överdriven strid mellan högmedeltida sagoriddare och fantasybarbarer. Det skulle åtminstone vara ärligt felaktigt och betydligt mer underhållande, för utöver historiska felaktigheter är det en värre synd om handlingen uttråkar mig. 

Prince Valiant (1954), ett härligt töntigt retroäventyr.

Intressant nog finns ett exempel på riktigt välporträtterade anglosaxer i Sagan om Ringen, där folket i Rohan ser mer ut som riktiga fornengelska krigare än vad som oftast ses i verk förlagda till tidigmedeltida England. Det är ganska ironiskt att ett fantasyverk kan ha mer realistisk porträttering av medeltiden än de flesta verk som sägs vara baserade på historisk forskning.

Men det finns hopp, för jag har märkt under de senaste åren en växande entusiasm på internet för medeltiden och vikingatiden. Det gläder mig att entusiasmen numera bidrar också med ett större intresse för historiska källor och arkeologisk forskning. Det är ohjälpligt svårt att sålla bort nonsens på internet, men det finns några riktigt bra Youtube-kanaler dedikerade till historiska kampsporter och forntida krigsföring. Exempelvis Scholagladiatoria, Skallagrim och Metatron, som brukar förklara varifrån de fått sin kunskap och ger tips åt nybörjare inom historiskt återskapande. Jag rekommenderar gärna även Jackson Crawford, en akademiker som gjort en egen översättning av Eddan och presenterar grundligt det vi vet (och tyvärr inte vet) om vikingatida trosföreställningar utifrån de få källor som finns. 

En annan trevlig sak jag upptäckt nyligen är en webb-serie som vikingacentret i Ribe producerat. Dramatiseringen av livet i den lilla hamnstaden är det närmaste jag hittills sett av det jag önskat mig från en TV-serie, som är förlagd till vikingatidensträvar efter historisk realism och lyckas riktigt bra. Därför skulle jag gärna se fler dylika videoprojekt, där museifolk och entusiaster för det förgångna lyckas göra ett bättre jobb än Hollywood. Tyvärr har Hollywood mer pengar, så entusiasterna får lov att vara mer kreativa och småskaliga.

Den växande entusiasmen märks också i hur det på sistone har också uppstått en stark trend för att göra medeltida remixar av popsångar, "Bardcore", som om ett musikstycke skulle ha gjorts flera hundra år tidigare. Vissa remixar är bättre och vissa låter fortfarande ganska elektroniska, men min personliga favorit lyckas över förväntningarna. Det är en remix på sången "Pumped Up Kicks", vilket det finns redan några medeltidsremixar av. Men den här versionen är sjungen på fornengelska och låter nästan som en riktig ballad från 1000-talet.

Samma fenomen märks också på medeltidsevenemang, då de uppträdande musikerna ibland spelar kända poplåtar med sina instrument. Exempelvis hade jag sommaren 2009 glädjen att få höra bandet Patrask spela "I Feel Good" på säckpipa. 

Jag är överlag ganska hoppful, trots att jag inledde det här blogginlägget med ett långt klagomål om hur negativt medeltiden tenderar porträtteras i underhållning. Delvis känns det som att en växande mängd människor vill genuint veta mer om det förgångna, för jag tycker mig se en utveckling i video-essäer om historia, arkeologi och mytologi jämfört med tidigare. Dessutom tycks intresset för forntidsevenemang ha ökat över de senaste flera åren och historisk återskapande blir mer populärt. För egen del ser jag framemot att kunna börja besöka evenemang mer flitigt igen, så fort som koronan avtagit mer och min dotter blivit lite större. Hon är ännu under två år, men inom ett par år tror jag att hon kan bli en flitig marknadsbesökare i en egen liten medeltidsdräkt. Vem vet, kanske vi kommer också att börja göra egna historiska videoprojekt?

Klassisk fantasy i spelet Icewind Dale

 

Låtom oss fortsätta om Dungeons & Dragons och fantasy i största allmänhet. Som jag skrivit tidigare har min upplevelse av fantasylitteratur och mina preferenser för stämningen påverkats starkt av det första Warcraft-spelet jag testade som barn. Utöver Warcraft II fanns det tre andra fantasyspel kring millennieskiftet som gjorde ett starkt intryck på mig: Heroes of Might and Magic III, Baldur's Gate II och den första Icewind Dale.  

Heroes (eller HoMM) är ett turordningsbaserat strategispel där spelarna styr varsitt kungadöme och ansvarar för rikets ekonomi, samt leder arméerna. Baldur's Gate och Icewind Dale är däremot datorrollspel baserade på D&D-spelvärlden Forgotten Realms, som kortfattat kan beskrivas som den mest arketypa fantasyvärld som finns. Alla tre spel var mig mycket kära då jag blev bekant med dem tack vare kompisar och så småningom köpte jag spelen själv.

Baldur's Gate och Icewind Dale äger rum i olika delar av samma fantasyvärld och de varierande miljöerna påverkar handlingen på olika vis. Det förstnämnda spelets äventyr sker i trakter som motsvarar medeltida Central- och Sydeuropa, framförallt i stadsmiljöer där spelarna får ta del av lokala politiska intriger. Allting från maktkamper mellan adelsmänniskor och tjuvgillen, till mäktiga trollkarlars ambitioner att bli upphöjda till gudomligheter. I stark kontrast till Baldur's Gate är det andra spelet förlagt till avlägsna trakter i fjärran norr, i ett område som är likt stereotyper av både Skandinavien och Sibirien. Istället för en storstadsmiljö rör sig spelarna bland små byar, som behöver skyddas från vildmarkens monster och barbarer. Det innebär också att äventyren framskrider på olika vis: I Baldur's Gate-spelen kan spelarna besöka stora delar av platserna om och om igen för att reda ut olika uppdrag, medan i Icewind Dale-spelen går handlingen framåt genom att besöka ett ställe i taget.

Något som jag finner mycket tilltalande i båda spelserierna är att handlingen ter sig som ett detektivmysterium som ska lösas. Spelen handlar i första hand om stora mysterier, vanligtvis om skurkanas identitet och deras planer. Men det finns också utrymme för mängder av små mysterier att lösa, både vad gäller konkreta uppdrag och bakgrundsinformation om själva världen. Exempelvis finns det mängder av böcker att läsa i och alla föremål har en beskrivning, framförallt unika redskap som stärkts med magi. Det finns enorma mängder bakgrundsinformation som får spelvärlden att kännas mycket större och spelaren får lust att ta reda på mer, antingen genom andra spel eller romaner förlagda i Forgotten Realms. Samtidigt finns möjligheten att ignorera nästan all dialog och bakgrundsinfo och bara rusa genom spelet, en strid i taget. Om man så vill. *Fnys!*

Om jag måste välja vilkendera spelserie jag föredrar, då är svaret Icewind Dale. Det beror främst på den vintriga miljön och alla konstigheter som gömmer sig under snön. Av alla mysterier som byggs upp i världsbyggandet har jag mest tyckt om idén att det finns bortglömda civilisationer gömda i  vildmarken, vilket associeras vanligtvis med djungelmiljöer snarare än tundran. Det har jag känt mig starkt inspirerad av, för det känns roligt att föreställa sig uråldriga ruiner och skatter dolda i vår egen Lappmark. Därför tycker jag också om H.P. Lovecrafts "At the Mountains of Madness", som är bland de mest inflytelserika scifi-berättelser som skrivits. Bland mina diverse bordrollspelskampanjer hade jag en idé som använde i princip samma koncept som Icewind Dale - sydliga nybyggare som vill tämja en farlig ödemark i norr - förutom att jag förflyttade äventyret från en vag medeltidsperiod till en fantastisk fornålder inspirerad av Conan the Barbarian.

Johans spelarkaraktär från det rollspelet: Vargmannen.

Under den nu rådande nostalgin för milennieskiftets 2,5-dimensionella spel har både Baldur's Gate och Icewind Dale inspirerat flera nya spel i samma visuella stil, bland annat spelet Pillars of Eternity, som jag också skrivit om tidigare. Spelen har estetiskt åldrats bra under de senaste två årtionden och är populära nog att de via GoG kan spelas på nyare datorer. Spelen har även fått HD-remakes, med mycket nytt material och nya karaktärer att interagera med. Orsaken till att spelens visuella stil åldrats rätt bra är i mitt tycke att allting ser tidvis ut som en klassisk oljemålning som rör sig, medan de flesta 3-dimensionella spelfigurer från millennieskiftet ser numera mycket grova ut. De 2,5-dimensionella miljöerna är dessutom en bra representering av ett bordrollspel med miniatyrer för monster och rekvisita, så som D&D vanligtvis spelas i verkligheten.

Jag måste bekänna att jag aldrig spelat D&D som bordrollspel, även om jag spelt en hel del andra bordrollspel och samlat på miniatyrer i flera år. Min främsta erfarenhet av spelet gäller de ovannämnda datorspelsversionerna och många andra spel som tagit inspiration från D&D och liknande fantasy. Jag skulle gärna testa det någon gång och eftersom jag tycker om att pyssla med olika grejer skulle jag gärna satsa mer på miniatyrer igen. Det relativt nya miniatyrspelet Frostgrave äger rum i snötäckta ruinstäder och påminner mig mycket om Icewind Dale, vilket ger mig inspiration att försöka förverkliga vissa av det spelets miljöer i miniatyrform.

Som sammanfattning kan det konstateras att jag tycker verkligt mycket om äventyrsberättelser förlagda till en vintrig miljö, även då det inte är frågan om fantasy. Kanhända att det beror på hur farlig vintern är i sig, för redan den låga temperaturen är en stor fara. Sedan finns det halka, bräckliga isar, snöfall som kan begrava en levande, samt rovdjur som intensivt följer ens minsta rörelse. Därför funkar Icewind Dale för mig mycket bra och jag rekommenderar det spelet, som en inkörsport till spelvärlden Forgotten realms och fantasy som genre i största allmänhet. Spelet finns att köpas för billigt på GoG, både i ursprungsversion och HD-remake.

Dungeons & Dragons på film?

Inom bordrollspel är Dungeons & Dragons kanske det mest arketypa spelet, åtminstone vad gäller genren fantasy. Spelet har haft en betydelsefull roll i att forma modern fantasylitteratur, genom att plocka element ur Tolkiens verk och kombinera det med andra klassiska fantasyförfattare som bl.a. Moorcock, Howard och Zelazny. Genom att blanda de olika elementen till en gemensam helhet och att bygga ett regelsystem kring allting kunde spelet erbjuda möjligheten för folk att uppleva sina egna äventyr i fantastiska miljöer. Ett typiskt äventyr i D&D går ut på att spelarna träffas i en taverna, där de får höra om något farligt som är på gång, t.ex. att byborna hotas av monster eller så spökar det i närliggande ruin. Det nämns något om skatter eller rentav en belöning för att utrota monstren, varefter spelarna går ut på sitt äventyr och lyckas återvända helskinnade om tärningarna är på deras sida. Om spelarnas karaktärer överlever sina äventyr blir de starkare och kan ta del av ännu farligare äventyr, vilket ger spelledaren en chans att introducera mer ambitiösa skurkar med mer resurser för sattyg.

Men hur skulle D&D funka som film, eller på TV? Det har gjorts några filmer och en tecknad serie på 1980-talet, men det finns egentligen inget tillräckligt distinkt i någon av dem för att koppla dem till spelet. Det är frågan om ganska generisk fantasy, visserligen med drakar men ganska lite utforskande av kusliga fängelsehålor eller ruiner. D&D är i första hand ett spelsystem och det finns många spelvärldar med äventyr att göra filmer om, men då behöver inte filmen heta Dungeons & Dragons. Problemet ligger delvis i hur många fantasy- och scifi-filmer görs, att det nästan måste finnas en episk kamp mellan gott och ont. Det behövs vanligtvis en Sauron eller Darth Vader som hotar allting och som måste besägras för att alla ska få vara lyckliga i alla sina dagar. Men så funkar det inte i de olika spelvärldarna i D&D, för världsuppbyggnaden gör det tydligt att varje äventyr är bara ett av många. Det sker tidvis riktigt stora, episka äventyr inom varje spelvärld, men inget av dessa lägger ett slut för nya äventyr att ske samtidigt eller efteråt. Det finns inte bara en Sauron, utan dussintals typer som vill erövra sin egen del av världen utan att kanske veta om varandra. På samma vis finns det mängder av profetior om återvändande kungligheter och messior, men ingen av dem påverkar hela världen.  Det kan vara svårt att göra ett sådant äventyr intressant och spännande för en biopublik som vant sig vid att fantasy är det samma som att slåss mot hotande världsänden. 

Den stora frågan att tänka på lyder alltså: Hur göra en filmversion av D&D som är kopplad till själva spelet, utan att göra det till ytterligare en generisk fantasyfilm om en kamp mellan gott och ont?

Efter mycket funderande på den frågan har jag kommit fram till att det bästa sättet att anpassa D&D till bioduken skulle vara att göra det till en kuppfilm i stil med Ocean's Eleven, alternativt som Jönssonligan. Spelarna i bordrollspel behöver kunna fungera som ett team och det är bara bra om de är mycket olika för att kunna komplettera varandras förmågor och brister. Därför kunde kuppfilmens format fungera för D&D, eftersom kuppfilmer i regel har en sörre mängd huvudpersoner än typiska äventyrsfilmer. Indiana Jones har i regel några stödkaraktärer som hjälper honom att klara sig, men det är tydligt att han är huvudpersonen och det är hans äventyr. I Ocean's Eleven är Danny Ocean visserligen den som lägger i gång kuppen, men han är inte ensam huvudperson eller den helt viktigaste. Alla filmens lurendrejare spelar en viktig roll för att förverkliga kuppen, för de har alla sina specialförmågor som gynnar deras plan. På samma vis behövs det i bordrollspel någon som är bättre på att smyga, någon som är bättre på att lura sin väg fram och någon som kan sloss då allting rasar samman. Dessutom måste trollkarlarna planera på förhand vilka trollformler de förväntas behöva under äventyret.

Därför skulle jag planera en hypotetisk filmversion av D&D på så här vis: Huvudpersonerna är en grupp erfarna karriäräventyrare, som alla tidigare deltagit i varsina äventyr. Vissa har deltagit i röjandet av monsterbon, vissa har plundrat farliga ruiner, vissa har varit livvakter åt kringresande handelsmän, och så vidare. I filmens början får antingen någon av huvudpersonerna själv reda på om en magisk artefakt (och en stor skatt) i en krypta, eller så blir de anställda av någon som vill ha den. En del av karaktärerna har kanske redan gått i pension från äventyrandet och fått stadiga arbeten som erbjuder tryggare levebröd, men som också är betydligt tristare. Exempelvis har kanske slagskämpen tvingats bli dörrvakt på en taverna, för att bittert se på då yngre äventyrare har det spännande utan honom. Första delen av filmen går ut på att samla ihop gänget specialister och att planera hur de tar sig in i kryptan och hurdana fällor som finns där. Komplikationer uppstår då de inser att kryptan dessutom övervakas av vandrande skelett, mördarmaskiner, eller en slumrande drake. Eller så alla tre. Poängen är att kuppen blir allt farligare och huvudpersonerna blir tvungna att improvisera allt som planerna inte räcker till. Vill man göra det ännu mer komplicerat inser gänget att den magiska artefakten är för farlig för att tas ut ur kryptan och typen som anställt dem vill bli en Sauron.

Det här är ett möjligt sätt att göra Dungeons & Dragons till film, utan att riskera att det blir en för uppenbar kopia på Sagan om Ringen eller något annat känt fantasyäventyr. Dessutom tror jag att kuppfilmens format erbjuder en bättre möjlighet att få fram referenser till det speltekniska, t.ex. hur magin fungerar i spelet. Mest funkar formatet i att gå emot strömmen av äventyrsberättelser om en profetiskt utvald messias, eller ensamma svärdskämpar som ska rädda världen. Smått förenklat kan det sägas att D&D handlar vanligtvis om en grupp banditer, som ibland råkar vara på det godas sida när de far på sina rövartåg. Kuppfilmer handlar ofta om en grupp antihjältar som ska stjäla något, vilket i mitt tycke passar riktigt bra för världens mest kända bordrollspel.

Sorg och glädje om varandra

Under de senaste åren har det skett två stora händelser i mitt liv: Min fars insjuknande och bortgång på grund av Alzheimers, samt min dotters födelse.

Min far var en mycket viktig människa i mitt liv och det var hjärtskärande att se hur sjukdomen gradvis slet sönder hans sinne och personlighet. Många tror att Alzheimers och demens är samma sak och att det är en naturlig del av åldrandet, men Alzheimers är egentligen en sjukdom som sliter sönder hjärnan och tar bort allting bekant från den insjuknade. Det värsta är att den insjuknade är till en början medveten om att något är på tok och kämpar emot allt vad de kan, vilket tyvärr drabbar de anhöriga för att den insjuknade är så förvirrad. Efter att sjukdomen härjat på i några år kom min fars bortgång därför närmast som en lättnad, för både han och min mor slapp lida.

Tyvärr var det en mycket häktisk period i mitt liv just då han gick bort: Vi hade en stor flytt från Åbo till Vasa, medan jag hade ett nytt arbete att börja på och jag hade ännu studierna på hälft. På grund av allt som var på gång just då upplevde jag att jag inte tilläts sörja ordentligt, för det var så mycket som jag måste vara på alerten med. Men det absolut viktigaste just då var att min fru var höggravid och några månader efter min fars bortgång föddes vår dotter. Hon ger mig både mycket glädje och en del gråa hår, men så är det att vara småbarnsförälder; mycket stress och gråt men ändå hålls allt ihop. Med egna barn upplever jag att jag förstår bättre hur mina föräldrar älskat mig och därför försöker jag mitt bästa att vara en lika bra far till min dotter som min far var till mig. På så vis har min sorgperiod blivit starkt påverkad av egen faderskap.

Jag har också funderat över hur de nya upplevelserna och erfarenheterna påverkat hur jag upplever underhållning annorlunda än tidigare. Eftersom min far var medelålders redan i min barndom har jag ofta föredragit filmer med äldre manliga huvudpersoner, i stil med Clint Eastwood i Unforgiven. Mina favorithjältar har vanligtvis varit på äldre sidan, hårt arbetande och fåordiga, men fyllda med en stark empati för sina medmänniskor. På grund av min fars sjukdom och bortgång blir jag numera betydligt starkare berörd av filmer och böcker där någon blir dement eller annars påverkas av ålderdom. Exempelvis då jag såg filmen Logan kände jag en klump i halsen över det tragiska öde som Patrick Stewarts karaktär råkade ut för, vilket bara förstärks av att Stewart råkar likna min far ganska mycket. Ett annat exempel är Ian McKellen som en åldrande Sherlock Holmes med minnesproblem.

Det är inte som om jag tidigare varit obrydd i äldre människors lidande i verklighet eller fiktion, men numera är det större sannolikhet att jag rörs till tårar av att se det. Samma med skämt om demens och Alzheimers. Jag har aldrig tyckt att sådant är roligt, mest för att jag tror starkt på att humor borde gärna riktas nerifrån uppåt i samhällets näringskedja. Att skämta om dem som har det sämre ställt ser jag som pur och simpel mobbning. Därför tenderar jag numera reagera med ännu större avsmak för sådana skämt än tidigare.

Minnet av min far möjliggör en starkare känsloupplevelse med filmer om äldre människor, medan den överväldigande upplevelsen att själv bli en förälder gör föräldraskap på film mer personligt för mig än tidigare. Jag nämnde redan filmen Logan p.g.a. Patrick Stewarts rollprestation, men förhållandet mellan Wolverine och hans dotter berör mig också starkt. Jag har märkt att jag känner starkt av att se dysfunktionella förhållanden mellan fadersfigurer och barn, troligtvis för att det finns en fundamental oro för att något kan gå fel i mitt förhållande till eget barn. Nu just har vi det mycket bra, hon och jag, men hon är inte ens två år gammal ännu. Vem vet om det uppstår en hemsk klyfta mellan oss i hennes tonår? Det är för tidigt att fundera på sådant och bäst att försöka njuta av småbarnsåren nu just. Men ohjälpligt finns den lilla oron kvar i bakhuvudet och det motiverar mig till att försöka vara en bra far. Därför föredrar jag också fiktiva dysfunktionella förhållanden där fadersfigur och barn ändå lyckas få kontakt med varandra.

Som ni märker har jag funderat en hel del på faderskap under de senaste två åren. Inte värst konstigt, för vår dotter har sedan början behövt mig största delen av dygnet och jag ser henne växa hela tiden. Jag saknar min egen far fortfarande, men jag är inte ledsen längre. Sorgen och saknaden försvinner ingenstans, men den ändrar skepnad med tiden. Numera karakteriseras saknaden mest av att nostalgiskt minnas vad vi gjorde tillsammans och att fundera på hur jag kan göra samma med min dotter, bara hon växer lite till. Ibland glömmer jag bort att min far är borta och funderar på att tala om något med honom, tills jag minns att han inte är fysiskt tillgänglig längre. Vid sådana stunder blir jag fortfarande ledsen en stund, men så blir jag påminnd om det fina barnet som behöver min närvaro.

Spökande sjörövare

 
Än en gång är det dags för Linkaras årliga tävling för korta skräckvideon till Longbox of the Damned och jag deltar igen. Den här gången handlar mitt bidrag om odöda sjörövare som gestaltas av dockor som jag byggt under de senaste åren, ursprungligen i syfte att användas till något av de femtielva idéer vi diskuterat om för Guerilla Pictures. Tyvärr har vardagslivet satt en lång paus på det projektet, främst på grund av arbete och studier, men inte minst också för att några av oss har fått barn. Min blivande ettåring behöver nästan all den tid som jag inte arbetar, men då hon sover kan jag pyssla på i små etapper. Det förhindrar mig från att helt tappa fingerfärdigheten med video- och hantverksprojekt och förhoppningsvis kan GP-gänget göra sporadiska kortfilmer i framtiden igen. Men tillsvidare får det räcka med sådana här miniprojekt:

Jag tycker om att pyssla och därför skriver jag gärna om dockorna som använts till den här videon. Den första dockan jag byggde var sjörövarkaptenen, börjandes med huvudet. Jag har länge velat göra dockor för att animera dem i stopmotion, men av diverse orsaker har det varit lättare hittills att göra marionettdockor och med dem krävs det annorlunda knep för att skapa rörelse. Kring 2015 hade jag  kommit på metoden att bygga en dockas huvud på en bykpinne, för att den vägen kunna röra på dockans mun med ena handen. Kaptenens utseende med grönt skinn, stort skägg och klädseln baserade jag på skurken LeChuck från Monkey Island-spelen, eftersom jag älskar den spelserien och tycker om karikerade zombier i största allmänhet. Huvudet är en separat del av kroppen men jag kan maipulera dem tillsammans, genom att med ena handen dra i trådar som bundits i armarna på dockan.

Skägget är fårull, ögonen är plastpärlor och kläderna är en gammal socka.

Dockans kropp står på en bas målad i blått så att jag ska kunna använda chroma-key för att skapa illusionen att den svävar i luften. Av samma orsak och för att dens hud är grön behöver dockan manipuleras mot en blå bakgrund, eventuellt med blåa handskar på.

Monstertomaterna ser på.

Resten av dockorna byggdes i samma grundstil, fast enklare struktur. Likt kaptenen är de gröna, missbildade människoskelett i sjörövarplagg, men de är alla byggda i ett stycke. Tyvärr är dessa dockor svårare att manipulera och lederna på dem är för lösa för ordentlig stop-motion.

Det kan behövas även en zombifierad papegoja.

Som tur finns det möjligheten att digitalt animera dem genom betalversionen av programmet Hit Film Pro, vilket gör det möjligt att använda dockorna till diverse krävande projekt. Det blir visserligen inte lika stiligt resultat som proper stop-motion eller marionetteknik, men tillräckligt bra resultat för att manipulera spökliga pirater. Tack vare det kunde jag nu manipulera dockorna på ett sätt som inte var möjligt för mig då när använde dem till en video där vi diskuterade piratfilmer:

Skeppen i båda videorna är stillbilder på gamla miniatyrer av segelfartyg, vilket passade bra för sjörövarnas farkost men jag vill inför eventuella framtida piratprojekt göra ett eget miniatyrskepp. Jag lyckades ett par år sedan hitta på rea en stilig miniatyr på regalskeppet Vasa, men delarna är fortfarande i lådan p.g.a. utrymmesbrist här hemma. Närvaron av en bebis inverkar såklart också, så allt miniatyrbygge är på minimum tills jag bor i ett större hem. 

Jag har som ambition att bygga mer avancerade dockor i framtiden, i hopp om att bli lika bra som Richard Svensson (The Lone Animator), som gjort mycket fina kortfilmer inspirerade av Lovecraft och andra skräckförfattare. Drömmen om att fortsätta med egna filmprojekt igen är stark och genom att testa på små grejer som Linkaras tävling gör det möjligt för mig att orka, tills vi förhoppningsvis lyckas få ihop det gamla gänget igen. Vem vet? Kanske det blir något inom närmaste året, eller så?

Warcraft, innan WoW

Jag är gammal nog att minnas tiden då de flesta dator- och konsolspel inte ännu spelades över internet, utan i regel hemma hos någon och på samma apparat. Ingen skillnad om det var NES, SNES, någon av Segas apparater eller en vanlig bordsdator; så var det med det mesta som spelades kompisar emellan kring mitten av 90-talet. En dag hemma hos en kompis råkade vi spela det då splitternya strategispelet Warcraft II: Tides of Darkness, som till denna dag är mitt favoritspel. Numera känner de flesta till det massiva onlinerollspelet World of Warcraft, som milt sagt överskuggat de tre mycket populära strategispelen som publicerades mella 1994 och 2003. Men långt innan WoW fick franchisen sin början med spelet Warcraft: Orcs & Humans och efter det fortsatte Blizzard att producera allt mer ambitiösa spel i den serien, samt skapade ytterligare två omtyckta franchises i Starcraft och Diablo.

Kortfattat går alla Warcraft-spelen ut på krigsföring i en fantasyvärld, huvudsakligen mellan människor och orcher samt bägge sidors färggranna bundsförvanter. I de tre strategispelen  utvecklar båda sidorna sina arméer genom att samla råvaror (guld, trä och ibland olja), vilka sedan används till att bygga olika byggnader som behövs för att producera truppstyrkor med diverse funktion och uppgraderingar. Eftersom spelaren inte direkt har tillgång till en effektiv armé krävs en hel del planering och arbete för att få sin ekonomi stabil nog att bygga upp en tuff stridsstyrka som kan besegra motståndaren. Samtidigt försöker den andra sidan göra precis lika, vilket gör det mycket tillfredsställande då den egna armén äntligen blivit kraftig nog att totalt utplåna motståndarens bas.

Drastiska ändringar mellan åren -94 och -95.

Den första Warcraft är ganska standard som ett spel om krigsstrategi, men år -94 var det mycket banbrytande och påverkade en hel genre så mycket att snart ville alla kopiera det. Bara ett år senare kom Warcraft II som var ännu mer avancerat och banbrytande. För egen del fastnade jag för spelet mest på grund av det estetiska, för jag tycker mycket om pixelgrafiken i Warcraft II. De olika spelfigurerna man styr har dessutom mängder av roliga kommentarer då spelaren klickar på dem, i synnerhet då de blir irriterade av att bli klickade för många gånger på rad. Musiken är förövrigt härligt medryckande och lyckades på ett år gå från första spelets gammaldags MIDI-plinkande till tidsenligt sett mycket avancerad orkestermusik, även om de flesta instrumenten förverkligades på synth. Om inte annat borde spelets musik ses som anmärkningsvärd för att det används en cembalo i många snuttar, vilket ger soundtracket en vagt renässansstil karaktär som passar en fantasyvärld med riddare, drakar och magi.

Faktum är att enda sedan jag första gången spelade ett Warcraft-spel har min personliga föreställning av troper och andra element inom fantasylitteratur påverkats starkt av hur sådant porträtteras i spelen. Ett tydligt exempel är orcherna, som i Warcraft II kan enklast beskrivas som karikerade djävulsdyrkande mongol-vikingar med grönt skinn. Människornas sida i de olika spelen har i mitt tycke representerat ganska generisk fantasy med riddare i skinande rustning, metrosexuella alver och trollkarlar i långa kåpor, alltså en typiskt "god" grupp. Men orchernas sida är roligare spela, dels för de är så överdrivet ondskefulla men också för att de har de mer underhållande kommentarerna. Som jag skrivit tidigare om godhet respektive ondska i rollspel har jag svårt att spela rollfigurer som är realistiskt ondskefulla, medan karikerad ondska kan vara riktigt roligt eftersom det inte kan tas på allvar. Orcherna i Warcraft I och II är blodtörstiga och krigiska monster, som använder ohelig magi för att frammana demoner och att animera döda lik. Men de låter dessutom alla som Cookie Monster och är nästan gulligt entusiastiska i hur onda de är. Orcherna har så roligt med allt de gör att spelaren har roligt tillsammans med dem, t.ex. då de ska meja ner alvernas huvudstad.

De flesta som spelar WoW blev troligtvis introducerade till franchisen först genom det spelet, eller så är de för unga för att minnas de gamla strategispelen som byggde upp världen. Oberoende hur fallet är har bristen på kontext bidragit till flera nördgräl online om ifall Warcraft stjäl idéer av miniatyrspelet Warhammer av Games Workshop eller tvärtom, för det finns mängder av estetiska likheter och liknande koncept. Fast likheterna är ännu mer uppenbara inom sci-fi-spelen Starcraft och Warhammer 40,000. Visserligen har Warhammer funnits sedan 1983 och Warhammer 40,000 sedan 1987, så de fanns till innan Blizzards spel på 90-talet men faktum är att båda spelmakarna lånar idéer av varandra titt som tätt och påverkar varandras produkt. Inte för att glömma hur mycket Warhammer inspirerats av ännu äldre fantasyspel som Dungeons & Dragons, som å sin sida norpat sitt innehåll från flera årtionden värt av fantasylitteratur, o.s.v., o.s.v... Kortfattat kan man säga att ingenting i är vare sig nytt eller unikt.

Men det finns ett långvarigt rykte om att det första Warcraft-spelet skulle ursprungligen ha varit baserat på Warhammer men att det uppstod ett gräl om kontraktet med Games Workshop, så Blizzard valde att finslipa det de programmerat och publicerade spelet under ett nytt namn. Det kan helt bra hända att så är fallet, för Games Workshop har i flera år varit ökänd för orimliga krav då de låtit någon annan arbeta med deras produkter. Vi talar trots allt om bolaget som velat få copyright på termen "space marine". Utöver det är det troligt på grund av de många och mycket uppenbara likheterna med Warhammer, framförallt med hur orcherna porträtteras. Människornas sida ser som sagt mestadels ganska typiska ut för medeltidsfantasy, men orcherna i Warcraft blandar estetik från både orcher i Warhammer och andra onda grupperingar i den spelvärlden. Hornen på hjälmarna och djävulsdyrkandet påminner mig i synnerhet om de domedagsbesatta Chaos Warriors, men det kunde också förklaras med att båda spelmakarna troligtvis tyckte om estetiken i klassisk heavy metal. Men som sagt: Ingenting är nytt eller unikt.

Jag tycker också om Warcraft III från 2002, som är ett bättre designat spel och har en mer utarbetad berättelse. Men redan i det spelet började spelseriens handling ta steg som inte föll mig i smaken och den trenden har fortsatt allt starkare i WoW, som har utvecklats till något för mig helt obekant och ärligt talat inte känns som mitt Warcraft längre. Jag är medveten om att nostalgi spelar en stor roll i att Warcraft II är fortfarande mitt favoritspel, även efter all utveckling som skett inom spelindustrin under de 23 år sedan spelet kom ut. Jämfört med moderna strategispel är det ett ganska simpelt spel som har begränsad förmåga att berätta sin handling, som då var ännu mycket grovhuggen och enkel i förhållande till vad berättelsen om Warcraft sedermera vuxit till. Utöver det att världen ändrats så mycket är dock formatet på WoW som spel en stor bidragande orsak till att jag tappat intresse, för jag spelar helst inte online och jag tycker att det är stöld att betala mer än en gång för samma spel. Ska jag spela med andra människor gör jag det hellre genom bordrollspel eller brädspel, för då sitter de där med mig. Datorspel ska helst vara asociala för min del. Om WoW var mer likt gamla datarollspel eller Skyrim, med samma stora öppna miljöer och en välskriven singelkampanj, då kunde det finnas en möjlighet (och risk) att jag skulle fastna hårt för spelet. Men i nuläge saknar jag intresse för WoW och väntar hellre på en hypotetisk Warcraft IV, om det alls går längre att göra ett sådant strategispel.

Blizzard har dock nyligen annonserat ett intressant projekt, som kanske gör det till en möjlighet i framtiden: De ska göra en uppdaterad nyversion av Warcraft III, med ny grafik och handlingen finslipad för att bättre passa in med alla retcons som skett i WoW. Det sistnämnda är jag lite tudelad över, för jag har inget intresse för det mesta som introducerats i WoW och föredrar den version av franchisens bakgrundshistoria som gällde tidigare. Men jag är frestad över att testa detta kommande spel i hopp om att det skulle vara roligt.  Dessutom lär det finnas mycket stora möjligheter för att skapa egna äventyr och kampanjer till spelet med editorn som kommer med. De två första spelen är förövrigt aktuella nu igen då Blizzard gjort ett avtal med GOG om att publicera deras gamla spel och anpassa dessa till nyare spelsystem. Det är mycket välkommet för GOG gör en god gärning genom sin verksamhet, för det finns mängder av gamla spel som inte går längre att spela på nyare datorer utan mycket huvudbry. Som av ett mirakel funkar mitt personliga exemplar av Warcraft II Battle.Net Editon fortfarande, trots att nästan alla mina övriga spel från 90-talet och tidiga 2000-talet vägrar fungera på Windows nyare än XP. Spelet fungerar bra även om grafiken stärvar minimalt, men jag köper ändå spelet igen via GOG ifall skivan inte alls fungerar på en framtida dator. Förutom att vi som redan är frälsta får möjligheten att spela igen våra kära gamla spel ger det här dessutom möjligheten för nya spelare att ta del av de gamla spelen. Förhoppningsvis kan de också få en uppskattning för dem.

Doktorn är död, länge leve Doktorn

Jag har skrivit tidigare både om hur jag tycker om Doctor Who och hur jag tidvis blivit besviken med seriens utveckling, inte minst på grund av Steven Moffats period som chefskribent. Moffat är nu borta ur bilden och inför den nyaste säsongen har det varit en hel del spekulationer och uppståndelse, vilket hör till då nya producenter tar över och då Doktorn porträtteras av en ny skådespelare. Det har varit så sedan första Doktorn spelad av William Hartnell ersattes av Patrick Troughton (vilket skedde år 1966) och det kommer troligtvis att fortsättningsvis vara på det viset så länge som serien existerar. Fast den här gången har det varit ovanligt mycket spekulation och uppståndelse, för den (officielt) trettonde Doktorn spelas av en kvinna, skådespelaren Jodie Whitaker. På samma sätt som då Ghostbusters skulle återvända med kvinnliga huvudrollsinnehavare fanns det nu igen de sedvanliga klagomålen på internet om att en kvinna inte kan spela Doktorn, eller att serien förstörs då PC-polisen tar över, och så vidare.

[Som en fotnot kan jag nämna att den nya Ghostbusters var tyvärr en besvikelse för mig, då jag sett framemot dess potential som fanns på papper och för att jag gillar många av huvudrollsinnehavarna. Men det bör också påpekas att filmens diverse problem berodde inte egentligen på att spökjägarna den här gången hade äggstockar, utan mest på ojämn regi och en serie dåliga produktionsval. Som en tröst blev skådisen Kate McKinnon en av mina favoritkomiker för hennes arbete på SNL och jag hoppas gärna på att se mer av henne i fortsättningen.]

Doktorns byte av kön väckte helt förväntat mängder av diskussioner, men trots det verkar det som tur aldrig ha blivit lika överskuggat av kontrovers som med Ghostbusters. Visserligen har jag aktivt undvikit fankretsar online under de senaste åren, efter att jag insåg hur det ohjälpligt uppstår giftiga miljöer inom alla fandoms. Så det är oklart exakt hur mycket drama som alla seriösa "Whovians" igen utsatt varandra för, fast troligtvis ganska mycket med tanke på hur mycket vi alla i regel överreagerar på något vi är passionerade över. Dock från min bekväma position i mainstream har jag fått uppfattningen att de flesta tittare verkar ha godkänt den nya Doktorn utan något större drama, åtminstone inte mer än vanligt då någons favoritdoktor ersätts med en nykomling.

Personligen har jag inte haft något problem med möjligheten att Doktorn skulle byta kön, vilket det tidvis spekulerats om så tidigt som på 1970-talet och kommit till tals varje gång en ny skådespelare kommer att ta över rollen. Precis som med alla potentiella manliga skådespelare ser jag det som viktigare att ha en passande skådespelare till rollen. Trots att det finns mängder av diverse skillnader mellan individuella inkarnationer av Doktorn finns det en hel del karaktärsdrag som tenderar återkomma, vilket gör det klart för tittaren att det är fortfarande samma person även med nytt ansikte. Huvudsaken är att alla skådespelarna ska kännas som samma varelse som rest genom tid och rymd i en blå telefonkiosk och den kontinuitet märks hos de olika skådespelarna som haft rollen sedan 1963. Det gäller även Matt Smith och Peter Davison, som känts för mig som lite väl unga och pojkaktiga för att spela Doktorn. Då är det huvudsakliga kravet för en hypotetisk kvinnlig Doktor densamma som för en hypotetisk manlig en: Det ska kännas som Doktorn, oberoende vilka personlighetsdrag och ytdetaljer som varierar från tidigare.

Det är något jag kan kortfattat säga att gäller Jodie Whitaker, för hon känns verkligen som Doktorn för mig. Hon känns som samma huvudperson och likt alla tidigare byten av skådisar känns det mer som en estetisk än fundamental ändring. Främst blir jag påminnd om David Tennant, den tionde Doktorn, som var en av mina personliga favoriter och som fick mig att fastna för serien till att börja med. Likt Tennant är Whitakers Doktor en mycket entusiastisk upptäcktsresande, som tidvis påminner om en kompis som släpar med någon på galna spontana äventyr genom krokiga gator och bortglömda sandvägar i ödemarken. Största skillnaden mellan Whitaker och de flesta Doktorer är att hon tillsvidare tycks sakna en dold (eller uppenbar) mörk sida, vilket framhävts mycket sedan serien återvände år 2005. Doktorer tenderar ha en undangömd hänsynslöshet och leder ofta till en viss skenhelighet i deras påstådda beslut att inte döda, eller så tenderar de göra monstruöst dumma beslut som skapar mer lidande än om de hållit sig undan. Det har varit ett starkt återkommande tema med 2000- och 2010-talets Doktorer, vars inflytande över universumet jämförts flera gånger med en gud och gjorts till en metakommentar över seriens förhållande till dess fans. Hittills har den här Doktorn lyckats undvika större antiheroiska dåd och hon ger ett genuint intryck av att vara mycket snäll och har tillsynes en större ansvarskänsla för att resa i tid och rum, då en tidsresenär kan orsaka mycket förstörelse.

Men det är inte bara nya skådespelare som ska beaktas, för efter Steven Moffats sju år i makten hade jag insett att chefskribenten har minst lika stor påverkan som en skådespelare som passar in i Doktorns roll. En potentiellt perfekt huvudrollsinnehavare är inte nödvändigtvis tillräckligt för att serien ska vara tillfredställande om de ansvariga producenterna har planer som går i annan riktning. Som jag skrivit tidigare var Peter Capaldis porträttering av Doktorn en mycket välkommen ändring till serien, men jag upplevde att han tyvärr aldrig fick leva upp till sitt fulla potential som Doktor. Den skulden lägger jag främst på chefskribentens val och framförallt på att serien verkade handla mer om kompanjonen Clara Oswald än om Doktorn. Det är nu varit och farit, men poängen är att även den bästa tänkbara Doktor är beroende av materialet hen får arbeta med och vem som har ultimat bestämmanderätt. 

Av ovannämnda orsak har min försiktighet inför den senaste säsongen påverkats betydligt mer av den nya chefskribenten Chris Chibnalls potential och betydligt mindre av att Jodie Whitaker är den första kvinnliga Doktorn. Likt Steven Moffat har Chibnall tidigare skrivit ett flertal avsnitt, men problemet är att jag inte riktigt tyckt om ett enda av dem. Det bästa jag kan säga är att jag inte aktivt ogillade ett av avsnitten han skrev, vilket gjorde mig inte precis entusiastisk för just honom som chefskribent. En av orsakerna till min besvikelse med Moffat var att han hade skrivit många mycket bra avsnitt under Russell T. Davies ledning, vissa av dem mina personliga favoriter. Det fanns mycket stora förväntningar för Moffats period som chefskribent baserat på hans tidigare verk, medan Chibnall var i princip ett vilt kort för mig eftersom han hade inte haft en mycket distinkt stil för mig att greppa om. Dessutom visste jag att Chibnalls deprimerande mörka polisserie Broadchurch inte borde tas i beaktande för mycket i spekulation om hurdan hans Doctor Who skulle bli, så jag hade därmed ingen aning om vad jag kunde förvänta mig av den kommande säsongen. 

Som tur verkar jag ha oroat mig i onödan. Precis som med Whitaker har Chibnall gjort ett i mitt tycke riktigt bra jobb, bortom mina förväntningar. Utgående från den första säsongen känns serien som en fräsch blandning av nytt och gammalt, för likt sina två föregångare har Chibnall valt olika element från klassiska Doctor Who att lägga fokus på. Sedan 2005 har seriens stämning och Doktorns karakterisering till varierande grad tagit intryck från olika perioder i seriens förflutna, exempelvis då Matt Smiths Doktor tog tydligast intryck från Patrick Troughtons Doktor under åren 1966-69 och äventyren hade mycket likheter i stämning. Chibnalls första säsong tar mycket intryck från den riktigt första säsongen från 1963 med William Hartnell, då allting i serien var fortfarande nytt och okänt. Det var även osäkert om Doktorn var en skurk eller inte, för han var i början en hänsynslös gammal surgubbe som kidnappade sina kompanjoner. Innan Doktorn blev en betydligt mer gemytlig figur bidrog han aktivt till att tidiga Doctor Who var en lågmält kuslig skräckserie, vilket förstärktes av de minimalistiska kulisserna och den bisarrt experimentella elektroniska musiken. Whitaker är dock från första början betydligt vänligare än Hartnell var i sin entré, troligtvis för att Capaldi hade redan spelat en mer hänsynslös och sur äldre Doktor.

Intressant nog är Chibnalls Doctor Who stämningsmässigt mycket lik franchisens ursprung dels just för att den försöker ta avstånd från nostalgi för seriens förflutna, medan de två föregående chefskribenterna tidvis frossade för mycket i nostalgiska referenser. Säsongen har mycket sparsamt och subtilt refererat till tidigare avsnitt, samt försökt aktivt undvika att lägga fokus på återvändande monster. Likt de riktigt tidiga avsnitten från 60-talet sker de nya äventyren i miljöer som känns lika nya och obekanta för publiken som för karaktärerna. Känslan av att allt är nytt förstärks genom att Whitakers Doktor upplever det mesta ganska långt på samma villkor som kompanjonerna och publiken. Hon är visserligen likt tidigare Doktorer mer mentalt förberedd på att unversumet är fyllt av konstiga och ologiska saker, men överlag saknar hon den ganska blasé attityden som Doktorn brukar tidvis ha mot tidigare osedda monster. Universumet i Doctor Who känns dessutom nu mindre välkomnande för inkräktare som reser genom tid och rum i en blå telefonkiosk, för både Doktorn och kompanjonerna verkar vara i lika stor fara som de utsatta lokalinvånare de möter i varje avsnitt. Känslan av otrygghet framhävs också av att serien ser annorlunda ut vad gäller kamerateknik och regi, för många av avsnitten är inspelade i en stil som påminner om långsamt påkrypande skräckfilmer.

Den nya säsongen är som sagt en blandning av nytt och gammalt, precis som varje ny säsong eller epok av Doctor Who. Vi har en ny Doktor som påminner om de tidigare Doktorerna, som reser genom tid och rum likt de tidigare Doktorerna, tillsammans med en liten grupp kompanjoner, samt som möter brokiga karaktärer och monster i varje avsnitt. Med tanke på hur stor grej det gjorts av att Doktorn spelas av en kvinna kan jag inte påstå att jag skulle ha märkt att serien påverkats nämnvärt av det, för utöver vissa små kommentarer har det inte dragits värst mycket uppmärksamhet till det i själva handlingen. Det är inte som om TARDISen mittiallt blivit Barbie-rosa eller att Jodie Whitaker konstant nämner att hon är en kvinna nu. Det har skett kanske en bråkdel så många gånger som Matt Smith talade om hur coolt det är att bära en fluga, eller hur ofta Tom Baker erbjöd någon babyformad godis, eller hur ofta Jon Pertwee ville omvända polariteten på neutronflödet, eller vilken som helst av de återkommande catch-phrases som diverse Doktorer haft över 55 år.

För min del är jag glad att Doktorn är fortfarande Doktorn, men det gläder mig ännu mer att Doktorn känns välskriven som karaktär och att äventyren också känns välskrivna. Jodie Whitaker har hittills varit en riktigt bra efterträdare till Peter Capaldi, medan Chris Chibnall har gjort ett lika bra arbete som chefskribent. I synnerhet som han i mitt tycke lyckades i nyårsspecialen göra säsongens enda återkommande monster intressant igen. Det har varit en mycket sevärd säsong, men tyvärr också en ganska kort en på bara 10 avsnitt. Fortsättning följer dessutom först om ett drygt år för Doctor Who tar igen ett mellanår, men förhoppningsvis är den följande säsongen värd en lång väntan. Även om jag lärt mig att vara försiktig med mina förväntningar har jag blivit riktigt entusiastisk för vad som komma ska, vilket är en mycket trevlig känsla.