Sorg och glädje om varandra

Under de senaste åren har det skett två stora händelser i mitt liv: Min fars insjuknande och bortgång på grund av Alzheimers, samt min dotters födelse.

Min far var en mycket viktig människa i mitt liv och det var hjärtskärande att se hur sjukdomen gradvis slet sönder hans sinne och personlighet. Många tror att Alzheimers och demens är samma sak och att det är en naturlig del av åldrandet, men Alzheimers är egentligen en sjukdom som sliter sönder hjärnan och tar bort allting bekant från den insjuknade. Det värsta är att den insjuknade är till en början medveten om att något är på tok och kämpar emot allt vad de kan, vilket tyvärr drabbar de anhöriga för att den insjuknade är så förvirrad. Efter att sjukdomen härjat på i några år kom min fars bortgång därför närmast som en lättnad, för både han och min mor slapp lida.

Tyvärr var det en mycket häktisk period i mitt liv just då han gick bort: Vi hade en stor flytt från Åbo till Vasa, medan jag hade ett nytt arbete att börja på och jag hade ännu studierna på hälft. På grund av allt som var på gång just då upplevde jag att jag inte tilläts sörja ordentligt, för det var så mycket som jag måste vara på alerten med. Men det absolut viktigaste just då var att min fru var höggravid och några månader efter min fars bortgång föddes vår dotter. Hon ger mig både mycket glädje och en del gråa hår, men så är det att vara småbarnsförälder; mycket stress och gråt men ändå hålls allt ihop. Med egna barn upplever jag att jag förstår bättre hur mina föräldrar älskat mig och därför försöker jag mitt bästa att vara en lika bra far till min dotter som min far var till mig. På så vis har min sorgperiod blivit starkt påverkad av egen faderskap.

Jag har också funderat över hur de nya upplevelserna och erfarenheterna påverkat hur jag upplever underhållning annorlunda än tidigare. Eftersom min far var medelålders redan i min barndom har jag ofta föredragit filmer med äldre manliga huvudpersoner, i stil med Clint Eastwood i Unforgiven. Mina favorithjältar har vanligtvis varit på äldre sidan, hårt arbetande och fåordiga, men fyllda med en stark empati för sina medmänniskor. På grund av min fars sjukdom och bortgång blir jag numera betydligt starkare berörd av filmer och böcker där någon blir dement eller annars påverkas av ålderdom. Exempelvis då jag såg filmen Logan kände jag en klump i halsen över det tragiska öde som Patrick Stewarts karaktär råkade ut för, vilket bara förstärks av att Stewart råkar likna min far ganska mycket. Ett annat exempel är Ian McKellen som en åldrande Sherlock Holmes med minnesproblem.

Det är inte som om jag tidigare varit obrydd i äldre människors lidande i verklighet eller fiktion, men numera är det större sannolikhet att jag rörs till tårar av att se det. Samma med skämt om demens och Alzheimers. Jag har aldrig tyckt att sådant är roligt, mest för att jag tror starkt på att humor borde gärna riktas nerifrån uppåt i samhällets näringskedja. Att skämta om dem som har det sämre ställt ser jag som pur och simpel mobbning. Därför tenderar jag numera reagera med ännu större avsmak för sådana skämt än tidigare.

Minnet av min far möjliggör en starkare känsloupplevelse med filmer om äldre människor, medan den överväldigande upplevelsen att själv bli en förälder gör föräldraskap på film mer personligt för mig än tidigare. Jag nämnde redan filmen Logan p.g.a. Patrick Stewarts rollprestation, men förhållandet mellan Wolverine och hans dotter berör mig också starkt. Jag har märkt att jag känner starkt av att se dysfunktionella förhållanden mellan fadersfigurer och barn, troligtvis för att det finns en fundamental oro för att något kan gå fel i mitt förhållande till eget barn. Nu just har vi det mycket bra, hon och jag, men hon är inte ens två år gammal ännu. Vem vet om det uppstår en hemsk klyfta mellan oss i hennes tonår? Det är för tidigt att fundera på sådant och bäst att försöka njuta av småbarnsåren nu just. Men ohjälpligt finns den lilla oron kvar i bakhuvudet och det motiverar mig till att försöka vara en bra far. Därför föredrar jag också fiktiva dysfunktionella förhållanden där fadersfigur och barn ändå lyckas få kontakt med varandra.

Som ni märker har jag funderat en hel del på faderskap under de senaste två åren. Inte värst konstigt, för vår dotter har sedan början behövt mig största delen av dygnet och jag ser henne växa hela tiden. Jag saknar min egen far fortfarande, men jag är inte ledsen längre. Sorgen och saknaden försvinner ingenstans, men den ändrar skepnad med tiden. Numera karakteriseras saknaden mest av att nostalgiskt minnas vad vi gjorde tillsammans och att fundera på hur jag kan göra samma med min dotter, bara hon växer lite till. Ibland glömmer jag bort att min far är borta och funderar på att tala om något med honom, tills jag minns att han inte är fysiskt tillgänglig längre. Vid sådana stunder blir jag fortfarande ledsen en stund, men så blir jag påminnd om det fina barnet som behöver min närvaro.

Spökande sjörövare

 
Än en gång är det dags för Linkaras årliga tävling för korta skräckvideon till Longbox of the Damned och jag deltar igen. Den här gången handlar mitt bidrag om odöda sjörövare som gestaltas av dockor som jag byggt under de senaste åren, ursprungligen i syfte att användas till något av de femtielva idéer vi diskuterat om för Guerilla Pictures. Tyvärr har vardagslivet satt en lång paus på det projektet, främst på grund av arbete och studier, men inte minst också för att några av oss har fått barn. Min blivande ettåring behöver nästan all den tid som jag inte arbetar, men då hon sover kan jag pyssla på i små etapper. Det förhindrar mig från att helt tappa fingerfärdigheten med video- och hantverksprojekt och förhoppningsvis kan GP-gänget göra sporadiska kortfilmer i framtiden igen. Men tillsvidare får det räcka med sådana här miniprojekt:

Jag tycker om att pyssla och därför skriver jag gärna om dockorna som använts till den här videon. Den första dockan jag byggde var sjörövarkaptenen, börjandes med huvudet. Jag har länge velat göra dockor för att animera dem i stopmotion, men av diverse orsaker har det varit lättare hittills att göra marionettdockor och med dem krävs det annorlunda knep för att skapa rörelse. Kring 2015 hade jag  kommit på metoden att bygga en dockas huvud på en bykpinne, för att den vägen kunna röra på dockans mun med ena handen. Kaptenens utseende med grönt skinn, stort skägg och klädseln baserade jag på skurken LeChuck från Monkey Island-spelen, eftersom jag älskar den spelserien och tycker om karikerade zombier i största allmänhet. Huvudet är en separat del av kroppen men jag kan maipulera dem tillsammans, genom att med ena handen dra i trådar som bundits i armarna på dockan.

Skägget är fårull, ögonen är plastpärlor och kläderna är en gammal socka.

Dockans kropp står på en bas målad i blått så att jag ska kunna använda chroma-key för att skapa illusionen att den svävar i luften. Av samma orsak och för att dens hud är grön behöver dockan manipuleras mot en blå bakgrund, eventuellt med blåa handskar på.

Monstertomaterna ser på.

Resten av dockorna byggdes i samma grundstil, fast enklare struktur. Likt kaptenen är de gröna, missbildade människoskelett i sjörövarplagg, men de är alla byggda i ett stycke. Tyvärr är dessa dockor svårare att manipulera och lederna på dem är för lösa för ordentlig stop-motion.

Det kan behövas även en zombifierad papegoja.

Som tur finns det möjligheten att digitalt animera dem genom betalversionen av programmet Hit Film Pro, vilket gör det möjligt att använda dockorna till diverse krävande projekt. Det blir visserligen inte lika stiligt resultat som proper stop-motion eller marionetteknik, men tillräckligt bra resultat för att manipulera spökliga pirater. Tack vare det kunde jag nu manipulera dockorna på ett sätt som inte var möjligt för mig då när använde dem till en video där vi diskuterade piratfilmer:

Skeppen i båda videorna är stillbilder på gamla miniatyrer av segelfartyg, vilket passade bra för sjörövarnas farkost men jag vill inför eventuella framtida piratprojekt göra ett eget miniatyrskepp. Jag lyckades ett par år sedan hitta på rea en stilig miniatyr på regalskeppet Vasa, men delarna är fortfarande i lådan p.g.a. utrymmesbrist här hemma. Närvaron av en bebis inverkar såklart också, så allt miniatyrbygge är på minimum tills jag bor i ett större hem. 

Jag har som ambition att bygga mer avancerade dockor i framtiden, i hopp om att bli lika bra som Richard Svensson (The Lone Animator), som gjort mycket fina kortfilmer inspirerade av Lovecraft och andra skräckförfattare. Drömmen om att fortsätta med egna filmprojekt igen är stark och genom att testa på små grejer som Linkaras tävling gör det möjligt för mig att orka, tills vi förhoppningsvis lyckas få ihop det gamla gänget igen. Vem vet? Kanske det blir något inom närmaste året, eller så?

Warcraft, innan WoW

Jag är gammal nog att minnas tiden då de flesta dator- och konsolspel inte ännu spelades över internet, utan i regel hemma hos någon och på samma apparat. Ingen skillnad om det var NES, SNES, någon av Segas apparater eller en vanlig bordsdator; så var det med det mesta som spelades kompisar emellan kring mitten av 90-talet. En dag hemma hos en kompis råkade vi spela det då splitternya strategispelet Warcraft II: Tides of Darkness, som till denna dag är mitt favoritspel. Numera känner de flesta till det massiva onlinerollspelet World of Warcraft, som milt sagt överskuggat de tre mycket populära strategispelen som publicerades mella 1994 och 2003. Men långt innan WoW fick franchisen sin början med spelet Warcraft: Orcs & Humans och efter det fortsatte Blizzard att producera allt mer ambitiösa spel i den serien, samt skapade ytterligare två omtyckta franchises i Starcraft och Diablo.

Kortfattat går alla Warcraft-spelen ut på krigsföring i en fantasyvärld, huvudsakligen mellan människor och orcher samt bägge sidors färggranna bundsförvanter. I de tre strategispelen  utvecklar båda sidorna sina arméer genom att samla råvaror (guld, trä och ibland olja), vilka sedan används till att bygga olika byggnader som behövs för att producera truppstyrkor med diverse funktion och uppgraderingar. Eftersom spelaren inte direkt har tillgång till en effektiv armé krävs en hel del planering och arbete för att få sin ekonomi stabil nog att bygga upp en tuff stridsstyrka som kan besegra motståndaren. Samtidigt försöker den andra sidan göra precis lika, vilket gör det mycket tillfredsställande då den egna armén äntligen blivit kraftig nog att totalt utplåna motståndarens bas.

Drastiska ändringar mellan åren -94 och -95.

Den första Warcraft är ganska standard som ett spel om krigsstrategi, men år -94 var det mycket banbrytande och påverkade en hel genre så mycket att snart ville alla kopiera det. Bara ett år senare kom Warcraft II som var ännu mer avancerat och banbrytande. För egen del fastnade jag för spelet mest på grund av det estetiska, för jag tycker mycket om pixelgrafiken i Warcraft II. De olika spelfigurerna man styr har dessutom mängder av roliga kommentarer då spelaren klickar på dem, i synnerhet då de blir irriterade av att bli klickade för många gånger på rad. Musiken är förövrigt härligt medryckande och lyckades på ett år gå från första spelets gammaldags MIDI-plinkande till tidsenligt sett mycket avancerad orkestermusik, även om de flesta instrumenten förverkligades på synth. Om inte annat borde spelets musik ses som anmärkningsvärd för att det används en cembalo i många snuttar, vilket ger soundtracket en vagt renässansstil karaktär som passar en fantasyvärld med riddare, drakar och magi.

Faktum är att enda sedan jag första gången spelade ett Warcraft-spel har min personliga föreställning av troper och andra element inom fantasylitteratur påverkats starkt av hur sådant porträtteras i spelen. Ett tydligt exempel är orcherna, som i Warcraft II kan enklast beskrivas som karikerade djävulsdyrkande mongol-vikingar med grönt skinn. Människornas sida i de olika spelen har i mitt tycke representerat ganska generisk fantasy med riddare i skinande rustning, metrosexuella alver och trollkarlar i långa kåpor, alltså en typiskt "god" grupp. Men orchernas sida är roligare spela, dels för de är så överdrivet ondskefulla men också för att de har de mer underhållande kommentarerna. Som jag skrivit tidigare om godhet respektive ondska i rollspel har jag svårt att spela rollfigurer som är realistiskt ondskefulla, medan karikerad ondska kan vara riktigt roligt eftersom det inte kan tas på allvar. Orcherna i Warcraft I och II är blodtörstiga och krigiska monster, som använder ohelig magi för att frammana demoner och att animera döda lik. Men de låter dessutom alla som Cookie Monster och är nästan gulligt entusiastiska i hur onda de är. Orcherna har så roligt med allt de gör att spelaren har roligt tillsammans med dem, t.ex. då de ska meja ner alvernas huvudstad.

De flesta som spelar WoW blev troligtvis introducerade till franchisen först genom det spelet, eller så är de för unga för att minnas de gamla strategispelen som byggde upp världen. Oberoende hur fallet är har bristen på kontext bidragit till flera nördgräl online om ifall Warcraft stjäl idéer av miniatyrspelet Warhammer av Games Workshop eller tvärtom, för det finns mängder av estetiska likheter och liknande koncept. Fast likheterna är ännu mer uppenbara inom sci-fi-spelen Starcraft och Warhammer 40,000. Visserligen har Warhammer funnits sedan 1983 och Warhammer 40,000 sedan 1987, så de fanns till innan Blizzards spel på 90-talet men faktum är att båda spelmakarna lånar idéer av varandra titt som tätt och påverkar varandras produkt. Inte för att glömma hur mycket Warhammer inspirerats av ännu äldre fantasyspel som Dungeons & Dragons, som å sin sida norpat sitt innehåll från flera årtionden värt av fantasylitteratur, o.s.v., o.s.v... Kortfattat kan man säga att ingenting i är vare sig nytt eller unikt.

Men det finns ett långvarigt rykte om att det första Warcraft-spelet skulle ursprungligen ha varit baserat på Warhammer men att det uppstod ett gräl om kontraktet med Games Workshop, så Blizzard valde att finslipa det de programmerat och publicerade spelet under ett nytt namn. Det kan helt bra hända att så är fallet, för Games Workshop har i flera år varit ökänd för orimliga krav då de låtit någon annan arbeta med deras produkter. Vi talar trots allt om bolaget som velat få copyright på termen "space marine". Utöver det är det troligt på grund av de många och mycket uppenbara likheterna med Warhammer, framförallt med hur orcherna porträtteras. Människornas sida ser som sagt mestadels ganska typiska ut för medeltidsfantasy, men orcherna i Warcraft blandar estetik från både orcher i Warhammer och andra onda grupperingar i den spelvärlden. Hornen på hjälmarna och djävulsdyrkandet påminner mig i synnerhet om de domedagsbesatta Chaos Warriors, men det kunde också förklaras med att båda spelmakarna troligtvis tyckte om estetiken i klassisk heavy metal. Men som sagt: Ingenting är nytt eller unikt.

Jag tycker också om Warcraft III från 2002, som är ett bättre designat spel och har en mer utarbetad berättelse. Men redan i det spelet började spelseriens handling ta steg som inte föll mig i smaken och den trenden har fortsatt allt starkare i WoW, som har utvecklats till något för mig helt obekant och ärligt talat inte känns som mitt Warcraft längre. Jag är medveten om att nostalgi spelar en stor roll i att Warcraft II är fortfarande mitt favoritspel, även efter all utveckling som skett inom spelindustrin under de 23 år sedan spelet kom ut. Jämfört med moderna strategispel är det ett ganska simpelt spel som har begränsad förmåga att berätta sin handling, som då var ännu mycket grovhuggen och enkel i förhållande till vad berättelsen om Warcraft sedermera vuxit till. Utöver det att världen ändrats så mycket är dock formatet på WoW som spel en stor bidragande orsak till att jag tappat intresse, för jag spelar helst inte online och jag tycker att det är stöld att betala mer än en gång för samma spel. Ska jag spela med andra människor gör jag det hellre genom bordrollspel eller brädspel, för då sitter de där med mig. Datorspel ska helst vara asociala för min del. Om WoW var mer likt gamla datarollspel eller Skyrim, med samma stora öppna miljöer och en välskriven singelkampanj, då kunde det finnas en möjlighet (och risk) att jag skulle fastna hårt för spelet. Men i nuläge saknar jag intresse för WoW och väntar hellre på en hypotetisk Warcraft IV, om det alls går längre att göra ett sådant strategispel.

Blizzard har dock nyligen annonserat ett intressant projekt, som kanske gör det till en möjlighet i framtiden: De ska göra en uppdaterad nyversion av Warcraft III, med ny grafik och handlingen finslipad för att bättre passa in med alla retcons som skett i WoW. Det sistnämnda är jag lite tudelad över, för jag har inget intresse för det mesta som introducerats i WoW och föredrar den version av franchisens bakgrundshistoria som gällde tidigare. Men jag är frestad över att testa detta kommande spel i hopp om att det skulle vara roligt.  Dessutom lär det finnas mycket stora möjligheter för att skapa egna äventyr och kampanjer till spelet med editorn som kommer med. De två första spelen är förövrigt aktuella nu igen då Blizzard gjort ett avtal med GOG om att publicera deras gamla spel och anpassa dessa till nyare spelsystem. Det är mycket välkommet för GOG gör en god gärning genom sin verksamhet, för det finns mängder av gamla spel som inte går längre att spela på nyare datorer utan mycket huvudbry. Som av ett mirakel funkar mitt personliga exemplar av Warcraft II Battle.Net Editon fortfarande, trots att nästan alla mina övriga spel från 90-talet och tidiga 2000-talet vägrar fungera på Windows nyare än XP. Spelet fungerar bra även om grafiken stärvar minimalt, men jag köper ändå spelet igen via GOG ifall skivan inte alls fungerar på en framtida dator. Förutom att vi som redan är frälsta får möjligheten att spela igen våra kära gamla spel ger det här dessutom möjligheten för nya spelare att ta del av de gamla spelen. Förhoppningsvis kan de också få en uppskattning för dem.

Doktorn är död, länge leve Doktorn

Jag har skrivit tidigare både om hur jag tycker om Doctor Who och hur jag tidvis blivit besviken med seriens utveckling, inte minst på grund av Steven Moffats period som chefskribent. Moffat är nu borta ur bilden och inför den nyaste säsongen har det varit en hel del spekulationer och uppståndelse, vilket hör till då nya producenter tar över och då Doktorn porträtteras av en ny skådespelare. Det har varit så sedan första Doktorn spelad av William Hartnell ersattes av Patrick Troughton (vilket skedde år 1966) och det kommer troligtvis att fortsättningsvis vara på det viset så länge som serien existerar. Fast den här gången har det varit ovanligt mycket spekulation och uppståndelse, för den (officielt) trettonde Doktorn spelas av en kvinna, skådespelaren Jodie Whitaker. På samma sätt som då Ghostbusters skulle återvända med kvinnliga huvudrollsinnehavare fanns det nu igen de sedvanliga klagomålen på internet om att en kvinna inte kan spela Doktorn, eller att serien förstörs då PC-polisen tar över, och så vidare.

[Som en fotnot kan jag nämna att den nya Ghostbusters var tyvärr en besvikelse för mig, då jag sett framemot dess potential som fanns på papper och för att jag gillar många av huvudrollsinnehavarna. Men det bör också påpekas att filmens diverse problem berodde inte egentligen på att spökjägarna den här gången hade äggstockar, utan mest på ojämn regi och en serie dåliga produktionsval. Som en tröst blev skådisen Kate McKinnon en av mina favoritkomiker för hennes arbete på SNL och jag hoppas gärna på att se mer av henne i fortsättningen.]

Doktorns byte av kön väckte helt förväntat mängder av diskussioner, men trots det verkar det som tur aldrig ha blivit lika överskuggat av kontrovers som med Ghostbusters. Visserligen har jag aktivt undvikit fankretsar online under de senaste åren, efter att jag insåg hur det ohjälpligt uppstår giftiga miljöer inom alla fandoms. Så det är oklart exakt hur mycket drama som alla seriösa "Whovians" igen utsatt varandra för, fast troligtvis ganska mycket med tanke på hur mycket vi alla i regel överreagerar på något vi är passionerade över. Dock från min bekväma position i mainstream har jag fått uppfattningen att de flesta tittare verkar ha godkänt den nya Doktorn utan något större drama, åtminstone inte mer än vanligt då någons favoritdoktor ersätts med en nykomling.

Personligen har jag inte haft något problem med möjligheten att Doktorn skulle byta kön, vilket det tidvis spekulerats om så tidigt som på 1970-talet och kommit till tals varje gång en ny skådespelare kommer att ta över rollen. Precis som med alla potentiella manliga skådespelare ser jag det som viktigare att ha en passande skådespelare till rollen. Trots att det finns mängder av diverse skillnader mellan individuella inkarnationer av Doktorn finns det en hel del karaktärsdrag som tenderar återkomma, vilket gör det klart för tittaren att det är fortfarande samma person även med nytt ansikte. Huvudsaken är att alla skådespelarna ska kännas som samma varelse som rest genom tid och rymd i en blå telefonkiosk och den kontinuitet märks hos de olika skådespelarna som haft rollen sedan 1963. Det gäller även Matt Smith och Peter Davison, som känts för mig som lite väl unga och pojkaktiga för att spela Doktorn. Då är det huvudsakliga kravet för en hypotetisk kvinnlig Doktor densamma som för en hypotetisk manlig en: Det ska kännas som Doktorn, oberoende vilka personlighetsdrag och ytdetaljer som varierar från tidigare.

Det är något jag kan kortfattat säga att gäller Jodie Whitaker, för hon känns verkligen som Doktorn för mig. Hon känns som samma huvudperson och likt alla tidigare byten av skådisar känns det mer som en estetisk än fundamental ändring. Främst blir jag påminnd om David Tennant, den tionde Doktorn, som var en av mina personliga favoriter och som fick mig att fastna för serien till att börja med. Likt Tennant är Whitakers Doktor en mycket entusiastisk upptäcktsresande, som tidvis påminner om en kompis som släpar med någon på galna spontana äventyr genom krokiga gator och bortglömda sandvägar i ödemarken. Största skillnaden mellan Whitaker och de flesta Doktorer är att hon tillsvidare tycks sakna en dold (eller uppenbar) mörk sida, vilket framhävts mycket sedan serien återvände år 2005. Doktorer tenderar ha en undangömd hänsynslöshet och leder ofta till en viss skenhelighet i deras påstådda beslut att inte döda, eller så tenderar de göra monstruöst dumma beslut som skapar mer lidande än om de hållit sig undan. Det har varit ett starkt återkommande tema med 2000- och 2010-talets Doktorer, vars inflytande över universumet jämförts flera gånger med en gud och gjorts till en metakommentar över seriens förhållande till dess fans. Hittills har den här Doktorn lyckats undvika större antiheroiska dåd och hon ger ett genuint intryck av att vara mycket snäll och har tillsynes en större ansvarskänsla för att resa i tid och rum, då en tidsresenär kan orsaka mycket förstörelse.

Men det är inte bara nya skådespelare som ska beaktas, för efter Steven Moffats sju år i makten hade jag insett att chefskribenten har minst lika stor påverkan som en skådespelare som passar in i Doktorns roll. En potentiellt perfekt huvudrollsinnehavare är inte nödvändigtvis tillräckligt för att serien ska vara tillfredställande om de ansvariga producenterna har planer som går i annan riktning. Som jag skrivit tidigare var Peter Capaldis porträttering av Doktorn en mycket välkommen ändring till serien, men jag upplevde att han tyvärr aldrig fick leva upp till sitt fulla potential som Doktor. Den skulden lägger jag främst på chefskribentens val och framförallt på att serien verkade handla mer om kompanjonen Clara Oswald än om Doktorn. Det är nu varit och farit, men poängen är att även den bästa tänkbara Doktor är beroende av materialet hen får arbeta med och vem som har ultimat bestämmanderätt. 

Av ovannämnda orsak har min försiktighet inför den senaste säsongen påverkats betydligt mer av den nya chefskribenten Chris Chibnalls potential och betydligt mindre av att Jodie Whitaker är den första kvinnliga Doktorn. Likt Steven Moffat har Chibnall tidigare skrivit ett flertal avsnitt, men problemet är att jag inte riktigt tyckt om ett enda av dem. Det bästa jag kan säga är att jag inte aktivt ogillade ett av avsnitten han skrev, vilket gjorde mig inte precis entusiastisk för just honom som chefskribent. En av orsakerna till min besvikelse med Moffat var att han hade skrivit många mycket bra avsnitt under Russell T. Davies ledning, vissa av dem mina personliga favoriter. Det fanns mycket stora förväntningar för Moffats period som chefskribent baserat på hans tidigare verk, medan Chibnall var i princip ett vilt kort för mig eftersom han hade inte haft en mycket distinkt stil för mig att greppa om. Dessutom visste jag att Chibnalls deprimerande mörka polisserie Broadchurch inte borde tas i beaktande för mycket i spekulation om hurdan hans Doctor Who skulle bli, så jag hade därmed ingen aning om vad jag kunde förvänta mig av den kommande säsongen. 

Som tur verkar jag ha oroat mig i onödan. Precis som med Whitaker har Chibnall gjort ett i mitt tycke riktigt bra jobb, bortom mina förväntningar. Utgående från den första säsongen känns serien som en fräsch blandning av nytt och gammalt, för likt sina två föregångare har Chibnall valt olika element från klassiska Doctor Who att lägga fokus på. Sedan 2005 har seriens stämning och Doktorns karakterisering till varierande grad tagit intryck från olika perioder i seriens förflutna, exempelvis då Matt Smiths Doktor tog tydligast intryck från Patrick Troughtons Doktor under åren 1966-69 och äventyren hade mycket likheter i stämning. Chibnalls första säsong tar mycket intryck från den riktigt första säsongen från 1963 med William Hartnell, då allting i serien var fortfarande nytt och okänt. Det var även osäkert om Doktorn var en skurk eller inte, för han var i början en hänsynslös gammal surgubbe som kidnappade sina kompanjoner. Innan Doktorn blev en betydligt mer gemytlig figur bidrog han aktivt till att tidiga Doctor Who var en lågmält kuslig skräckserie, vilket förstärktes av de minimalistiska kulisserna och den bisarrt experimentella elektroniska musiken. Whitaker är dock från första början betydligt vänligare än Hartnell var i sin entré, troligtvis för att Capaldi hade redan spelat en mer hänsynslös och sur äldre Doktor.

Intressant nog är Chibnalls Doctor Who stämningsmässigt mycket lik franchisens ursprung dels just för att den försöker ta avstånd från nostalgi för seriens förflutna, medan de två föregående chefskribenterna tidvis frossade för mycket i nostalgiska referenser. Säsongen har mycket sparsamt och subtilt refererat till tidigare avsnitt, samt försökt aktivt undvika att lägga fokus på återvändande monster. Likt de riktigt tidiga avsnitten från 60-talet sker de nya äventyren i miljöer som känns lika nya och obekanta för publiken som för karaktärerna. Känslan av att allt är nytt förstärks genom att Whitakers Doktor upplever det mesta ganska långt på samma villkor som kompanjonerna och publiken. Hon är visserligen likt tidigare Doktorer mer mentalt förberedd på att unversumet är fyllt av konstiga och ologiska saker, men överlag saknar hon den ganska blasé attityden som Doktorn brukar tidvis ha mot tidigare osedda monster. Universumet i Doctor Who känns dessutom nu mindre välkomnande för inkräktare som reser genom tid och rum i en blå telefonkiosk, för både Doktorn och kompanjonerna verkar vara i lika stor fara som de utsatta lokalinvånare de möter i varje avsnitt. Känslan av otrygghet framhävs också av att serien ser annorlunda ut vad gäller kamerateknik och regi, för många av avsnitten är inspelade i en stil som påminner om långsamt påkrypande skräckfilmer.

Den nya säsongen är som sagt en blandning av nytt och gammalt, precis som varje ny säsong eller epok av Doctor Who. Vi har en ny Doktor som påminner om de tidigare Doktorerna, som reser genom tid och rum likt de tidigare Doktorerna, tillsammans med en liten grupp kompanjoner, samt som möter brokiga karaktärer och monster i varje avsnitt. Med tanke på hur stor grej det gjorts av att Doktorn spelas av en kvinna kan jag inte påstå att jag skulle ha märkt att serien påverkats nämnvärt av det, för utöver vissa små kommentarer har det inte dragits värst mycket uppmärksamhet till det i själva handlingen. Det är inte som om TARDISen mittiallt blivit Barbie-rosa eller att Jodie Whitaker konstant nämner att hon är en kvinna nu. Det har skett kanske en bråkdel så många gånger som Matt Smith talade om hur coolt det är att bära en fluga, eller hur ofta Tom Baker erbjöd någon babyformad godis, eller hur ofta Jon Pertwee ville omvända polariteten på neutronflödet, eller vilken som helst av de återkommande catch-phrases som diverse Doktorer haft över 55 år.

För min del är jag glad att Doktorn är fortfarande Doktorn, men det gläder mig ännu mer att Doktorn känns välskriven som karaktär och att äventyren också känns välskrivna. Jodie Whitaker har hittills varit en riktigt bra efterträdare till Peter Capaldi, medan Chris Chibnall har gjort ett lika bra arbete som chefskribent. I synnerhet som han i mitt tycke lyckades i nyårsspecialen göra säsongens enda återkommande monster intressant igen. Det har varit en mycket sevärd säsong, men tyvärr också en ganska kort en på bara 10 avsnitt. Fortsättning följer dessutom först om ett drygt år för Doctor Who tar igen ett mellanår, men förhoppningsvis är den följande säsongen värd en lång väntan. Även om jag lärt mig att vara försiktig med mina förväntningar har jag blivit riktigt entusiastisk för vad som komma ska, vilket är en mycket trevlig känsla.

Funderingar kring filmen "Outlaw King"

Jag skrev tidigare ett inlägg om utmaningarna med historisk korrekthet inom underhållning, framförallt vad gäller porträttering av medeltiden. Som jag skrev då är den vanliga trenden tyvärr att skaparna totalt saknar intresse att ens försöka porträttera en plats och tidsperiod enligt det som historiker och arkeologer lyckats pussla ihop om hur det möjligtvis varit. Minimikravet för producenter borde vara att åtminstone ta en titt på en artikel på Wikipedia, men rekvisitan och kläderna i serier som Vikings visar på en brist på intresse för ens den lilla åtgärden. Hur svårt ska det vara att klä folk i tidsenligt granna färger? Tyvärr är en förklaring att porträtteringen av det förgångna i regel tar mer i beaktande den nulevande publikens förutfattade meningar och vad de förväntar sig att se.

En av de största syndarna för medeltidsentusiaster är filmen Braveheart från 1995, som är så historiskt inkorrekt att det gör ont. Det bör dock påpekas att filmen är underhållande och hör till mina personliga favoriter, samt ironiskt nog bidragit starkt till mitt eget intresse för historia. Kortfattat tar filmen enorma friheter med händelseförloppet kring den engelske kung Edvard den förstes ockupation av Skottland på 1290-talet, men utöver det är det mycket i porträtteringen av tidsenliga kläder, vapen, redskap och traditioner som gör filmen mer till fantasy än något historiskt. Utöver helt påhittad rekvisita som aldrig funnits på riktigt så porträtteras sekelskiftet 1300 med en salig blandning av anakronistiska grejer från antingen långt senare eller mycket tidigare än då filmen utspelar sig. Exempelvis porträtteras skottarna som kulturellt närmare romartida kaledonier med sina rockarfrisyrer, sunkiga stenhyddor och blå krigsmålning, men så bär de dessutom kiltar som i dess mer kända form är ett soldatplagg från 1600-talet. 

Men nu ska jag inte skriva mer om hur Braveheart misslyckas på den historiska fronten, utan istället om en film som är bland de mest historiskt korrekta jag någonsin sett. Filmen Outlaw King (som finns på Netflix) är nästan som en fortsättning till Braveheart för den handlar om samma konflikt i det tidiga 1300-talets Skottland och äger rum kort efter den tidigare filmens händelser, närmare sagt år 1305 och framåt. Filmen handlar om hur det skotska frihetskriget är tillsynes över och att den skotska adeln tror att de ska snart återfå sin självständighet, men den engelska kungens inflytande är fortsättningsvis för stort i mångas mening. Handlingen kretsar kring Skottlands nationalhjälte Robert the Bruce, börjandes med hur han först krönts till omtvistad konung och sedan besegrats i strid av engelsmännen som förklarar honom fredslös. Det mesta kretsar kring gerillakriget han inleder mot de ockuperande engelska trupperna och för att göra sin kungastatus legitim, vilket utgör en förhållandevis kort episod i frihetskriget som officiellt tog slut först dryga tjugo år senare. Jag tänker inte beskriva handlingen mycket närmare än så, eller ge mer ingående kritik än att konstatera att jag tyckte själv mycket om den som historisk krigsfilm. Jag vill nämligen helst skriva om hur väl filmen lyckas visa tillvaron i medeltidens England och Skottland och hur den lyckas undvika många vanliga fallgropar gällande rekvisita och attityder, vilket jag diskuterade i mitt tidigare blogginlägg. 

På många vis kan Braveheart och Outlaw King ses som varandras motsatser, för de har mycket olika sätt att porträttera samma tidsperiod, samma kultur, samma konflikt och samma personer. Bland de många saker som Outlaw King gör bättre är porträtteringen av karaktärerna inom deras kontext, i synnerhet hur huvudpersonerna lyckas vara sympatiska utan att filmmakarna försöker ge dem opassande moderna värderingar. I Braveheart porträtteras huvudpersonen William Wallace som en tillsynes vanlig medborgare som predikar om skotska folkets frihet, medan det lilla vi vet om den verkliga Wallace tyder på att han tillhörde markägande småadel och knappast hade något större intresse för den sortens frihet till pöbeln som en amerikansk publik skulle ha kännt igen på 90-talet. Filmens Wallace är kort sagt en modern amerikan med moderna amerikanska attityder om personlig frihet, dock iförd kilt och med skotsk brytning. Robert the Bruce är huvudpersonen i Outlaw King och därför presenteras konflikten främst ur hans synvinkel, men till skillnad från Wallace är han en mer tidsenlig och moraliskt gråttlutande person. Filmen porträtterar honom främst som både en god familjefar och en ansvarsfull husbonde för sina undersåtar, utan att han skulle en enda gång anakronistiskt ifrågasätta sin egen maktposition eller den tidsenliga feodala världsordningen. Filmmakarna lyckas göra honom sympatisk för tittarna trots att de tidvis alluderar till hur hänsynslös Robert kunde vara, främst i en scen då han mördar en rival till den skotska tronen. I en kyrka, framför altaret. Den detaljen leder till att inte alla i Skottland godkänner honom som kung och många ställer sig hellre på engelsmännens sida, för de har en legitim orsak att inte stöda honom.

En annan jämförelse mellan de två filmerna är hur Edvard den första porträtteras i Braveheart som en karikerad superskurk, medan Outlaw King visar honom som en mer mänsklig figur. I den senare filmen är hans porträttering betydligt mer nyanserad, för hans roll som skurk beror mest på sammanhanget precis som Roberts roll som hjälten. I historieskrivning tenderar skottarna helt förståeligt mest fokusera på den tidvis mycket brutala ockupationen av Skottland och hur Edvards hänsynslöshet gav honom öknamnet Scottorum Malleus, "Skottarnas hammare". Engelska historiker däremot vill fokusera på hur Edvard förnyade lagsystemet och bidrog till att föra parlamentet närmare dess moderna form, helt enkelt för att det känns mer relevant för engelsmän. Det här är jämförbart med hur Oliver Cromwell koms ihåg som parlamentarismens förkämpe i 1600-talets England, medan irländarna helst drar uppmärksamhet till att samma människa ville utrota katolicismen och var villig att utplåna hela det irländska folket om så krävdes. Poängen är att riktiga människor är komplexa och samma personer tenderar bära rollen av både hjälte och skurk beroende på sammanhanget och vem man frågar. Med det i åtanke lyckas Outlaw King porträttera den engelska kungen som en farlig fiende för huvudpersonerna, men samtidigt också som ganska resonabel och villig att ge en till chans om någon kan bevisa sin lojalitet. Dessutom verkar han i den här filmen inte ha någonting personligt emot Skottland eller rabiat hata dess folk, utan tvärtom är han en familjevän till klanen Bruce och är snarare mycket frustrerad över att konflikten inte ännu heller tagit slut.

Det mest märkvärdiga för mig med Outlaw King är dock rekvisitan och porträtteringen av tidsenligt vardagsliv. Jag har beklagat tidigare över hur forna tiders kläder i regel porträtteras med betydligt dystrare färger än de skulle ha haft på riktigt, vanligtvis i svart eller olika nyanser av brunt och grått. Under medeltiden och ända till 1800-talets mitt brukade folk i regel klä sig i så granna färger de bara hade råd med, främst för att visa att de hade råd med det. I den här filmen klär sig framförallt adeln i mycket granna färger då det är passande, fast inte riktigt så grällt som medeltida människor ville ha det och pöbelns kläder porträtteras överlag lika färglöst som vanligt i medeltidsfilmer. Det är dessutom mycket vanligt i historiska filmer att felaktigt dystert färgade kläder tenderar gå hand i hand med att alla karaktärer har smuts över sina ansikten, även kungar och andra personer som borde ha möjlighet att tvätta sig. Det finns en vanlig föreställning att människor förr var i regel mycket smutsiga och så det finns ett missförstånd att medeltida människor skulle ha undvikit att tvätta sig på grund av religiösa förbud. Det beror på att dåvarande katolska kyrkan inte godkände hur allmänna badhus var ett vanligt ställe för att träffa prostituerade, vilket troligtvis var en bidragande orsak till att medeltida människor badade betydligt oftare än folk under senare epoker. I Outlaw King är karaktärerna för ovanlighetens skull alternativt prydliga och smutsiga då det passar sammanhanget, exempelvis då Robert och hans gerilla rör sig flera månader i ödemarken utan tillgång till regelbundna klädesbyten. Det finns inga lortiga tunikor eller otvättade ansikten i den här filmens festscener eller viktiga tillfällen.

En sida ur Holkhambibeln från 1300-talets första hälft, med exempel på tidsenlig utrustning.

Jag är ingen expert på medeltida vapen och utrustning, bara en entusiast. Men vad jag förstått från personer mer insatta i medeltiden är militärutrustningen i filmen till mestadels tidsenlig. Det förekommer ohjälpligt lite kast på några årtionden och diverse utrustning skulle inte ha varit i bruk förrän hundra år senare. Dessutom används utrustningen inte nödvändigtvis på rätt vis även då den är annars tidsenlig. Men jämfört med en typisk medeltidsfilm märks det att filmen försöker så långt som möjligt presentera en enhetlighet i vapnen och rustningarna för att få de olika arméerna att se ut som om de existerar i samma tidsperiod. Som exempel på hurdan noggrannhet filmmakarna strävat efter syns det mer spjut än de flesta historiska filmer från de senaste årtionden visar totalt. Spjutet har sedan stenåldern varit det vanligaste och mest använda vapnet fram till moderna tider, men det är som vapen tyvärr inte lika mediesexigt som svärd och visas därför mer sällan på film. Visserligen tycks filmens ryttare ha glömt hem sina lansar, men fotsoldaternas spjut och övriga vapen har det satsats bra på.

Filmen får ytterligare realismpoäng genom att visa även mer ovanlig och obskyr utrustning från 1300-talet, exempelvis hur Robert och många andra karaktärer bär på "testikeldolkar". Det antas att dolkarna med sina vagt penisformade handtag betraktades under medeltiden som en humoristisk modegrej, för vanligtvis placerades den på bältet strategiskt framför skrövet på samma sätt som de mer extrema blygdkapslarna i renässanstida herrmode. Det har förekommit en hel del variation inom europeiskt herrmode under de senaste tusen åren, men i regel handlar det om att dra uppmärksamhet till snoppen på något vis.

Det finns mycket mer än detta att diskutera och skriva essä om, men jag avrundar här och föreslår att ni ser på filmen själva och läser om tidsperioden. Jag rekommenderar riktigt gärna den här filmen, både som underhållning och som inblick i det förgångna. Den är långt ifrån perfekt och den gör sin andel av misstag vad gäller historisk korrekthet, men för mig är huvudsaken att filmmakarna har velat satsa på det betydligt mer än vad många andra projekt gjort. Om ni vill veta mer i detalj om redskapen finns det redan en hel del analys om filmens historicitet att se på internet. Jag rekommenderar framförallt att kolla på videon av youtubarna Shadiversity och Metatron, som båda vet betydligt mer än mig om medeltiden och kan närmare kommentera filmens trovärdighet.

Rekvisita- och replikavapen

Jag tycker mycket om att pyssla och tillverka saker med mina händer, bl.a. miniatyrer och rekvisita för mina diverse filmprojekt. Fördelen med rekvisita som används på film eller på teaterscen är att det måste inte vara äkta eller ens se värst realistisk ut, för i sådana projekt är det viktigt att redskapet uppfyller sin visuella funktion och är trygg. Det samma gäller för rekvisita i cosplay och lajvande, där rekvisitans huvudfunktion är att se fin ut och representera något fantasifullt. Det är ju frågan om scenkonst och därför är det inte bara tillåtet utan rentav uppmuntrat att återskapa något som ser dyrbart ut av billiga material, för att göra hobbyn mer tillgänglig för dem som arbetar med nollbudget. Jag kommer troligtvis att försöka tillverka en hel del krigsutrustning av paff och skumplast bara tid och utrymme tillåter det, för jag har ett flertal idéer för något fantasyprojekt i framtiden.

Men det är lite annorlunda med replikavapen, alltså redskap som är menade att representera och återskapa känslan av riktiga vapen som är eller har varit i bruk förr. Jag skulle nog inte täckas ha ett leksakssvärd av plast på mig om jag var på ett medeltidsevenemang eller en vikingamarknad, oberoende hur väl det skulle vara målat eller annars maskerat för att se äkta ut. Hur historiskt korrekta vapnen är varierar enormt mellan tillverkare och hur hårt det satsas på realism varierar visserligen mellan evenemang, men enligt min erfarenhet finns det en del krav på satsad realism vad gäller forntidsevenemang. Jag tror inte att arrangörerna på varken Saltvikens vikingamarknad eller Visbys medeltidsvecka skulle godkänna att någon av uppträdarna klädde sig i rustningar som ur World of Warcraft, eller något annat uppenbart fantasifullt. Det samma gäller även mer relativt nertonade fantasyrustningar som dem i Skyrim, för det finns i allmänhet en låg tolerans för hornhjälmar och dylikt som inte är verklighetstroget. Jag har tidigare skrivit om den stora utmaningen med historisk korrekthet inom populärkultur och det gäller lika ofta på marknader och dylika evenemang. Utmaningen till trots verkar det finnas en osagd förväntan att det ska synas att man åtminstone försökt satsa lite mer än att köpa en färdig Halloweendräkt från en maskeradbutik.

Sedan jag arbetat på Rosala och Stundars har jag blivit alltmer intresserad av att delta på marknader i tidsenliga kläder, i synnerhet efter att jag fick hänga med marknadsfolket på Rosala vikingadagar sommaren 2017. Jag har fått stor glädje av att arbeta på min vikingamundering och jag har tidigare dokumenterat utvecklingen på dräkten i både blogg och videoformat. Jag vill gärna ha en lagom fin dräkt för att möjligtvis kunna själv uppträda på marknader som ordnas på olika håll i Finland, möjligtvis som sagoberättare för jag kan utantill ett flertal fornnordiska sagor. Stridsuppvisningar har jag inget större intresse att delta i eller att träna för, men jag skulle gärna ha något replikavapen för att komplettera dräkten. Under järnåldern förväntades det att frifödda människor skulle bära sina knivar synbart för att visa sin fria status, eller rentav svärd om de hade råd med det. Ett svärd är tyvärr bortom min budget, för de flesta bra svärden kan kosta hundratals eller ett partusen euro. Det gäller framförallt fint hantverk, fast det finns också fabriksgjort skräp som säljes på överpris. På grund av priset har jag hittills nöjt mig med att ha en kniv jag gjorde i slöjden på högstadiet, men jag har länge drömt om att skaffa något lite stöddigare än så.

Jag köpte mitt första replikavapen i maj, en rekonstruktion av frankiska enhandsyxor från folkvandringstiden. Yxan var bland de billigaste replikavapnen som finns till salu, vilket märktes redan på att stålet svärtats med målfärg. Men det gör inget, för jag har inga planer på att börja med medeltida fäktning eller andra varianter av historiska europeiska kampsporter. Yxan ska huvudsakligen vara ett prydnadsföremål och komplettera min vikingamundering, så det var viktigare att yxan skulle se fin ut. Det första jag gjorde var att slipa bort svärtan och sedan skrev jag in mitt namn som "Martin Jansson" i det äldre runalfabetet, omringad av en stiliserad bild på Fenrisulven. Runorna och vargen märkte jag in i träet med en brännpenna och gjorde ännu tydligare med akrylfärg, efter vilket hela skaftet oljades in i linolja.

Förutom arbetet på yxhuvudet och -skaftet tillverkade jag en liten bälteshållare i läder, med en dekorativ M-runa i vit tråd. Det finns egentligen inga bevis på att det i forna tider skulle ha använts hölster på yxor, men jag tänkte mig att det skulle vara praktiskt av säkerhetsskäl att tillverka ett hölster. Ifall jag skulle använda yxan på vikingacentret eller på en marknad kunde det vara skäligt att minska risken att ett barn eller en turist skulle skada sig på yxan om de tog i den utan lov. Hölstret tillverkades också i läder, med ett enkelt mönster i tråd och med en läderrem för att fästa hölstret på yxan.

Under mitt sista arbetspass på vikingacentret var jag tyvärr dum nog att testa yxan mot yxkastningsmåltavlan på Rosala, för yxan hade marknadsförts som duglig för träningskastning och jag ville se hur det går att slänga en enhandsyxa. Det är betydligt lättare att sikta med de stora tvåhandsyxorna av Gränsfors bruk och skaftet på min nya yxa brast efter en ordentlig snedträff på måltavlans stödpelare. Mest harmar det mig för allt arbete jag lagt på att dekorera skaftet, fast det borde vara lätt att ersätta det gamla skaftet och att dekorera det ännu bättre. Dessutom ser graveringen på det gamla skaftet fortfarande så bra ut att det kan vara ett prydnadsföremål i sig. En ytterligare lärdom av det här är att ifall jag i framtiden bygger en egen ställning yxkastning ska jag inte använda replikavapen, utan ha dessa enbart som prydnadsföremål.

Förutom att jag köpt ett nytt skaft har jag skaffat en billig spjutspets, för vilken jag ska köpa ett kvastskaft. Jag funderar också på att skaffa en till billig yxa för att kunna lägga båda två i kors på väggen. Alla vapnen ska vara enbart dekorativa och därför ska jag göra dem så snygga jag bara kan. För min första yxas nya skaft tänker jag kopiera det tidigare mönstret samt möjligtvis tillägga på andra sidan en bild på vargarna Hati och Sköll, som jagar månen respektive solen. För spjutet är jag dumdristiskt ambitiös att kanske gravera in en orm, som ringlar sig längs hela skaftet. För den andra yxan har jag inte bestämt något färdigt mönster ännu, men jag tror att jag vill göra skaftet mörkare med en rödaktig lasyr.

De här planerade vapenprojekten är möjliga att sluföra som jag bor nu, i en studentbostad utan egentlig verkstad och med en liten budget. Några svärd lönar det sig inte att skaffa så länge som mina inkomster är för låga för att spontant slänga bort pengar som motsvarar en stydenthyra i Åbo eller Vasa. Ett annat projekt som måste vänta tillsvidare är att bygga en egen skjöld, för det kräver en egen verkstad med ordentliga verktyg. Jag har som tur redan färdigt en sköldbuckla i stål, som jag fått i gåva från vikingacentret. Dessutom har jag en idé för hur skölden kunde kanske se ut: En röd bakgrund med stilisterade vargar i svart och guld. Eventuellt kunde skölden se ut som en större variant av den jag tillverkade i miniatyr för en av mina dockor.

Det mesta jag skrivit om den här gången är fortfarande i planeringsstadiet, eftersom jag min vana trogen fortsättningsvis haft fullt med program. Utöver en tung flyttprocess mellan Åbo och Vasa samt en sista slutspurt med studierna så kommer det snart att ske familjetillökning. Allt detta skapar ett uppenbart avbrott i rekvisitaprocessen, men jag hör av mig igen nästa gång då jag har funderingar att skriva om.

Mer om vikingatiden i Finland

Det mesta i den här videon spelades in en regnig kväll i juni, då jag igen arbetade på Rosala vikingacenter. I videon sammanfattar jag i stora drag vad jag vet om vikingatida Finland och hurdana kontakter det verkar ha varit mellan finska och skandinaviska stammar.

Och ifall ni vill veta ännu mer om ämnet, då rekommenderar jag den två-delade dokumentären Östersjöfinnarna som finns att se på Yle Arenan: https://arenan.yle.fi/1-4368209

Vetenskapligt kontra populärvetenskapligt

Då jag arbetat som guide på friluftsmuseer som Stundars och Rosala Vikingacenter har besökarna många gånger kommenterat på min breda kunskap, att det märks att jag måste ha studerat kulturämnen för att veta så mycket som jag gör. Det stämmer nog att jag har en magister i nordisk folkloristik och att jag studerat som biämnen nordisk historia, konstvetenskap, svenska och museologi. Jag vill ändå påstå att det mesta jag vet om gammaldags allmogekultur, folktro, fornhistoria och dylikt som berättas om under guidning har jag lärt mig utanför studier. Det mesta jag kan om sagda teman har jag tagit reda på på egen hand, eftersom det intresserar mig tillräckligt mycket för att jag ska använda min fritid till att lära mig mer om exempelvis vikingatiden. Sakkunskap är mycket bra att ha, men det blir mer guldvärt tillsammans med passion.

Magistern till trots har jag varit ointresserad av att fortsätta på en akademisk bana efter min pro gradu, för under mina sju år på Åbo Akademi insåg jag att den akademiska världen inte är något för mig. Främst beror det på att jag upplevde då en onödigt stor fokus på att skriva på vetenskapligt vis för personer som redan är införstådda i ämnet, medan det verkade finnas mycket lite intresse att rikta sig till en icke-akademisk publik. Det besvärade mig att gradun jag höll på att skriva skulle på grund av dess stil vara inte bara svårläst, utan rentav oläslig för mina släktingar som inte fått en akademisk utbildning. För mig kändes det som onödigt arbete att arbeta för något som är mycket svårt att läsas utan specialkunskap, i synnerhet som det dessutom kändes att texten skulle bara läsas av personer som antingen redan läst samma sak dussintals gånger av olika författare, eller som var nya studerande som tvingas att använda den som en källa eller exempel på hur man skriver vetenskapligt. Till min frustration fanns det under mina studier på ÅA en enda kurs i att skriva icke-akademiska essäer för en bred publik, för studierna verkade mest utgå från att alla stannar kvar i akademiska kretsar tills pensionsåldern. Det reflekterar vad jag upplevt som ett större problem, då universitetsutbildningen i många fall helt saknar koppling till verkligheten utanför det akademiska och det finns ett motstånd till att följa yrkeshögskolornas väg till en större koppling till icke-akademiska arbetsmarknaden.

När jag blev färdig från ÅA hade jag studerat så länge att började det verkligen smaka trä med allt som har med studier att göra, så min antipati för vetenskapligt skrivande var vid sin absoluta höjdpunkt. Jag hade länge sedan tappat intresset för studierna och den akademiska bubblan, men jag fortsatte envist vidare med min gradu eftersom jag inte tycker om att ge upp. Men efter gradun upplevde jag en härlig frihetskänsla då jag arbetade på Stundars för första gången och njöt av tillvaron, för jag fick tillbaka av mitt intresse för gammal allmogekultur då jag rörde mig kring de gamla husen och redskapen. Det är svårt att beskriva hur starkt intresset och passionen kom tillbaka efter att jag lämnat det akademiska bakom mig, för studieåren var faktiskt nära på att förstöra mitt intresse till något som länge varit mycket kärt för mig. Jag kunde även börja läsa mer flitigt igen efter att studietiden tillfälligt tagit kål på min läslust, eftersom läsandet blivit ett fulltidsjobb. Jag var visserligen fortfarande lite allergisk för vetenskaplig litteratur och höll mig främst till  populärvetenskaplig litteratur, exempelvis artiklar i tidningar som National Geographic och böcker av författare som Herman Lindqvist och Christer Boucht. Jag uppskattade det ledigare språket inom populärvetenskaplig litteratur och hur texterna funkar som en introduktion till en publik som inte är bekant med ämnen som berörs. När jag med tiden fick större avstånd till mina studier minskade min bitterhet avsevärt och jag lyckades återfå respekt för akademiska forskare, framförallt dem som kunde sammanfatta sin forskning och göra den läslig för vanliga dödliga. Det inspirerade mig själv att börja blogga om historia och folkkultur, vilket med tidens lopp ledde till min växande serie vloggar om ämnet.

Det måste dessutom påpekas hur jag haft stor nytta av att kunna läsa vetenskapliga texter i min senare utbildning till socionom. På ÅA fick jag in vanan att läsa vetenskapligt och insåg på Novia hur jag kan effektivt hitta huvudpoängen i en avhandling genom att läsa bara det mest väsentliga. Det viktigaste kommer fram i några nyckelkapitel, som inledningen, avslutningen och antingen abstraktet eller ett sammanfattningskapitel. Mer än så behövs egentligen inte läsas för att förstå resultatet i en text och att kunna referera till den i en egen uppsats. Men det finns fall då avhandlingens resultat inte är huvudmålet utan det är författarens metod som ska redogöras för, vilket självklart kräver en genomgång av kapitlen om teori och metod. Samtidigt måste jag påpeka att det här kanske inte fungerar för dem som för första gången läser en akademisk text, för erfarna läsare som jag kommer undan med det just eftersom vi har så mycket erfarenhet av den typens texter att vi kan filtrera bort det som verkar oväsentligt. Därför anser jag att jag kommit lättare undan med de dryga tre åren av intensiva yrkeshögskolor jag idkat på Novia, för jag har kunnat anstränga mig mindre än de stackare som kommit dit direkt från gymnasiet och varit oförberedda för vetenskaplig litteratur.

Även om det mesta jag kan om forntid och folktro har jag lärt mig utanför akademiska studier så måste jag tacksamt påpeka att åren på Åbo Akademi gett mig mer tålamod och disciplin i att söka efter information. Ifall ni inte har tid eller möjlighet att besöka universitetsbibliotek eller beställa akademiska tidskrifter rekommenderar jag starkt att testa sökmotorn Google Scholar, som filtrerar bort sökresultat som inte är av vetenskaplig natur. Dessutom upplever jag att jag genom mina studier fått en större insikt i historisk kontext, då miljonertals små tillsynes obetydliga saker formar sin samtid och inverkar på vår vardag tiotals eller rentav tusentals år senare. Historia, folkloristik och sociologi är likt detektivarbete där man ska försöka fylla i ett pussel med bitar som inte alltid uppenbart passar ihop, men som ändå förklarar vem vi är och varför vi är som vi är. Det är en härlig insikt då man lyckas se sambandet mellan de olika ledtrådarna och få en större förståelse för hurotroligt gammal en tillsynes ny företeelse egentligen är, eller hur någon tillsynes uråldrig tradition är egentligen bara några generationer gammal. 

Då jag arbetat på Stundars och Rosala Vikingacenter har jag ofta på fritiden sökt efter mer information om förritiden, dels för att kolla ifall jag av misstag sagt fel åt besökarna men lika ofta för att få en bättre förståelse för det jag berättar om och för att kunna förklara något i en större kontext. Jag myser inombords då jag diskuterar med entusiastiska besökare och får chansen att öppna deras ögon för något de inte alls tänkt på tidigare. Exempelvis hur karelska besökare till Stundars inser hur lika allmogen varit i Österbotten varit till deras förfäder, eller då besökare till Rosala Vikingacenter får förståelse för hur nuvarande Finland varit kopplat till ett enormt handelsnätverk genom hela Europa. För mig är det också mycket viktigt att jag inte skapar missförstånd om det förgångna och därför vill jag även påpeka bristen på konkret kunskap och hur nuvarande teorier uppstått. Det är också därför jag skriver blogginlägg och gör videon om gamla tiders världsuppfattning, eftersom jag hoppas göra det mer allmän vetskap om jag lyckas väcka ett intresse hos folk att ta reda på mer än det lilla de lärt sig i grundskolans historielektioner.

Med allt ovanstående i tankarna kan jag konstatera att mina studier på Åbo Akademi inte varit bortkastad tid. Jag har lyckats få en uppskattning för både vetenskaplig och populärvetenskaplig forskning och själv blivit en forskare, även om jag inte gör det inom universitetsväggar. Jag hoppas kunna fortsätta att skriva och vlogga om folktro och historia så länge jag kan och jag hoppas väcka intresse hos dem av er som inte redan vet så  mycket om gamla tider eller hur gårdagens folktro påverkar dagens tänkande. Om inte annat skulle jag gärna se engagemang i form av debatter, även om hur fel jag kan tänkas ha om något.