Om reflexer och synbarhet

Den här gången tänker jag inte skriva ner några popkulturella funderingar utan istället skriver jag en allmän vädjan som bilist till alla landets fotgängare och cyklister:

Snälla, det skulle vara mycket uppskattat om ni kunde alla bära reflex i dessa mörka tider. Det är nämligen automatiskt mitt fel om jag inte hinner bromsa i tid, för det är ju jag som kör runt i ett tusenkilos metallfordon. Men det är väl inte för mycket begärt att ni hjälper mig på traven genom att synas bättre? Trots mycket vägbelysning syns folk ganska dåligt om de springer snabbt över vägen, i synnerhet om kläderna är mörka och det finns ingen snö på marken som man kunde synas mot. Vägbelysningen hjälper synbarheten egentligen endast om ni har ljusa kläder i granna färger.

I synnerhet i urbana miljöer märker jag att det bärs för lite reflexer eller inga alls. Det är förvånansvärt hur dåligt man syns med bara en ynka liten reflexbricka, så därför ser jag helst mer än bara en reflex och gärna en reflexväst om bara möjligt. Ett blinkljus eller två skadar inte heller. De flesta cyklar har visserligen inbyggda reflexer i hjulen och många cyklister har en lykta, men det samma gäller för dem som för fotgängare. Det låter kanske som en överdrift, men hellre för många reflexer än för få. Det är en livräddare och till större glädje än vetskapen att det är alltid bilistens fel. Det finns så mycket i trafiken som distraherar en bilist och därför räcker det inte med en liten hängande bricka.

Som ett konkret exempel: Om jag kör den korta biten genom studentbyn i Åbo till motorvägen påverkas mitt synfält av ljuset från vägbelysning, trafikljus och andra bilars strålkastare. De flesta övergångsställen på den vägbiten är potentiellt farliga och blir bara farligare om man gör som många gör: Klär sig i mörkt, springer utan att se åt båda hållen och har i bästa fall bara en liten reflexbricka eller -rem. Om det dessutom är fuktigt ute kan det bli svårt att se skillnad mellan en liten reflex och en lösryckt vattendroppe på vindrutan som reflekterar andra ljuskällor. I ställen som studentbyn och akademikvarteret är det förövrigt svårt att se om någon kommer från bakom en parkerad bil, i synnerhet om det syns starka ljus från mötande trafik. Så utöver tillräckliga mängder reflexer och blinklampor rekommenderar jag att pausa innan ni går över vägen, ifall bilisten inte råkar få syn på er förrän på mitten av övergångsstället. Trots exemplen gäller det här i alla urbana och icke-urbana platser.

Allt som jag nämnt är troligtvis självklarheter för många, men efter de två senaste veckornas trafikerfarenhet verkar det inte så självklart som jag trodde. Jag känner ett behov att skriva ner dessa råd eftersom jag på två veckor upplevt mer än ett dussintal farosituationer med myndiga människor som verkar tro att de syns bättre än de gör. Dessutom upplever jag att det finns begränsat med sympati för bilister, som automatiskt ensamma får skulden om något händer. Därför vädjar jag till er: Bär reflexer, mer än en, och spring inte huvudlöst när tusenkilos metallmonster är i farten.

Att lära sig finska

[Den här texten blev ursprungligen publicerad i Österbottniska Nationens medlemstidning Blade 3/15] 

En stor del av de nya studerande som kommer till Åbo härstammar från orter där det funnits lite behov att lära sig landets majoritetsspråk redan som barn. Därför har inte alla riktigt flytande kunskap i finska och för många finns det en hög tröskel att ta det viktiga första steget till att lära sig. Det är begripligt med tanke på hur komplicerad grammatik finskan har, med alla ändelser och uttal som sätter knut på tungan. Men det finns ingen orsak att behöva vara rädd för det finska språket trots att det är en stor utmaning, för man har nytta och glädje av att kunna olika språk.

Jag har själv kunnat finska lika länge som jag kunnat prata och jag har haft bara fördelar av det i hela mitt liv. Faktum är att jag blev bra på att konversera tidigare på finska än på mitt eget modersmål, helt enkelt för att de flesta av mina grannar var finskspråkiga. Eftersom jag haft mycket nytta i vardagen av att kunna finska vill jag gärna dela med mig tips för att göra inlärningen lite trevligare.

Jag föreslår att inte alls ta någon press utan att börja med enkla medel. Bland de enklaste knepen är att se på barnprogram dubbat till finska, men det lönar sig att vara lite selektiv vad man tittar på. Ett problem med det mesta som dubbats under de senaste femton åren är att språkbruket är tidvis mycket slarvigt och det finns mycket rentav obegriplig slang som gör det svårt att hänga med om man inte förstår finska till att börja med. När jag var liten på tidigt 90-tal dubbades mycket färre barnprogram till finska eftersom dubbning var dyrare än textning, vilket innebär att det är lättare att hitta kvalitetsdubbning på gamla serier. Det är oftast frågan om välvårdad och dialektneutral finska som uttalas välartikulerat av erfarna teaterskådisar, vilket borde göra det lättare att förstå sammanhanget och gradvis förstå mer och mer av det som sägs.

Det vanligaste förr var en ensam berättare som dubbade över tecknade serier som om dessa var sagoböcker. Ett bra exempel på den stilens dubbning är den gamla japanskanimerade serien om Nils Holgersson, som hittas på finska under namnet Peukaloisen retket. Bland de bäst dubbade serier jag kan rekommendera är klassikern Mumin, de flera olika Det var en gång-serierna och Alfred J Kwak. Utöver det att dessa serier är riktigt väl dubbade till finska rekommenderar jag dem mycket gärna eftersom jag fick mycket glädje av dem som barn. Alla tre serier har mycket komplexa lärdomar om människonatur samt hur världen fungerar och på olika nivåer som gör upplevelsen tilltalande för både barn och vuxna. 

Följande steg efter att ha sett på bra tecknade serier är att läsa först serietidningar och sedan böcker på finska. Det är bäst att lämna krävande skönlitteratur och tentböcker till senare och börja med serier som Kalle Anka och Tintin på finska. Allt för att inlärningen ska kännas rolig och trygg.

Jag förstår om det kan vara frestande att inte alls försöka stiga över tröskeln, eftersom det är svårt att lära sig finska i vuxenålder. Därför hoppas jag att mina tips kan vara till hjälp att bättre våga anta utmaningen att lära sig språket, men det är bara en början. Det bästa sättet att lära sig finska är samma knep som gäller för alla nya språk: Att prata på och fortsätta oberoende hur svårt det kan kännas. Det går nog bra.

Vad räknas som skräck?

Halloween och allhelgona har varit och farit och vintern är på kommande. Högtiden firades med ruskiga filmer och flera gånger under oktober månad fann jag mig i intressanta debatter gällande ett särskilt tema: Vilka filmer ska räknas till skräckfilmer?

Under vår filmkväll påpekade Johan att han tyckte att Coraline inte är en skräckfilm, trots att den är tidvis riktigt kuslig. Det fick mig att fundera: Hur ruskig måste en film vara för att räknas som en skräckfilm? Jämförbart berättade Kristoffer för mig att många vägrar godkänna hans åsikt om att När lammen tystnar skulle räknas som skräckfilm. Var går då gränsen mellan skräck och thriller? På svenska används ofta begreppet ”rysare”, som verkar vara en rätt bra kompromiss för många thrillers är mer skrämmande än filmer som definieras som skräck och de två genrerna är svåra att skilja åt. Men även om man använder rysare som kompromissterm återstår frågan: Vad räknas till det? Jag instämmer med Johan om att Coraline kan definieras närmare som fantasy, vilket gälle det mesta som Neil Gaiman skrivit, oberoende hur grymt kusligt det kan bli. Men var går gränsen mellan kuslig fantasy och skräck? Är det i mängden ruskiga scener eller i den subjektiva kvalitén av skrämseleffekt? Jag har ärligt talat ingen aning, men det är något som kan funderas över och debatteras i evigheter.

Så mycket är åtminstone klart att en skräckfilm inte nödvändigtvis behöver vara övernaturlig på något sätt, för slashers och andra filmer om seriemördare räknas till skräck. Till slashers kan tekniskt sett även räknas undergenren om djurattacker, för alla hajar och grizzlybjörnar brukar på samma sätt porträtteras som sadistiska jägare som vill mörda kåta tonåringar. Samtidigt finns det skäl att fråga ifall alla slashers kan räknas till skräck, eftersom på tok för många filmer ersätter skräckinjagande atmosfär med litervis fejkblod och istället för spänning är det meningen att man ska vara road av alla fantasifulla sätt man kan döda osympatiska idioter. I värsta fall blir det bara tortyrporr, vilket jag personligen vägrar räkna som skräck. På grund av allt det här är jag lite osäker på vad jag ska tycka om amerikanska slashers och italienska giallos som helhet, men enskilda filmer i vardera räknar jag som skräck eftersom det satsas på en tryckande och kuslig atmosfär.

Atmosfär är i mitt tycke nyckelordet och påverkar min personliga preferens för skräckfilmer och -litteratur. Enskilda skrämselsekvenser behöver inte betyda att en film är skräck om atmosfären annars inte försöker vara skrämmande. Därför skulle jag inte räkna de flesta av Tim Burtons filmer till skräck, eftersom han konsekvent blandar in en komisk karnevalsstämning med alla makabra detaljer. Därför är det tacksamt att det finns en hybridgenre av skräckkomedier där hans filmer hör hemma, tillsammans med Ghostbusters och liknande filmer. Jag föredrar skräck som lyckas med förhållandevis minimala mängder blod och jump-scares hålla en spänd stämning, vilket är en bidragande orsak till att jag gillar gotisk och lovecraftisk skräck. Det samma gäller klassiska filmer som Alfred Hitchcocks utbud, som alla använder blod och våld mycket sparsamt för maximal effekt. En film som i mitt tycke lyckas väldigt väl blanda en tryckande stämning med groteskt råa blodseffekter är The Thing, vilken vi recenserade i vår video. Det är ganska sällsynt att se en film lyckas så väl blanda de två ytterligheterna, för de vidriga monstereffekterna tar inte bort från skräckatmosfären utan hjälper filmen att bli ännu mer ruskig.

En annan sak jag funderat på är ifall en spökfilm kan automatiskt räknas till skräck. Är t.ex. M. Night Shyamalans Sjätte sinnet en skräckfilm även om den är en uppenbar spökhistoria? Den har flera ruggiga scener med spöken, en tidvis mycket kuslig atmosfär och de flesta karaktärerna är ledsna och oroliga. Man kunde argumentera att trots allt det är filmen kanske lite för optimistisk och varmhjärtad för att vara en skräckfilm. Många skräckfilmer har lyckats ha relativt glada slut som inte tar bort från den föregående timmens kusligheter, men i de fallen är karaktärerna oftast fortfarande uppskärrade och höga på endorfin av att ha lyckats överleva en hemsk situation och därför är det fortfarande bitterljuvt. Det Sjätte sinnet handlar mer om att acceptera sin situation och leva vidare, vilket påminner mer om en uppväxthistoria av något slag.

Det samma kan diskuteras gällande de klassiska skräckfilmsmonstren: Dracula, Frankensteins monster, vargmannen, mumien o.s.v. Är de fortfarande skrämmande och kan deras filmer fortfarande kallas skräckfilmer? Redan på 1950-talet hade filmpubliken slutat vara genuint rädd för dessa monster och likt Godzilla efter debutfilmen hade filmerna med dem blivit mysiga spektakel. Barn på 50- och 60-talen tyckte att monsterfilmer var mysruskiga och många föräldrar tyckte att filmerna var harmlös underhållning trots makabra inslag. Därför kom det som en total chock när Night of the Living Dead överraskade med en skrämmande nihilistisk grymhet, vilket fick barnen i publiken att gråta tröstlöst. I tidigare skräckfilmer fanns det en oskriven regel likt sagor att det gärna ska sluta väl för de goda, vilket bidrog till att skräck en kort tid sågs som harmlöst. Det som gör George A. Romeros film så speciell för sin tid är hur orättvis och brutal den känns och det har sedermera påverkat all senare skräck. Bland filmintresserade anses de gamla Universal-filmerna fortfarande vara klassiker och även om de flesta inte har sett ursprungliga 30-talsfilmerna finns dessas versioner av Dracula, Frankenstein och de övriga monstren kvar inom populärkultur.  Även om de har blivit nostalgiskt mysruskiga tycker jag att filmerna fortfarande kan vara underhållande och effektiva bara publiken har rätt inlevelseförmåga för att kunna njuta av gamla filmer.

Tyvärr har jag inga egentliga svar på vad som räknas till skräck, eller var gränsen mellan thriller och skräckfilm går. I den här samlingen av lösryckta funderingar kring diverse filmer har jag velat få fram hur svåra frågor de är och att det finns inga lätta svar. Vad tycker ni andra om saken? Jag läser gärna vilka vidare funderingar kan bidras med för en förhoppningsvis intressant diskussion.

Kort om bakgrunden till Halloween och allhelgona

Halloween är i mitt tycke en riktigt intressant och rolig tradition. Beroende på synvinkeln kan den ses som en rolig högtid då man får klä ut sig i fantasifull prakt, ett perfekt exempel på krass kommersialism eller rentav som hyllande av anarki och dåligt beteende. Halloween har under årens lopp blivit allt mer synbar i Norden, även om det fortfarande inte är en officiell högtid på våra breddgrader. Det finns ett rätt vanligt missförstånd att Halloween och allhelgonadagen skulle vara samma helg med annorlunda tillvägagångssätt, eftersom de sker rätt nära varandra på kalendern. På grund av det har i synnerhet marknadskrafterna anklagats för att tränga in Halloween och ”amerikansk imperialism” på den mycket mer allvarliga helgen, som reserverats till att i tyst vördnad komma ihåg de avlidna med ett ljus på graven. Det behöver man inte alls oroa sig för eftersom Halloween  äger rum på natten intill alla helgons dag, därav det fulla namnet ”All Hallows’ Eve” (eller ”alla helgons afton” på svenska). Jag ska försöka ge lite historisk kontext till Halloween och dess koppling med vårt allhelgonafirande.

För det första är den moderna allhelgonatraditionen i Norden ett resultat av att reformationen försökte förenkla kyrkoåret men gjorde det istället mer komplicerat. Under tiden då Norden var fortfarande katolskt var alla helgons dag (1.11) ett tillfälle då man på kyrkligt håll firade martyrer, helgon och kanoniserade döda. Vanligt folk satsade hellre på att fira alla själars dag (2.11) då alla övriga avlidna blev ihågkomna. I och med reformationen på 1500-talet slopades helgondyrkan officiellt och de flesta medeltida helger togs bort, men trots det sparades alla helgons dag som helg i svenska kalendern förutom att den flyttades från det fastslagna datumet 1.11 till månadens första söndag. Helgen togs officiellt ur bruk från kyrkoböckerna 1772, men den användes fortsättningsvis som en inofficiell märkesdag både på datumet 1.11 och första söndagen i november. Även om allhelgonadagen inte längre var en kyrklig högtid fick dagen hos vanligt folk samma betydelse som alla själars dag haft under den katolska tiden, nämligen att högakta bortgångna familjemedlemmar. Allhelgonadagen blev igen en officiell högtid år 1953, då det ansågs finnas ett behov att på allmän väg fira de avlidna och i samma tider uppstod traditionen med att tända ljus på gravarna. Nuförtiden heter den flyttbara högtiden alla helgons dag och äger rum på den första lördagen i november för att skilja åt den från helgfirandet på söndagar. Samtidigt finns allhelgonadagen kvar och sker alltid på 1.11.

Hänger ni med ännu? För det här var bara den officiellt kyrkliga delen av högtiden. Tidpunkten för allhelgona har varit en högtid i hela Europa troligtvis långt innan kristendomen kom in i bilden, för det är frågan om en brytningsperiod då vintern börjar och skördetiden officiellt tar slut. Vintern är den mörkaste tiden på året och som jag skrivit i ett tidigare inlägg bidrog det till mycket folktro om mörkrets makter och världens potentiella undergång om solen inte fick en kickstart genom blodsoffer. Eftersom solen var så viktig för överlevnad påverkade det årets högtider, men de fyra viktigaste inträffar vid solstånden och dagjämningarna: Jul, påsk, midsommar och allhelgona. Eftersom nätterna blir längre och världen börjar sakta dö under vintern uppstod i folktron att allhelgona och hela senhösten är en mycket ockult aktiv tidsperiod, vilket är en allmäneuropeisk föreställning. De kända traditionerna kring Halloween med maskerad, tiggande och pumplyktor har uppstått som ett sätt att handskas med en annars mycket skrämmande situation. Även i gammal nordisk folktro och -tradition förekommer tanken att hålla mörka väsen borta genom att klä sig i ruskiga kläder, antingen genom att skrämma bort demoner eller att lura dem att tro att demonkollegerna redan tar hand om situationen. På många håll har det uppstått tiggeri vid den här sortens firande när högtiden blivit mindre allvarlig och mer symbolisk, för de utklädda tiggarna symboliserar mörkrets makter som ska mutas innan de lämnar gården ifred. Dessutom brukade den sista skördedagen firas stort för även det troddes kunna skrämma bort monster, men också för att fastan inför midvinter skulle börja efter att festen var slut.

Alla hörnor i Europa har haft sina egna variationer av annars mycket liknande helger och eftersom Nordamerika varit en stor smältdegel i hundratals år har de olika regionernas kyrkliga och sekulära folktraditioner blandats samman där till den moderna versionen av Halloween. Jämförbart med julen går Halloween mer ut på karnevalisk underhållning än på genuin rädsla för mörkrets makter, men den gamla kopplingen är mer uppenbar. Det är en av orsakerna till charmen med moderna Halloween, för det karnevaliska kombinerat med ytliga skräckelement gör det till en mysruskig högtid.

Till Norden har högtiden kommit mest genom importerad amerikansk underhållning och därför är det inte så konstigt att många här blivit förtjusta i den, för det ser ju så roligt ut som jänkarna ordnar firandet i sina filmer. Dessutom har den finländska hösten ont om roliga högtider och karnevaliska traditioner som skulle tillåta folk att släppa loss på ett icke-finskt roligt vis under värsta höstmörkret. Halloween i USA är en väl etablerad högtid för hela familjen, lite som vårt påskfirande på steroider, men här har högtiden mest anammats av unga vuxna. I gott sällskap kan Halloween tillåta oss att uppleva barnaktig glädje i att klä oss i kreativa dräkter, dekorera huset i spindelväv och plastfladdermöss, äta massor av godis eller ha en maraton med underhållande skräckfilmer. 

Jag tycker att Halloween är ett harmlöst tillägg till de nodiska högtiderna. Det gör inget om det säljs en massa skräp och andra onyttigheter, för det gäller egentligen hela resten av året. Det gör heller inget om Halloween kommit hit från Amerika, för högtiden är ett hopkok av mycket sådant som även våra förfäder varit bekanta med. Jag anser inte heller att den trampar någon på tårna när det gäller det mer allvarliga allhelgonafirandet, för Halloween äger rum före allhelgona och alla helgons dag. Dessutom är Halloween trots dess makabra detaljer inget hinder för att på den aktuella dagen tända ljus på de gravar man vill besöka.

Backmans bordrollspel: The Queensmen

Jag har tidigare skrivit om hur jag bär åt mig som spelledare i bordrollsspel och nu ska jag berätta om min första rollspelskampanj som jag började på våren 2009. På efterhand kan jag konstatera att kampanjen var enormt ambitiös med tanke på att det var mitt första försök någonsin till att planera ett eget rollspel. Men just då lade jag mycket få restriktioner åt mig själv och lade allt vad jag ville ha med i spelvärlden. 

Jag älskar genren steampunk, eftersom jag har en stor förkärlek till berättelser förlagda till 1800-talska miljöer och jag tycker mycket om att blanda det viktorianska med anakronistiskt avancerad teknologi. Därför är jag storförtjust i tv-serier som TheAdventures of Brisco County Jr och estetiken i filmer som Wild Wild West och LXG (även om jag har mycket lite positivt att säga om just de två filmerna). Jag tog mycket inspiration från tidig science fiction av författare som Jules Verne och H.G. Wells och likt serietidningen League of Extraordinary Gentlemen fyllde jag spelvärden med rollfigurer ur gammal litteratur. Men jag blandade även fritt element från senare fiktion och försökte anpassa allting att bli mer viktorianskt. Stämningen påverkades dessutom mycket av att jag tycker om gammaldags hårdkokta pulp-äventyr och dessas föregångare i 1800-talsk äventyrslitteratur, vilket innebar mycket stridsscener och explosioner. Resultatet av allt detta blev ”The Queensmen”.

Kampanjen var förlagd till ett alternativt 1899 och handlade om hemliga agenter som anlitats av brittiska säkerhetstjänsten MI-5 för att bekämpa spioner från de övriga kolonimakterna. MI-5 och de övriga europeiska säkerhetstjänsterna hade förutspått att förr eller senare skulle hela kontinenten ryka ihop i ett stort förödande krig och nu tävlade alla i hemlighet om att få ett försprång. Jag tog mycket modell av kalla krigets spionäventyr i de enskilda kapitlen och jag planerade handlingen att gå framåt ett kapitel i taget som en spionserie från 60-70-talen. I början av kampanjen fick spelarna i varje äventyr ett uppdrag från ledaren av MI-5, Mycroft Holmes, som vanligtvis skickade dem ett meddelande i en grammofonskiva som exploderade efter att den lyssnats igenom. Oberoende var äventyren ägde rum brukade spelarna få vidare instruktioner av sin mystiska handledare, en mästare i förklädnad som de kände till enbart som agent MacGuffin (en skämtsam referens till Hitchkocks filmer och rollfigurens funktion). MacGuffins syfte var att vid behov ge spelarna vidare information eller ge dem en puff om de stampade på ställe för länge, vanligtvis genom att hota dem med misslyckandets konsekvenser. MacGuffins sarkastiska och misantropiska uppförande var dessutom ett effektivt sätt att visa att spionspelet inte var alls svartvitt, vilket jag ville också få fram genom tidvis sympatiska motståndare.

Min ursprungliga tanke var att berättelsen kunde fortsätta episodiskt utan att vara helt beroende av alla spelares närvaro, med förklaringen att avlägsna spelares karaktärer var ”på andra uppdrag”. Men i samband med att kampanjen gick framåt började jag bryta mig alltmer loss från det episodiska formatet och planerade riktigt stora händelseförlopp som pågick i bakgrunden. Spelarna märkte snart att det fanns betydligt farligare motståndare än spioner från andra länder och komplotternas skala växte, vilket gjorde det allt viktigare för dem att förhindra första världskriget från att bli mer destruktivt än på riktigt. Bland de farligaste motståndarna var den kinesiska terroristledaren Fu Manchu, som i mina händer växte från att vara en gangster som förkroppsligade gula faran till en mäktig Bond-skurk som hotade hela världen. En annan fiendeorganisation var ”The Guild of Reason”, som bestod av bittra vetenskapsmän (i stil med kapten Nemo, Dr Moreau och Robur) som ville använda sin högt utvecklade teknologi till att tvinga stormakterna till fred. Spelarna mötte även många andra tidsenliga skurkar som piratledaren Ker Karraje, psykopaten Spring-heeled Jack och även kraschlandade marsianer i sina trebenta stridsmaskiner.

Det var kort sagt vacker galenskap att se mina spelare härja på i en så brokig spelvärld. Jag tyckte hemskt mycket om att söka efter historiska händelser och litteratur att referera till, att upptäcka saker som kunde göra våra äventyr så roliga som möjligt. Jag njöt av skapelseprocessen, att planera och forska. Jag såg det som en slags övning till att skriva egna berättelser och jag har funderat länge på möjligheten att skriva om spelargruppens äventyr i novellform. Förhoppningsvis blir det verklighet en vacker dag, men tillsvidare kan ni få en inblick i vad vi höll på med genom att ta en titt på mina illustrationer av diverse rollfigurer och annat som försiggick. 

Bilder från kampanjen "The Queensmen"

Freedom Force!

I mitt första blogginlägg någonsin skrev jag om superhjältar och hur glad jag är över hur väl Marvel lyckats förflytta sina äventyr från serietidning till film. Som sagt anser jag att superhjältar ska helst inte vara för allvarliga och deras äventyr är som bäst när det är rolig eskapism, som påminner publiken om varför barn vill bli superhjältar som stora. Därför är jag speciellt förtjust i det nostalgiska spelet Freedom Force från 2002 av Irrational Games. 

Till stämningen är spelet en glad och färggrann hyllning till superhjälteserier från 1960-talet, framförallt serier skrivna av Stan Lee och tecknade av den legendariske Jack Kirby. Hyllningen är gjord med glimten i ögat och med lagom parodiska drag, eftersom 1960-talets berättarstil ter sig mycket melodramatisk och karikerad jämförd med vad de flesta moderna serietidningsfantaster är vana med. Men de gamla serierna var för det mesta ärliga och opretentiösa i hur öppet de anammade en barnaktigt positiv stämning i superhjältarnas äventyr, oberoende hur löjligt det kunde ibland bli. I kontrast till det har serier från de senaste 30 åren ofta försökt ta avstånd från det barnaktigt roliga och vara mer ”vuxna”, med obligatoriska citattecken för att syfta på hur vuxet allting blir bara man tillägger blod, svordomar och nakenhet. Jag uppskattar hur gänget bakom Freedom Force visar genuin respekt för ursprungsmaterialet och att de har ansträngt sig för att göra spelet så lik 60-talets kännspaka tecknestil och att anamma tidens berättarkonventioner. Det kunde ha varit betydligt lättare att bara göra en ytlig anpassning och sedan cyniskt driva med gammaldags optimism som hopplöst naivt.

Handlingen i Freedom Force är inte direkt baserad på Marvels eller DCs serietidningar, utan istället blandar spelet fritt element från båda seriejättarnas material och alla superhjältarna är pastischer på existerande karaktärer. Det finns motsvarigheter till bl.a. Captain America (Minuteman) och Spindelmannen (The Ant), medan en av skurkarna (Time Master) ser ut som en egyptisk version av den mörka guden Darkseid. Dessutom är själva teamet Freedom Force som en hybrid mellan Justice League of America och The Avengers. En stor del av det roliga är att försöka gissa vilka etablerade superhjältar alla rollfigurer är baserade på, samt att försöka känna igen alla övriga referenser till en mycket fantasifull period i superhjälteseriernas historia. Det finns även möjligheten att skapa sina egna superhjältar om man vill, men spelet är till den mån gammalt att karaktärsskapningen är tyvärr ganska begränsad och endast vissa av de färdiga superhjältarna påverkar händelseförloppet.

 

I korta drag går spelets handling ut på att ett utomjordiskt imperium är på väg att invadera jorden, men eftersom det vore för enkelt bestämmer sig den uttråkade onda kejsaren att låta jordborna förinta sig själva. Rymdvarelserna skickar ner till jorden flera kanistrar av Energy X, med syfte att ge superkrafter åt mänsklighetens värsta skurkar. Men en av rymdvarelserna tycker synd om människorna och i hemlighet ger han superkrafter åt de mest hjälteaktiga personerna han kan hitta för att jämna ut konflikten. Äventyret som följer är ett brokigt hopkok av på 60-talet mycket populära troper om supervetenskap och superkrafter, rymdvarelser, scifi-robotar, kärnkraft, kommunistspioner och stolta amerikanska patrioter. Och dessutom stora utskrivna ljudeffekter i stil med ”Pow!”, ”Poff!” och ”Bang!”.

Spelet fick en fortsättning år 2005 i Freedom Force vs The 3rd Reich. I fortsättningen hamnar superhjältarna i konflikt med tidsresande nazister, vilket innebär att en stor del av spelet är förlagd till Nazityskland som det porträtterades i serietidningar under andra världskriget. Spelarna får uppleva mycket av nazisternas variant på supervetenskap, som beväpnade mutantgorillor och cyborger som är bara en hjärna i en beväpnad robotbläckfisk. Superhjältarna från första spelet hittar allierade hos 40-talets utklädda äventyrare, vilka är alla hyllningar till den tidens superhjältar som inspirerats av 20-30-talens pulp-äventyr. Spelet är precis så galet som det låter och mycket roligt, men tyvärr är jag lite besviken på hur liten del av spelet handlar om kampen mot de tidsresande nazisterna. Dessutom kunde spelet gärna ha fått vara lite längre. Det fanns planer för ett tredje spel, men tyvärr blev det inte av. Det skrotade spelet skulle ha varit en hyllning till 1970-talets serietidningar, vilket jag skulle mycket gärna ha spelat för jag har en stor kärlek till 1970-talets popkultur.

Jag rekommenderar varmt att söka reda på Freedom Force om bara möjligt för det är riktigt underhållande spel. Men ännu mer tycker jag om hur båda Freedom Force-spelen använder pastischer av existerande rollfigurer och hur det anpassar mycket allmänna superhjältetroper för att berätta något eget. På så sätt är spelet inte belastat av eventuella problem som kan uppstå om det vore direkt baserat på Marvel eller DC, som båda skulle försöka ha mycket kommittékontroll över spelets innehåll på kreativitetens bekostnad. Genom de nya superhjältarna som skapats för Freedom Force kan spelaren ha roligt med blandade äventyr mellan uppenbara kopior på hjältar som tillhör skilda bolag som inte alltid kan samarbeta. Jag ser mycket potential i att blanda samman diverse element från olika serietidningar på det här sättet, för hypotetiskt kan man göra vilka crossovers som helst. Jag skulle gärna se det även på film, om någon vill göra en uppenbar blandning av Marvel eller DC och slippa eventuellt lagvrängande. Jag har själv använt samma grepp i vissa av mina rollspel, vilket jag kommer att beskriva närmare i framtida inlägg.

Backmans skämtteckningar: Snusmumriken arresterad

Nu vet vi vad Snusmumriken höll på med under sina resor söderut.

Den här bilden ritades under senaste stora snushärvan i Finland, som en kommentar på hur absurd situationen verkar tidvis. Det finns ingen passiv snusning och man kan inte bli så hög på snuspillror att man kunde skada någon annan än sig själv, så lika bra att man gör snusen laglig i Finland.

Backmans skämtteckningar: Förändringar i huvudstadsregionen

Den här bilden ritade jag för tre år sedan som en egen kommentar på läget i huvudstadsregionen, därifrån jag själv härstammar. Kort sagt är jag missnöjd med den ökande urbaniseringen i Nyland och i synnerhet med att min hemkommun Kyrkslätt i praktiken blivit en förort till Helsingfors. Eftersom jag trivs bäst på landsbygden och med stora skogsmarker tycker jag att det är synd hur det försvinner allt mer av det gamla och fina från mitt barndomslandskap. En ytterligare inspiration till teckningen var min upprörda reaktion över den fula markstölden som då nyligen skett i Sibbo. Därifrån fick jag en mental bild av huvudstaden som ett amöbalikt monster som slukar i sig alla omringande orter och assimilerar dessa tills Hangö antagligen blir den västligaste delen av Helsingfors supermetropol.

Jag är inte heller förtjust i komunsammanslagningarna, för regeringens påfrestningar att Kyrkslätt slås ihop med Esbo skulle göra läget betydligt svårare för den allt minskande minoriteten med svenska som modersmål. Men en ljuspunkt finns i förslaget om Porkala stad, vilket jag hoppas blir verklighet.

Backmans skämtteckningar: De Tre Ässen

Som jag redan nämnt i mitt blogginlägg om politiska skämtteckningar har jag själv tidvis gjort skämtteckningar, mest för riktigt små studentpublikationer. Jag tror knappast att jag skulle ha tillräckligt med inspiration och energi att varje dag rita en ny slående kommentar över landets politiska läge, eller för den delen rita en pågående webbserie. Jag arbetar hellre sporadiskt när inspirationen kommer till mig och satsar gärna på tidsbestämda projekt. Men efter ett förslag från min kollega herr Anderssén (som är en betydligt flitigare skribent än jag någonsin kan vara) kommer jag att tidvis publicera en bild på bloggen, med en kort kommentar om teckningens ursprung och sammanhanget. Det här gäller både nya teckningar och äldre material som finns redan på min Deviantart-sida.

Den första bilden reflekterar min åsikt om den nuvarande regeringen och hur mycket förtroende jag känner för de makthavande:

När jag hörde att de tre particheferna fått smeknamnet "De tre ässen" blev jag påmind om en tecknad serie med samma namn och som kunde ses på barnprogramet Pikku Kakkonen under 90-talet. Jag har ruvat på den här mentala bilden i evigheter, men nu fick jag tid mellan arbete och andra projekt så det gick att sätta det på papper.

Ett insider-reportage från Stundars

Jag har i två somrar haft den stora glädjen att få arbeta som guide på friluftsmuseet Stundars i Solf. Museibyn ska föreställa en typisk österbottnisk by för drygt hundra år sedan, med bl.a. en lanthandel, en byskola, en smedja, två väderkvarnar samt flera verkstäder och stugor. Eftersom min mor idkat forskning i allmogekultur under hela min barndom har jag fått ett starkt intresse för det gamla bondesamhället och därför har jag själv hamnat in på museibanan. Jag stortrivs på Stundars och museet är mycket tilltalande för besökare eftersom man får en inblick i livet på landsbygden förr i tiden. Dessutom känns det som om tiden står stilla där och man kan ta en paus från allvärldens elektroniska prylar och rackerier. Det samma gäller också för sommarpersonalen och vi har riktigt roligt att leva oss in i rollen av en piga eller dräng, när vi dagligen arbetar i en liten by i Korsholm kring sekelskiftet 1900.

En stor del av tillvaron för personalen på Stundars går åt till fysiskt arbete, eftersom vi an roller och tar hand om diverse gammaldags arbetssysslor när besökarna ser på. För mig som dräng kan en typisk dag gå åt till att slå gräs och lägga upp höstörar, att mocka koskit eller att snickra något smått. Pigorna brukar mest byka och baka. Utöver vardagsarbetet brukar personalen turas om sinsemellan vem som tar en av dagens två guidningar eller agerar lärare under en gammaldags skollektion i byskolan. Arbetet på Stundars varierar mycket från dag till dag, vilket bidrar till att det finns betydligt mindre stress i museibyns vardag jämfört med de flesta arbetsplatser.

Under min första sommar gjorde jag en kort reklamfilm för museet.

För mig är drängarbetet perfekt, för min första sommar på Stundars följde efter att jag lämnat in min magisteravhandling och därför var det otroligt uppfriskande att som omväxling få idka kroppsligt arbete med mycket mer konkreta mål en hel sommar. I kontrast till en akademisk skrivprocess går det fysiska arbetet trevligare till för man vet hur mycket man har kvar av en arbetsuppgift. T.ex. när man ser hur mycket gräs som ännu måste slås, hur mycket ved det finns kvar att hugga, eller hur mycket koskit det finns kvar att mocka. Apropå det sistnämnda, kalvar har en tendens att skita ner sin sovplats och har mycket dålig hygien jämfört med sina grannar grisarna. Men kossorna är så älskvärda djur att man inte kan vara sur på dem i längden, trots allt bokstavligt skitjobb de orsakar. Överlag är djurskötseln bland de bästa sakerna på Stundars, i synnerhet om man inte haft glädjen att umgås med kor, grisar och höns hemifrån. Vid speciella tillfällen som det årliga barnkalaset och hantverkardagar brukar det dessutom finnas får.

En kort reklamfilm för hantverkardagarna som ordnas två gånger varje sommar.

Det finns mycket annat trevligt med att arbeta på Stundars, eftersom personalen blir väl omhändertagen. Stundars har öppet alla veckodagar under sommarsäsongen, men sommarguidernas arbetsdagar roteras runt så att alla borde kunna ha två lediga dagar per vecka. Det går också riktigt väl att förhandla om lediga dagar om man ska på ett bröllop, en släktträff eller någon annan tillställning. Eftersom arbetet är flexibelt och påverkas av mängden besökare per dag får personalen fritt ta gratis kaffe och överlopps bakelser från diverse evenemang, i synnerhet Stundars kända syltgrisar. Dessutom är de gammaldags linnekläderna mycket sköna och bekväma att ha på sig, eftersom dessa är mer anpassningsbara för olika temperaturer än moderna kläder.

Det är visserligen inte enbart en dans på rosor att jobba på ett museum och det ingår mycket frustrerande. Något som förargar mig mycket är varje besökare som inte förstår att man inte får röra museiföremål, oberoende hur många förbudsskyltar det finns eller hur många gånger guiden sagt till om saken. Att barn är klåfingriga i sin nyfikenhet kan jag förstå, men jag tycker att en myndig människa borde förstå att inte ta en tvåhundraårig sälbössa ner från väggen eller flytta på en tavla för att se vad som finns bakom den. Det är ett stort problem i museivärlden och det försämrar läget för alla besökare även om det är frågan om bara en liten minoritet som inte kan bete sig borta hemifrån, för vi blir tvungna att vara alltmer restriktiva för att hålla det gemensamma kulturarvet i liv. Men sist och slutligen är de flesta besökare den sortens folk som gör museiarbetet värt allt besvär och man lyckas behålla sin passion. Arbetet som sommarguide är mycket socialt och man umgås med alla slags människor som kommer till museiområdet. I bästa fall får man hålla en guidning för en grupp människor som är mycket intresserade av det förgångna och på köpet kan man dessutom ha givande diskussioner med dem om livet på landsbygden, gammaldags byggnadsteknik, djurskötsel och vad som helst annat som hör ihop med det förgångna.

Jag kan helt ärligt säga att sommararbetet på Stundars varit bland de bästa arbetsplatserna jag varit på. Därför rekommenderar jag varmt till alla kulturstuderande och allmänt historieintresserade att söka sommararbete från museet bara ni har möjligt. Jag föreslår också att alla ni som befinner er i Österbotten tar chansen att besöka museibyn om ni inte varit till Stundars sedan ni var små (eller gjort det över huvudtaget). Ni kan ta en titt på programet som står på Stundars hemsida och mina fotografier från somrarna 2014 och 2015.

https://www.flickr.com/photos/95047328@N07/sets/72157652975343468

https://www.flickr.com/photos/95047328@N07/sets/72157655838277046